lördag 27 februari 2010

Föräldrarna

Det finns vissa, som aldrig riktigt varit bra på något. De lyckades aldrig komma över medelbetyget i grundskolan, de ansträngde sig inte heller nämnvärt. De var aldrig bättre än andra på idrott. Matte förstod de sig inte riktigt på. Svenska struntade de i, de lärde sig aldrig riktigt att stava. De var inte musikaliska. Måla kunde de inte heller. De lyckades aldrig se sådär coola ut, bli populära eller sticka ut. Nej jackan från Intersport, skräp-tv och kommersiell radio var på något sätt enklare. Inget tycktes intressera dem och livet var redan för länge sedan slentrian. Efter gymnasiet lyckades få av dem ta sig ifrån den plats de föddes på trots att de ibland drömde om ett annat bättre liv. Israel/Palestina-konflikten fick de aldrig riktigt grepp om och än mindre varför alla talade om skotten i Sarajevo och Berlinmurens fall. Och perestrojka vad var det? De var aldrig mer än medelmåttor.

Men så en dag händer något: de får barn. Plötsligt vänds världen upp och ner. Vips är medelmåttan försvunnen och ersatt av en betydligt mer självgod uppenbarelse. Här. Här finns något jag faktiskt kan! Och jag tänker inte sticka under stol med det.
De finns överallt, de förmanande. De som vet bäst och pratar högst. De som fäller sylvassa kommentarer, illa förtäckta gliringar och pratar med bebisröst till ditt barn. Som pappan vid barnmatshyllorna som jag lätt motvilligt dras in i en konversation med. "Jaså följer du inte viktkurvan?" säger han och böjer sig ner, otäckt nära mitt barns ansikte. "Har mamma satt dig på svältkost?". Sen träffar jag mamman på öppna förskolan. "Lilla Alfons får eeeeenbart hemlagad mat. Ekologiskt självklart. Vad matar du din pojke med?". "Det är olika" svarar jag undvikande. Det sista jag vill är att prata bebisprat med okända. Jag har konstigt nog aldrig varit intresserad av andras bajskonsistens eller bröstmjölkspumpar. Mamman liksom strålar, trots sina av sömnbrist djupa ringar under ögonen. Hon svarar med att raljera kring burkmat, som om det vore radioaktivt avfall från Tjernobyl. Hon lagar minsann storkok två gånger i veckan och hon har ingen förståelse för den som vill sitt barn så ont, att de låter barnet äta industrimat sitt första år i livet. Hon kallar varmkorv för luft - och saft för socker - och socker för gift. Till slut provoceras hon av mitt ointresse.

Uppfostringsmentaliteten tycks extra stark bland föräldrar. Det skälls om nedfälld suflett och vett och etikett. De vill vända ut och in på ämnet barn, de vill hissa det bra och dissa det dåliga. Det är svart eller vitt och inget däremellan.
De packar sina små Pippi Långstrump-kappsäckar och skickar barnen till skolan med ett förnöjt leende. De plockar med sig tupperware med tio fack och ekologiskt närodlade fem sorters rovor. Ombyten, skötväska de luxe och klippkort på junibacken. De saknar inget i livet. De är föräldrar, här och nu - och de har funnit mening.

Jag ser på min son och jag tittar upp på mig själv. Jag är inte den bästa, inte heller en av de sämre. Jag är bara ganska bra, trots att verkar förbjudet. Jag ger mitt barn kärlek. Varför skaffa grönländsk vinterutrustning, rymdfarkostliknande barnvagnar och ägna all ledig tid till barnmatskok? Vem bryr sig om slitstarka gore-texhandskar om tusen år (eller om en timme i snödrivan, där alla ändå slutar som blöta hundvalpar)? Det finns annat jag är bättre på. Mitt barn är en del av mitt liv - precis som mitt jobb, mina vänner, min träning, min musik, min karl, mitt knull, min morgontidning, min plätt i solen. Jag tror inte han dör för det. Det finns annat i livet hörrni.

fredag 26 februari 2010

Yoga in my ass

Jag ger allt. Jag har läst på. Jag praktiserar Pranayama som aldrig förr. Är det nåt jag kan efter att ha gått på profylaxkurs och fött ett barn - så är det att andas. Jag är grym på örnen! Faktiskt! När jag såg på de andra kunde de inte trixa runt foten ett halvt varv extra, som jag kunde. Och jag har balansen! Jag sträcker mig längst vid triangeln. - Ändå gör det inget för mig. I jämförelse med ett riktigt tufft spinningpass är det ingenting.
Igår låg jag i gräshoppan i fem minuter och undrade vad som var meningen - egentligen? Jag sträckte ut mig allt jag kunde i Ardha-Kurmasana (halv sköldpadda). Men gör det något för mig? Nej. Ser jag fånig ut? Säkert. Jag försöker tänka positivt, intalar mig att en 3000 år gammal tradition inte kan vara verkningslös. Världens alla hinduer och buddister kan inte ha fel. Det är mig det är fel på! Jag behöver professionell hjälp med detta.
Varje gång jag lämnar passet är jag tröttare än när jag kom. Jag får svårt att sova, som i natt. Det kanske fungerar i längden, men yoga ger mig blott en känsla av frustration, otillfredsställelse. Jag vill också ha den där nyfrälsta uppenbarelsen som ny-yogade människor har. Det där avslappnade, tillfredsställda ansiktsuttrycket. Jag nästan retar mig på en del av dem. De ser väl medvetna ut, om att de förstått något som inte jag förstår.

onsdag 24 februari 2010

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Har helt obekymmersamt begravt mig i casting och research dessa veckor och inte tänkt på vad som händer efter det här inhoppet. Men i morse smög en känsla sig på, av stress och oro. Vad händer om jag blir arbetslös i två månader? Det skulle verkligen vara totalt opassande nu när Glenn tagit över föräldraledigheten och just håller på att pappa in sig med Folke. Snabbt som bara den skickade jag iväg tre mail till presumtiva arbetsgivare då jag inte har något projekt på gång förrän i mitten av april (efter tv-mässan i Cannes då alla kanaler kommer att bestämma sig för vilka projekt de vill köpa in av produktionsbolagen). Men vad händer två timmar senare? Arbetsgivaren för det jobb jag helst vill ha, inte som reporter utan som researcher på nyhetsdesken med allt vad det innebär - d v s kontorstider, okej tempo, slippa göra ståuppor (gud vad jag hatar det) och slippa drälla runt och synka folk och stressa på grund av daglig deadline inför huvudsändningen - det får jag i fem veckor om allt går som det ska. Bra kombination om man är med bebis.
Jag tycker det är så konstigt. Hur stor är chansen att ett jobb med exakt den längd jag behöver dyker upp som på beställning? Ibland är livet snällt mot mig! Ja snälla livet, var snäll mot mig på fredag då jag ska träffa nyhetschefen!

tisdag 23 februari 2010

Skönt att veta att de finns där inne, under fettet. Musklerna alltså.

Vid dagens slut gick jag iväg och tränade. Jag har träningsvärk för första gången på länge då jag körde skivstång i Skrapan i fredags och Jympa station i Hornstull på lördagen. Och det vet ju alla att det bästa sättet att bli av med träningsvärk är att träna mer (hata på ni!).
Jag tränar fortfarande tre gånger i veckan, bara måste träna. Jag gått från partybrutta med cigg och vin till att bli träningsberoende. Jag har nog aldrig tränat så mycket i mitt liv som jag gjort sen Folke föddes. Man kan till och med ana magrutor på magens övre del, ja bakom gravidfetthudmassan vill säga.
Friskis & Svettis nätbokning är bra för min kurage. Det går nämligen inte att avboka passen senare än två timmar före passets början. Det lilla fenomenet gör att man omöjligt kan hoppa av i sista sekund (något som onekligen är väldigt frestande när man väl sjunkit ner i soffan). Hur många gånger skulle jag inte ha bangat utan den där lilla pricken? Efter tre prickar stängs du av från internetbokningen och måste betala 100 spänn i avgift för att få utnyttja tjänsten igen. Smart drag Friskis! Och tack för rutorna under fettet. Känns tryggt att de finns där.

En mille extra för ett rum

Jag trodde att det skulle vara svårt att jobba hemma. Att jag skulle få koncentrationsproblem och i stället ta tag i "livsviktiga saker som är SÅ mycket viktigare" som att duscha länge, städa, diska och laga mat - sånt man gjorde för att slippa plugga under studenttiden. Men den här dagen har varit riktigt produktiv. Har dessutom hunnit laga mat och hänga med Folke mellan skriverier, telefonsamtal och mailkonversationer. Det enda irritationsmomentet är när jag och min sambo snubblar över varandra. Samtidigt som jag satt och tänkte på att jag vill köpa en fet lägenhet så snart Folke börjar på dagis och vi får bättre ekonomi, fick jag höra på nyheterna att experter tror att bostadsbubblan är på väg att spricka. De siar om ett prisras på cirka 20 %. Läste den här krönikan i Svd förra veckan. Oj vad sugen jag blir på att investera ytterligare en miljon - på ett enda rum! Hej Stockholms innerstad!

Böl till frukost


Jag kan verka oberörd när det krävs - men så kommer de där stunderna när jag bölar som en fjortis. Oftast för en så larvig liten sak att jag håller tyst om det. Om jag ska tro mina amatörpsykologiska vänner projicerar jag tunga känslor på något mer hanterbart.
Lättare att fälla en tår för Abdel på sidan fyra i Mitt i Södermalm, än att erkänna rädslan över att det ska hända Folke något, liksom.
Abdel var utomlands och kom hem till sin lägenhet där han möttes av ett kaos. Bilden var så rörande. "Stackars Abdel, fy fan för att ha inbrott" tänker jag och läser vidare. Men det är inte förrän jag kommer till raderna längre ner som det brister.
"Inbrottet har helt klart satt sina spår. När det hörs ljud i trapphuset springer Abdel fram till ytterdörren och ropar "Hallå, hallå, är det någon där".

måndag 22 februari 2010

Min idiot!


21 minusgrader ute. Hade visserligen rotat fram min tio år gamla och väldigt fula dunjacka - men hur tänkte jag då det gäller den nedre delen av kroppen? Mina lår och framför allt tår var röda, ja illröda, när jag tog av skinnstövlarna. Tänker dock bespara er från den synen. Har ju trots allt en dam med fotfobi i bekantskapskretsen.

Lördagsprosa (fast på en måndag)

Jag skrev lite trevlig prosa. Ni som inte gillar sånt kan hoppa över. Varsågoda!

Vrider vänder och tänker på jakten på drömraketer. Upp till högsta vinsten med fanfartrumpeter. Upp till dyraste skatten där de lyfter på hatten.

Borde tacksamhetsova, borde sluta förkovra och lova, lägga ner med att älta det salta. Med stadsgalna kickar och hjärtan som pickar och rastslöshetsdrickan lutad vid stockholmska väggar och nedsuttna kallhårda bänkar.

Som hårda stickor och pinnar som petar och retar i kroppen som färgglatt plockepinn, allt går runt i ett spinn- oh my god och försvinn!

Begäret av nygamla möten med vänner och prinsar och lurendrejstinsar hägrar för att man vägrar och vill välja den lättaste banan- rakt upp i nirvanan. För att tjattra med idioter som hotar och spännande banditer som teasar och lockar pockar och fanimej sliter.

Tänker på gator som leder dit jag tror att jag vill, där ingen sitter still och där alla vill dansa och lyssna till härlighetsgarven mellan varven. Där ingen stirrar ut genom menlösa fönster och slutar harva fram i tråkiga mönster.

Vid gatornas slut sticker alla ut, de ger intensiva blickar och skriker i sina mickar att ta hissen rakt upp till ändlösa lyckokickar. Där klockorna log i tickatick och alla som såg bara fick. Ja jag svär, jag var där!

Inga plikter som kallar bara ropen som skallar och klubb och bar och pub och vi ba´ blaj å blubb. Jadajada på F12 och Nada, i en endaste lullullvärld med massa fläkt och flärd, där vi ser sköna moln och alla flinar som fån och berusningen smeker och livet leker.

Där inget stör eller oljuden smetar och kropparna inte längre förvärvsarbetar. I anlete- där bränslet består av människans samvete.

Där vi mosats och malts till pulverstoft och kastats bland dammiga luftslott, där du och jag vägrar att hoppa. Vilken jävla soppa. Skrek vi ikapp, hipp som happ. Och vemfan bryr sig, när ingen tyr sig till varann och ingen kan, för ingen hann. När livet försvann mellan arbetstider och fantasier och trofasta plikter och drömmande dikter.

Vi lider och vänder på bladen med tomma ord på meningslösa marker och planterade parker. Ingen hör sången för den feta betongen och bättre bemedlade hurrar och insekter surrar när magarna kurrar, där arga folk slår in alla dörrar. Men midnattsvåldshatet vid Medborgarplatsen och innerstadspratet bland kungapalatsen, är minnen blott när du rövar mig ut och långt jävla bort.

Lyssna på sången och slå i gongongen. Ta mig i natt- det är love sex appeal! Skrik mitt namn. Blunda hårt, skjut en pil! Jag vet att du kan.

Vi hann innan livet försvann.

söndag 21 februari 2010

Detaljer, stora och små

När man lever så nära en människa och den människan dessutom är ens barn, då studerar man fascinerat varenda minsta lilla detalj, varenda förändring. De små silkesmjuka hårstråna som växt längre och längre till en stor kalufs, händer som korvar sig och fingrar som blivit längre. Stora ögon som förstår allt mer. Benen som går som en propeller för att du lyfter upp, ditt barns ansikte som borrar sig in i dig, små armar som håller runt din hals. Anletsdrag som växer fram, drag från dig själv eller den du valt att skaffa barnet med. Gester barnet tagit efter. Det är så konstigt.
Jag är så lycklig just nu. Snälla kan den här känslan vara för evigt? I natt sov jag en hel natt. Jag minns inte när det hände sist. Är det sömnen som fattas, skulle jag annars må så här?
Det känns som att vi rest genom en stor tunnel och kommit ut på andra sidan, som att allt fallit på plats. Träningen går bra, jag har börjat jobba igen (på en arbetsplats som visserligen kan liknas vid ett dårhus mellan varven med neurotiska programledare, galna komiker som springer runt i tomatkostymer) och jag iakttar en nybliven hemmapappa som varje dag öppnar dörren till mig med vårt barn i famnen och stolt men utmattad ber mig slå mig ned vid dukat bord. Och så Folke då, som blir allt gladare och smartare och som reser sig upp och kommer krypandes när jag är i ett annat rum. Kommer han från mig? Har jag skapat honom?

fredag 19 februari 2010

Att vältra sig

Den här tiden på dygnet borde jag inte skriva någonting. Jag är så trött på att vara trött. Det är vid den här tiden jag är som mest utmattad, som mina ögon svider, som jag har en irriterande känsla av missnöje och obeslutsamhet. Jag ligger på soffan oförmögen att göra annat än just ligga raklång. Jag har aldrig varit ett fan av helgunderhållning. Jag stirrar med döda ögon på Let's Dance. Glenn (som i motsats till mig alltid är morgontrött och i stället kvällspigg) pratar oavbrutet, är glad, drar nåt skämt och jag orkar inte ens anstränga mig tillbaka. Han är så varm mot mig och jag ligger här och stänger in mig i mina egna tankar. Är negativ. Det är just nu han är som finast, när han älskar mig fast jag inte förtjänar det ett endaste dugg. Jag ska komma ihåg det här.
I morgon kommer jag att slå upp mina ögon, titta på Folke, krama den varma lilla kroppen, gå upp göra frukost till mitt barns far och vi ska äta den tillsammans och jag ska känna att det är precis här jag vill vara, alltid. Jag vet ju det, därför är det dumt av mig att vältra mig i min trötthet.

Ett malplacerat skjutjärn

Jag blev ombedd att sitta med på intervjun med en karaktär vi är intresserade av, och som vi eventuellt vill ska medverka i ett program. Efteråt påstod castingchefen här på bolaget att jag gjorde bra ifrån mig och ställde de rätta frågorna, men själv är jag inte lika nöjd. Efter tiden på olika samhällsprogram - för att inte tala om nyheter - är jag van vid snabba frågor, rakt på sak utan krusiduller! Men nu satt jag här och skulle vara överdrivet socialt kompetent och få personen att känna sig bekväm. Det var ju trots allt hans privatliv det handlade om, han var inte här i egenskap av offentlig person.
Castingchefen är ett socialt geni. Med en finess och precision utöver dessa världar rörde hon sig obehindrat genom allsköns ämnen. De skrattade tillsammans och mannen blev mer och mer avslappnad. Sen jag kom jag och ba "Hur länge varade ditt senaste förhållande?" och spände ögonen i honom. Och där dog den goda stämningen. Ops! Taktkänsla som en flodhäst.
Men när jag tänker efter kanske det är passande med en good cop och en bad cop? Jag väljer att tro det.

torsdag 18 februari 2010

Hångla ifred

Vi hånglade i soffan. Plötsligt översköljdes jag av lätt paranoia. "Någon iakttar oss" tänkte jag och slogs av en känsla av olust. Jag såg mig omkring. Tittade ut genom fönstren, ut i hallen - men ingenstans såg jag något som kunde bekräfta känslan. Inte förrän min blick fastnade på tvn. Är det konstigt att jag känner mig iakttagen när min forna kollega glor på oss? Vem vill hångla inför en torr kriminalreporter? Aldrig får man vara ifred.

onsdag 17 februari 2010

Den tredje dagen

Det finns metoder för att hålla ett bra tempo, ett jämt flöde av kreativitet och att faktiskt prestera. Det är inte så svårt även om man lider av grav sömnbrist - mest handlar det om att bestämma sig. Komma överens med sig själv om att inte stanna upp, inte tänka negativt och inte slappa till sig. Det gick bättre på jobbet idag, trots en natt med cirka tjugo uppvaknanden på grund av orolig bebis. Jag fokuserade, drack sex koppar kaffe, gjorde listor som jag bockade av och den största utmaningen - höll mig pigg ända till kl 15.00! Och då var det ju "bara" ynka två-tre timmar kvar. Men vid 15-tiden drog någon ned en rullgardin. Mitt ansikte började bokstavligen hänga av trötthet. I vanliga fall skulle jag ha dragit på på mig jackan och tagit en rask promenad (ett annat hett tips som alltid fungerar) men vem vill bege sig ut i detta k**-väder? Jag lyckades i alla fall kamma hem en rejäl hög research idag, min chef såg nöjd ut.
Det enda egentliga störningsmomentet på mitt jobb är programledaren på angränsande redaktion. Personen är i allra högsta grad labil. Gapflabbar och pratar väldigt högt med en röst som skär igenom såväl betongväggar som ståldörrar. Idag var det dags för ett utbrott. Programledaren verkar minst sagt enormt pressad. Jag tycker synd om människan som har en fasad utåt och en annan personlighet internt. För att inte tala om dennes medarbetare. Och så mig då, som inte kan prata i telefon vid mitt skrivbord utan att behöva förklara vad som försiggår för personen i andra änden av luren. Men vari består problemen i allt detta, när människorna lider i Haiti? Egentligen ingenting. Gäsp! Nu går jag och lägger mig.

tisdag 16 februari 2010

Levain, Paulúns och Ottos lilla grova



Det finns små, små saker som gör mig glad. Som 3 bageribröd till priset av 2. Varje tisdag på på Gunnarsons på Götgatan köper jag ett Levainbröd, en Paulúns Gi med frukt och nötter och... Ottos. Vardagslycka behöver inte vara mer avancerad än så.

Rastlöshet!

En skoningslös rastlöshet knockade mig till marken. Jag är förvånad. Jag hade sett fram emot att få jobba efter tio månader hemma. Trodde att det skulle kännas lugnt och skönt att inte springa runt med en bebis i famnen hela dagarna. Men jag har svårt att sitta still. Det kliar, värker, spritter i benen. Redan? Det är tisdag! Egentligen är det kanske bra, jag jobbar extra hårt. Men ledan... Det känns precis som i högstadiet då man tvingades sitta stilla på sin plats med känslan "det här är vad som krävs av mig för att lyckas i livet".
Jag jobbar på utvecklingsavdelningen och har nya arbetsuppgifter som strider mot mina grundläggande feministiska värderingar. Letar läppglansbrudar och singelmän och gud och hans moster. Det är skillnad på att jobba med nöjestv och seriösa nyheter - egentligen varandras motsatser. Valet gjorde jag för att jag antagligen skulle ha väldigt svårt att kombinera bebis med nyheter. Daglig deadline, extrem skärpa och rikssänd tv med anmälningar om ett faktafel slinker med.
Jag borde vara tacksam över att jag har möjlighet att få så många olika typer av jobb. Och jag tjänar bra med pengar. Vad gör man inte för att försörja sin familj? Säljer sin själ till satan? Suck.

måndag 15 februari 2010

Hello there!


Den bespeglade toaletten på mitt nya jobb.

Inte för att vara överdrivet finkänslig eller så - men vem vill se sig själv i det här något utsatta läget?! Brrr...

Grishjärta 17,95 någon?



Jag mår så lätt illa nuförtiden. Folke grep tag i min hand, med sin lilla kalla grötkladdiga. Jag stoppade en rysning och kvävde en kväljning. Jag lånade någons parfym och kände den på vägen hem, det klarade jag inte heller. Och nu slår jag upp DN och får köttreklamen i ansiktet.

Lattemorseriet över

Nu är det slut på lattandet, på alla timslånga barnvagnspromenader, slut på allt häng med andra sömnlösa morsor, halvdagar på Öppna förskolan, på- och avklädning tio gånger per dag, strosandet i affärer, blöjbyten, tvättandet, plockandet, städandet (det eviga), bebis ut och in och på varandra och alla stunder värda guld med Folke. Älsk!
Nu stundar arbete! I anletes svett - amen.

söndag 14 februari 2010

Morsan gör stan


Me and Julio by the schoolyard-dans!

Vanessa prinsessa.

Morsan.

Vackra Anna.

Ullas Röda.

Mot Kåken!



Finfin musik!

Oh! Ah! Vilken kväll!

lördag 13 februari 2010

Min karl är en filf!

Eller på svenska: en pippappa. Ville bara säga det.

Bortskämd, självupptagen, verklighetsfrånvänd

Hatar den här känslan. När man vaknar med huvudvärk, stickningar i benen, lätt molande smärta i korsryggen och stel nacke. När man tänker "hur ska jag orka? Kanske borde ställa in". Fastän man sett fram emot kvällen en hel vecka.
Det hände aldrig förr. Man sov så länge man ville och klagade på sin höjd på att man inte hade "tid" att gå på alla fester och middagar som krockade med varandra. Vilken problematik va? Men när man inte längre har bara sig själv att ansvara för (läs; inte längre kan vara lika verklighetsfrånvänd, bortskämd, egoistisk) är det inte lika enkelt. Jag är bjuden på Todds födelsedagsfest på East och jag vill inte missa en kväll med Anna och Vanessa - alltid lika kul. De får mig alltid att känna den bästa känslan, av att jag är på rätt plats på jorden just nu, med de härligaste människorna och vi har samma humor, intressen och vi ser samma saker.
Jag lämnar nu Folke med sin far och går och kör ett stenhårt pass på Friskis i Ringen. Förhoppningsvis väcker det liv och tar bort värk.


Tillagt i efterhand: Det funkade! Varför är jag förvånad? Det funkar alltid.

fredag 12 februari 2010

Gudruns ben och en stor påse godis

Min lillasyster tittade konstigt på mig när jag slängde ut teven 2004. Efter det var jag utan i fem år utan att sakna den. Flängde runt, läste böcker, skrev, lyssnade på radio. Verkligen umgicks med gästerna i stället för att glo på nåt skräpprogram ihop. Lyssnade. Människor har en förmåga att tala eftertänksamt och berätta mer utan störande moment i omgivningen. Jag lärde nog känna mina vänner ytterligare lite grann under de här åren.
När jag blev höggravid köpte jag slutligen en. Tänkte att jag skulle behöva tv under all amning, som jag hade läst skulle ta timmar. Och hell yeah! Nu tittar jag på God morgon Sverige varje morgon (klarar inte av TV4:s Östermark och Kraft, de är så stela att man kan tro att Scherman kört upp en pinne i röven på dem), glor på före detta kollegorna på nyheterna, ser Förkväll (den sista sega timmen före Folkes läggdags) och ibland ett och annat nöjesprogram. Just nu är det Let's Dance, har aldrig sett det förut men vill gärna se Gudruns snygga ben som alla pratar om.
Det är knappt så att jag klarar av dansprogram. Det känns ungefär som jag kan tänka mig att det känns för en förlamad att ha en stor påse godis framför sig utan att kunna nå den.

Får vi igen nu för alla tårar?


Varje dag är en fest! Och denna gång är jag varken ironisk eller postironisk. Jag har kommit ur tunneln. Befann mig under några månader i ett kompakt mörker utan att jag själv ville se det. Bebis med kolik kan få vem som helst att tappa fotfästet. Lite hederlig gammal vinterdepp, ingen sömn och järnbrist på det - så är varje dag bajs.
Men det är över och vi är ute på andra sidan! Folke kryper (kunde inte knappt sova igår kväll för att jag var så uppspelt) och har blivit pojke. Inte längre bebis, utan en liten människa som tar sig fram på egen hand och vill kramas, som sträcker ut armarna och som blir lugn och harmonisk av en kram. Som man kan sitta och mysa med i soffan. Som skrattar vid minsta blick och som leker och visar vad han vill. Får vi igen nu för allt som varit? Folke har de senaste två månaderna varit världens enklaste. Och jag lycklig. Över nytt jobb med nya människor, över min lilla familj och livet i allmänhet. Våren är ändå inte så långt borta.

I eftermiddag fikade jag i Brunogallerian med projektledaren för mitt första reporter-jobb för åtta år sedan. Sist jag såg henne var hon höggravid, nu låg maginnehållet livs levande i barnvagnen. Tydligen en harmonisk sak som varken har magont eller skriker. Grattis till det.
Jag frågade vad hon gör nu och det visade sig att hon är personalchef för en hel webbavdelning. När jag sen berättade att Glenn pluggat java-programmering och just avslutat sin utbildning för att nu gå på pappaledighet skrattade hon och sa "Då vet ni var han ska ringa sen då han behöver jobb! Vi letar alltid Javaprogrammerare!" Glenn såg uppriktigt glad ut när jag kom hem och berättade det.
Vi är över huvud taget väldigt nykära nu efter det jobbiga som varit. Efter den här persen fixar vi fan allt. Punkt.

torsdag 11 februari 2010

Le Paris

Efter en ytterst sparsam diet bestående av fil, soppa, te och immodium drabbades jag plötsligt av en våldsam aptit. Jag och Anna befann oss på Marimekkos inredningskväll som anordnats på grund av möbelmässan. Jag tog det lugnt med cavan men slukade, ja fullkomligt slukade, fyra lax-pastrys. Smällde dessutom i mig några för många finska Fazer till efterrätt. Med ett lätt illamående minglade jag runt och försökte återigen använda mig av ignoransmetoden. Känslan försvann när vi bestämde att vi ska boka en resa till Paris i höst. Jag, Anna, Vanessa och Johanna - kommer bli underbart! Tyvärr är det lite för länge till dess för min smak.

Flickan, Maskinen, Kåken

Jag möter det men tar inte del av det. Det där ängsliga. Lagomt diskret namedroppande, en ansträngd dos akademiska termer (ibland snubblande), genomskinliga försök att lättsamt konversera sig fram genom det viktiga; såga Flickan, hata Mello, hylla Maskinen, vältra ångest, hänga på Kåken, tänka Chomsky.

Krampignorans

Jag drabbades av någon lindrigare variant av maginfluensa i söndags. I tisdags och igår bestämde jag mig för att låtsas som att den inte fanns. Av någon konstig anledning funkade det! Febern försvann efter ett dygn, så det var bara de återkommande magkramperna jag var tvungen att bortse ifrån. Mitt i ett samtal kunde magen dra ihop sig men jag andades djupt och ignorerade känslan. Möjligtvis fick jag en annan färg i ansiktet men annars tror jag inte att någon märkte nåt. Profylaxkursen med tillhörande flämtandning funkar i de mest oväntade sammanhang.

onsdag 10 februari 2010

Det här är stort

Min son, 8 månader och tre veckor, började krypa idag. Och jag, jag fällde en tår.

tisdag 9 februari 2010

Amningsmaffian och Aktuellt om amning

Jag helammade min son i ett halvår. Det funkade bra från första stund, bortsett från tio dagars molande smärta och överkänslighet. När det gått över och amningen flöt på njöt jag av att allt gått så smidigt. Min omgivning överöste mig med beröm, framför allt äldre kvinnor i släkten. Jag fick mycket stöd och "goda råd" från både BVC och sjukvården. Jag hade känt pressen ifrån vad jag idag kallar Amningsmaffian, och nu hade jag lyckats. Man bara skulle amma - något alternativ fanns inte.
Det var inte förrän Folke fyllde sex veckor som jag började inse vad det innebar att min sambo inte kunde avlasta mig mer än någon timme innan Folke var hungrig igen. Det var då vi prövade att ge honom flaskan. Men han ville inte ta den, han var ovan vid plastnappen. Hade jag vetat det hade jag introducerat flaskan tidigare och både ammat och gett ersättning. Helammandet innebar att jag i sex månader inte kunde vara borta längre än max ett par timmar. Gick jag och tränade fick jag springa hem. Lämnade jag hemmet utan barnvagn tittade jag nervöst på klockan för att till slut skynda mig hem till en hungrig bebis.
Till saken hör att Folke hade kolik. Jag hade behövt avlastning, jag hade varit en bättre och gladare mamma om Glenn hade kunnat hjälpa mig. Vi hade behövt alternativet. Glenn själv kände frustration och maktlöshet. Jag märkte hur han längtade till den dag han skulle kunna mata sitt barn, han sa det vid flera tillfällen. Han kände sig utanför.
Vad gör det här med jämställdheten? Och vad säger forskningen om amning kontra flaskmatning? Socialstyrelsens rekommendationer om ett halvårs helamning grundar sig i forskning för amning. Men det finns lika mycket forskning som visar motsatt resultat, det vill säga att amning inte ger något märkbart skydd mot allergier och astma. Att flaskmatning ger minst lika friska barn.

I kväll tog Svt:s Aktuellt upp ämnet. Här är länken. Kolla 10.11 minuter in i programmet.

Klockrent Bettan!


Elisabeth Höglund skrev idag en kolumn i Aftonbladet.

"Min fråga är varför ingen hånar Fredrik Reinfeldt för att han bär en Longines-klocka värd 22 000 kronor eller Göran Persson för att han släpade runt på en handgjord läderportfölj värd 55 000 kronor? Och varför det är okej att maktelitens män går klädda i specialbeställda handsydda kostymer i 20 000–30 000-kronorsklassen och kör stadsjeep, BMW och andra lyxbilar, medan Mona Sahlin hånas för att hon råkar ha fått en väska för 6 000 kronor i födelsedagspresent?"

Så rätt, så vasst, så klockrent!

Från halvvattniga köttfärssåsar till gourmé

Jag vet inte vad som hänt här hemma men nya tider stundar! Min kille har helt plötsligt, ja tre dagar i rad för att vara precis, börjat stå vid spisen - och börjat stå vid spisen på ett bra sätt. Tidigare har han på sin höjd lagat någon vattnig köttfärssås eller halvtorr kyckling i ugnen som han saltat och kryddat så snålt att man undrar om han förväxlat priset på salt med saffran. Eller glömt smaka av för den delen.
Vi är inte direkt paret som storhandlar. Vi bränner säkert femtusen spänn per månad på mat från de alldeles för dyra söderbutikerna, och säkert tusen till på hämtmat. Men för några dagar sedan beslöt jag mig för att lämna karl och bebbe hemma för att för första gången sen Folke föddes storhandla. Glenn bad mig köpa sötsura såser, soja, chiliolja, kryddor och "roliga grejor". Misstänksamt och aningen surmulet undrade jag vad han skulle med allt det här till då det ändå är jag som lagar maten och han som städar undan. Vad han då hade i sinnet, har nu visat sig. Med en helt ny inspiration från God knows who har han lagat så att svetten lackat.
När det var dags att äta tog jag halvskeptiskt den första tuggan med hans nyfikna ögon fäst på min mun. För att genast lysa upp i ett förvånat leende. Det var helt klart i klass med vilket Cap Verde-hak eller thaihak som helst! Gott. Riktigt jävla gott.
"Hur har du gjort det här?" frågade jag.
"Först hackade jag vitlöken i småbitar, fräste upp den i äkta smör. Sen gjorde jag en bas av mjöl som jag vispade i smör i den andra pannan till det fick en gyllene färg. Sen lade jag till.. bla bla bla.. och i med grönsakerna sist för att de fortfarande skulle vara crispiga bra bla bla.."
Jag bara gapade. Han pratade som en riktig kock.
"Men..men..men, jag visste inte att du kunde laga mat!?"
"Jo, jag lärde mig det under åren jag var vegetarian. Hur man hanterar råvaror." Varför har jag inte märkt av den här talangen tidigare då? Tillåt mig förundras.

Raaaaaoooooooooor!


Folke i leopardbrallan a la Poison 1980-tal (finns på Lindex tjejavdelning). Värsta coola glamrocksbebben!

måndag 8 februari 2010

Amigagubbe

Hörde just min käre sambo använda sig av epitetet "Amigagubbe" när han pratade om sitt deltagande i Uproughträffen. Jag konstaterar kallt att han accepterat sin förvandling från kille till gubbe.

Money money money!

Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om pengar. Jag har haft dem och bränt dem - och väntat på nya. Jag har tjänat bra i omgångar. Spenderat allt på restaurangbesök, vänner, utekvällar och taxi. Jag har försörjt arbetslösa eller studerande ex (idiotiskt), jag har shoppat och rest en del. Jag har varit nöjd med att sätta sprätt på pengar för att i gengäld skapa roliga minnen och leva upp livet i 110!
Men jag är inte längre nöjd. Inte ett dugg faktiskt. Jag grämer mig över att jag inte varit smartare än så här. Vad fick jag för att jag betalade alla taxiresor och bjöd två festarkompisar på inträden och tusen ölar en hel sommar? Vi umgås inte ens idag. Varför betalade jag alltid för mitt ex? Jag tänkte att jag skulle få igen det en dag, men det är klart att jag inte hann få det när jag gjorde slut några månader efter att han fått drömjobbet. Mitt pucko! Jag ska sluta betala för andra. Jag tänker inte bli snål, bara lite tråkigt betänksam.
Nu vill jag ha ett riktigt jobb med fast månadsinkomst och slippa frilanstillvaron med nya projekt var tredje månad. Jag vill köpa fonder. Spara till Folke. Som vuxna gör. Ha den där sköna trygghetskänslan i magen.

Att vakna upp i ett bad taste-helvete

Okej, jag vaknar hellre med mardrömmar och känner mig överkörd än vaknar så här (en gammal text från min gamla blogg):

"Att vakna upp i slutet av andra halvlek efter en bortamatch - Och inse att man förlorat:


Jag vaknade av en pockande känsla. Mitt hjärta slog djupa hårda slag. Min ögonlock kämpade för att slita sig ifrån varandra och de lyckades. Och vad ser jag i ögonhöjd, där jag ligger på mage, frånvänd den man jag lägrat tidigare i natt?

Ett par perfekt strukturerade, välskräddade gubb-blå McGordon-jeans som nonchalant hänger över stolen. Jag tror inte mina ögon. Jag lyfter det tunga huvudet och studerar det rektangulära märket på jeansens baksida närmre. Det står faktiskt McGordon. Det är bara att svälja den bittra insikten att den här mannen handlar sina jeans på Dressman.

Jag hör till och med rösten i mitt huvud: ”Grattis Marla. Nu i ditt kön.” Jag fruktar det värsta. Jag krälar mig upp till en halvsittande ställning. Alla mina tentaklar är ute nu. För att känna efter. Min blick söker sig ut genom springan i sovrumsdörren. Något rödaktigt skymtar, och sakta skjuter jag upp den plastgrå hyresrättsdörren.

Jag blir riktigt skakad! Det som bara anades i ögonvrån när vi skrattandes staplade in i sovrummet medan vi slet i varandras kläder, och som doldes väl i nattmörkret, tornar nu upp sig som ett djävulsberg i dagsljuset: En tjockt dammbeprydd bokhylla i: MAHOGNY.

Jag sväljer och känner hur tårarna bränner men jag gör allt för att hålla tillbaka dem. Värre situationer har man ju varit i tänker jag och är just på väg att hasa ner i sängen igen när jag ser det:
Ett helt nattuksbord fullt med saker som gör att jag aldrig kommer att komma över det här snedsprånget. En tändsticksask från Patricia. En rostig Axe rakhyvel. Två cd-skivor med Creedence och E-type. En dammig, tom Farenheit utan kork. På nattduksborsknoppen på lådan hänger ett par vita, solkiga, ribbade Björn Borg, av den första lite längre modellen när de lanserades -96. Ett taekwondo-ID-kort och ett annat kort på en bil, säkert hans egen som ska säljas. Längre bort: Ett vitrinskåp fyllt med pokaler. Den billigaste plasma-tvn från Elgiganten på väggen. Mammas blommiga gardiner. En Ozzy-affisch på väggen. En pizza-kartong. En gym-tshirt från Najaden i Haninge. En döende krukväxt. En hög obetalda fakturapåminnelser. En välanvänd, skrynklig Hobbexkatalog från ifjol.

Jag reser mig upp och bestämmer mig för att kasta mig in i duschen, allt för att ge mig själv en stund att samla styrka så att jag kan ta mig ifrån den här mannen, den här lägenheten så snart som möjligt. Jag tar tag i en otvättad marinblå handuk med amerikanska flaggan på, som hänger på en krok över en hylla. Handduken krånglar, som att den sitter fast. Jag rycker till. Den lossnar och jag upptäcker vad som finns inunder. Nu kan jag inte vara tyst längre. Ett gutturalt läte kommer upp ur min strupe. Ett ANSIKTSSOLARIUM!

Jag springer in i badrummet och snubblar över mina egna kläder som ligger som i en rad ända från hallen till sovrummet. Jag famlar åt mig dem i farten, låser in mig och ställer mig på knä över toaletten. Den svagt gula könshårsbeprydda toalettsitsen får mig att kräkas rakt ner i det oborstade avloppet. Just när jag kräkts klart och sitter och pustar ut, lutandes mot kaklet med en aprikos snäckbård, hör jag hur mannen vaknar. Och jag som trodde att det inte kunde bli värre än så här."

En prick i himlen

Jag vaknade för någon timme sen med en känsla av att ha blivit överkörd. Glenn kom hem efter sin helg med sina kompisar, och han lät mig sova ett par timmar extra i morse. Jag sov tungt, och drömde en mardröm så obehaglig att jag hade tårar i ögonen då jag vaknade. Vissa drömmar är så hemska att jag inte vill skriva ner dem.
När jag haft Folke dygnet runt utan att ta hand om mig (läs dragit hem vänner när han somnat, tagit några glas vin, nattugglat, nätshoppat) visar det sig snart att jag inte pallar. Lite mitt eget fel men måste ändå få beklaga mig en smula tycker jag - det är min rätt som gräsänka. Men alla ensamstående då? Som har hela vårdnaden och kanske flera barn? Hur pallar de? En prick i himlen till dem.

söndag 7 februari 2010

Uppfostringsmentaliteten

1. Jag pratade i mobilen igår medan Folke sov i vagnen. En man kom fram och avbröt mitt i samtalet. "Akta ditt barn, han kan få en istapp i huvudet!". Jag hade sufletten på barnvagnen uppfälld, jag gick så långt ut på trottoaren jag kunde och tittade upp med jämna mellanrum. Ändå skulle det uppfostras. Han sa det kanske av välvilja (även om jag uppfattade honom som rejält överlägsen), men jag undrar om jag ser så pass lobotomerad ut att man tror att jag inte kan ta hand om mitt barn och se risker på egen hand?
2. När jag steg in i en inredningsbutik på Åsögatan blev jag bemästrad av personalen. Jag fick inte ens gå in i själva butiken. "Kan du stå där med barnvagnen?" sa butiksbiträdet och pekade på en matta vid ingången. Det kändes som att jag förpassades till skamvrån. Barnvagnsförbud gäller alltså inte bara på caféer, utan numera också i butiker.
3. För inte så länge sedan blev min vänstra fot överkörd av en rullator nere i korsningen Götgatan/Ringvägen. Vanligtvis skulle kanske personen be om ursäkt, men i stället fick jag en utskällning för att jag stod i vägen. Tanten tyckte på fullaste allvar att jag skulle stå längre ut i trafiken med min barnvagn.
Jag är bemästrad, påkörd, utskälld och uppfostrad. Livet leker hörrni!

lördag 6 februari 2010

Så där ja!


Ni vet att jag aldrig bloggat om kläder av ren uttråkning, det gör expertisen (alla hysteriska modebloggsbrudar) så bra själva. Men det blev ett par stövlar. De känns kanske lite uttjatade, men jag vet att jag kommer att använda dem resten vintern.
Åh vad jag vill shoppa Rodebjer, Acne, Minimarket, Dagmar, Carin Wester och min absoluta favorit Hope vars koftor, tröjor och klänningar jag köpt på utförsäljning och som jag använt jämt och aldrig tröttnar på! Men jag måste slå ett rungande slag för Gunilla Pontén. Tantigt tänker ni - men då har ni inte spanat in hennes kappor och jackor. Jag köpte en svart jacka för tre år sen, en fantastisk sak med markerad midja, enorm krage och sömnad som kan få vilken kurva som helst att se bra ut. Den har jag använt sen dess, och den var värd varenda (något för många om jag ska vara ärlig) krona! Hellre ett bra dyrt plagg än trettio billiga med dålig kvalutta.

Hon är ett original. Modemässan vill hon inte besöka, i stället bjuder hon hem sina leverantörer. En kompis till mig har besökt henne och allt är i svart där hemma. Svarta skyltdockor på rad i hela hallen, svarta blommor. Och jag älskar att hon sminkar sig hårt och alltid stått fast vid den hon är. Jag mötte henne på Swedenborgsgatan för inte så länge sen, hon är färgstark och vacker. Ni skall icke fördöma tanten för att hon är tant!

Öppet marlahus




Jag skrev ett mail till några vänner om att jag tänkte ha öppet hus i helgen när Glenn är i Göteborg på någon slags återträff för Uprough, en klubb som han och hans kompisar haft i elva år (jag är inte helt hundra på vad det är de egentligen gör, men jag vet att de anordnar klubbar ibland och producerar amigamusik och old schoolprogrammerar. Ni får väl spana in sidan och lista ut vad de pysslar med där nere). Igår kom finaste Silvi och vi pratade i munnen på varandra hela kvällen, hon är så rar den flickan. I kväll kom Emil, Anna, Frida och Vanessa. Vi åt ostar, choklad och drack vin.
Folke sover fortfarande som en stock och jag är så glad över att det funkar! Det här med att bjuda hem vänner och prata högt och gapskratta. Nu borde jag verkligen gå och lägga mig. Men eftersom kvällens vackra dambesök väckte en djupt sovande shoppingnerv hos mig - så tänker jag nattsudda med nätshopping. Återkommer.

fredag 5 februari 2010

Hemmatatuering i fyllan

"Fy fan vad fett alltså! Så jävla snyggt!" hörde jag inne i dimman när jag halvsov i sängen i rummet bredvid. Det var väl runt 2005 kanske, vi hade festat hela natten och skulle sova över hos min kusins kompis i Högdalen. När jag vaknade dagen efter var min kusin tatuerad över hela magen, fyra stora bokstäver i fet latinostil. Nu läser jag att upphovsmannen och amatörtatueraren Bläckan blivit ett riktigt proffs och att det går hur bra som helst för Salong Betong.

Boys Noize


Jag har alltid gillat Feist. Men Boys Noizes remix av My Moon My Man är den bästa remix jag någonsin hört. I 2 1/2 år har jag lyssnat på den och jag är fortfarande inte trött!

torsdag 4 februari 2010

Jag var nog lite svinig på den tiden

Mitt barns far har påmint mig. Vi hade ett distansförhållande. Han ville inte lägga på när vi pratade i telefon. "Var inte så krävande" hade jag svarat.

Vi mötte två vänner till mig i hans förort. Snabbt lämpade jag över toalettpappret jag kånkade på till honom. Jag ville inte att de skulle tro att vi bodde ihop.

Jag vägrade hålla handen offentligt, helst inte på söder, inte ens efter ett halvår.

Han jobbade hårt för mig. Han stannade. Och tänk så det blev till slut.

Luftiga sommarjeans

Jag trodde att man skulle behöva dras med synen av foppatofflor och luftiga sommarjeans nåt år. Bloggade om dem för TRE ÅR SEDAN! Men de finns överallt - fortfarande. Det här med bootcut, har det gått varvet runt eller? Är det hett igen? Hjälp en stackars mammaledig själ som inte längre verkar ha koll på modet.

Jag sover

Jag hittade en vacker blogg. Nu har jag läst hela medan Folke lekt på golvet.

tisdag 2 februari 2010

Han vill ha en zootsuit! Och dansa Lindy Hop

Jag är i chocktillstånd. I kväll såg jag plötsligt att Glenn satt och surfade på en sida med kläder. Märk väl att just kläder och shopping inte är hans största intressen precis. Han hänger helst på sig någon Adidas-hoodie, en tvspelskeps och ett par limiterade sneakers som han sedan använder till de går sönder. Nåväl. Jag böjde mig över hans axel och frågade vad det var för sida han tittade på.
- Jag vill ha en sån här! De är så sjukt snygga! Jag tittade ner på skärmen för att se vad det var som hade väckt sån enorm entusiasm hos en annars lagom klädintresserad man. Det visade sig att det var en kritstrecksrandig Zootsuit han ville köpa. Jag bara gapade.
- Okej? Ja, eftersom du är så lång skulle du säkert bära upp den. Innebär det att du vill börja dansa Swing eller Lindy hop med mig också?
- Javisst! Det kan vi väl göra.
Vid det här laget höll jag bokstavligen på att tappa hakan. Men det här är ju positivt hörrni! Att han fortfarande kan överraska mig.

Slang med snor

Jag har alltid tyckt att det verkar lite skönt det där med att vabba (få ersättning för vård av sjukt barn). Har tänkt att man kan gå och skrota hemma, stoppa om det sovande barnet med jämna mellanrum och sedan ligga i soffan och kolla på sitcoms. Men det var innan jag insåg att det är fruktansvärt jobbigt att ta hand om sitt sjuka barn. Gnäll och gråt all vaken tid, ett klängande och ett kämpande för att få barnet att äta och dricka. Oron! Och sen det eviga rinnandet, torkandet och snytandet.
Jo, en annan sak: bebisar kan inte snyta sig. Det gäller att få ut skiten så smidigt och enkelt som möjligt. Lösningen är Otri-baby, en lång slang från Apoteket. Den ena änden sätter man i sin egen mun och den andra änden i barnets näsa. Sen suger man ut snor som sedan fastnar i ett litet filter. Folke hatar det. Jag med. Men vad gör man?

måndag 1 februari 2010

Sociala medier är för alla

Jag menar precis ALLA.