söndag 23 maj 2010

Visingsö, fyllefail och göteborgshumor

Jag har tankar om att lägga ner bloggen, känner ingen riktig inspiration till att skriva. Men här är i alla fall veckan:
*Vi hyrde bil och jag körde i flera timmar till Visingsö i Vättern. Det var hur vackert som helst där, men fredagskvällen bestod av kurande inne i en liten furustuga. När vi bokade ville jag hellre bo i en liten stuga än på ett sterilt hotell. Jag har bott på hotell i hela Sverige under tre års tid när jag jobbade som krimreporter. Jag tycker det är ganska själlöst om det inte är ett riktigt lyxhotell. Jag bor hellre lite halvenkelt. På ett mysigt värdshus, eller som förra helgen, i en stuga nära naturen. Tyvärr blev fredagen inte alls som jag hade tänkt mig då det regnade utanför. Det kändes bara deppigt att sitta och trycka där inne från tre på eftermiddagen tills dagen därpå.
Lördagen blev betydligt bättre. Folkes gudfar och hans tjej skulle gifta sig och de valde att viga sig i trädgården utanför hennes föräldrars hem. Himlen sprack upp en timme före vigseln, från grått och regn till sol och sommar. Jag iakttog dem, de såg lyckliga ut. Jag fotade dem och fotade hela helgen. Men vad ska man göra av alla dessa foton?
*Jag har sovit så dåligt i veckan. Jag vet inte vad det beror på. Folke vaknar fortfarande ett par gånger per natt, men den här gången är inte han orsaken till sömnbrist. Jag känner mig glad och lycklig på dagarna, men sover oroligt. Ibland önskar jag att jag bättre förstod hur psyket egentligen fungerar.
*I fredags kom min svärfar och hälsade på. Han är snickare och har designat och snickrat ihop nya köksstolar till oss. Det känns genuint på nåt sätt. Han är rar Glenns pappa.
*Igår hade vi ettårskalas för Folke. Vi bjöd bara de allra närmsta. Jag tycker det är svårt det där med att begränsa sig. Egentligen vill jag bjuda alla mina vänner, men det är ju Folkes kalas. Vi bjöd in Folkes kompisar och deras föräldrar, plus en del släkt och sen min bästa vän som är Folkes gudmor.
*Efter kalaset sminkade jag mig, tog på mig klänning och höga klackar och åkte iväg på middagsbjudning. Medan jag sitter där och pratar med sex av mina tjejkompisar och dricker rött vin blir jag plötsligt sugen på att bli lite full. Hela vinaren drog jag i mig. Konstigt nog blev jag inte så berusad som jag hade hoppats. Det måste vara all träning som gör att jag förbränner bättre. Vi drog in till Slussen för att gå på Debaser, men när jag såg kön som ringlade sig ända upp till Karl Johans torgs trappa drog jag hem.
*Glenn fick mig nyss att skratta åt riktig Göteborgshumor. Jag har aldrig uppskattat ordvitsar och den humor som göteborgare kör med. Men skämtet om mannen som stoppar en taxi och frågar "Är du ledig?", får svaret ja och sen säger "Jag med! Fy fan vad gôtt duh!" gick faktiskt hem.
*Utöver det så har jag haft en bra vecka men är riktigt jävla uttråkad just nu.

tisdag 18 maj 2010

Du måste lära dig att sitta på dina händer

Jag jobbade på ett så kallat halvvägsboende ett tag. Jag var 19 år och fick trots min brist på livserfarenhet och utbildning ansvaret att umgås och "vårda" personer med allvarliga psykiska funktionshinder. De hade slussats ut från slutna anstalter i och med psykiatri-reformen 1995. Tanken var att psykiskt sjuka personer i högre grad skulle integreras med resten av samhället - och just dessa personer hade fått varsin lägenhet med oss på det nedre planet. Hit de kunde komma och äta och umgås, kanske få hjälp med medicinering och i vissa sällsynta fall, exempelvis vid svår ångest, få prata enskilt med någon av oss i personalen en stund.

Min första dag blev en skrämmande upplevelse. Mötet med vårdtagarna, eller "de boende" som vi kallade dem, blev allt annat än harmoniskt. En ung tjej diagnostiserad borderline bestämde sig efter bara någon timme att jag var en av de onda i personalstyrkan. Hon osade passiv agressivitet. En annan kvinna spände sina galna ögon i mig när jag försiktigt hade närmat mig henne för att fråga om hon ville ha en kopp kaffe. En man som jag satt helt lugnt och samspråkade med under lunchen tvärvände på en femöring. Jag sa att jag förstod hur han kände, när han berättade att blev deppig på grund av det grå vädret idag. "Hur kan du förstå det? Du ska ju tillhöra den friska skaran av människor, annars skulle du väl inte jobba här? Du är väl för i helvete inte sjuk!?". "Eh nej", sade jag och svalde. Jag såg ner i marken. En kollega tog mig åt sidan och sa till mig att jag inte behövde prata så mycket med dem. "Du ska bara finnas här, som en medmänniska", sa hon. "Okej inte vård, förvaring" tänkte jag som i min naivitet trodde att jag på åtminstone något litet sätt kunde hjälpa de här människorna.
Redan efter några dagar kröp det i kroppen på mig. Jag hade aldrig varit på en arbetsplats där man arbetade genom att inte göra... nånting! Bara sitta och finnas till hands. Bara rulla tummarna, låta timmarna gå och få betalt för det. Min chef märkte av min nervositet.
- Marla, du måste lära dig att sitta på dina händer. Det är det vi gör här. Vi sitter på våra händer. Det är den tryggheten och harmonin som de boende behöver.

Jag har många gånger tänkt på vad platschefen sa. Det var tänkvärda ord, men kanske inte i det sammanhanget. Borde inte de här vårdtagarna få - ja just det - vård? I stället för att förvaras i en tryckande tystnad utan slut?
Däremot är det just vad jag gör idag. Det finns inte ett skit att göra här på jobbet (för första gången på månader ska tilläggas) och jag försöker bortse från stresskänslorna och bara vara. Sitta på mina händer. Inte göra ett enda vettigt handtag och försöka må bra helt enkelt.

torsdag 13 maj 2010

Tävlingen

Jag vill inte vara en del av tävlingen! Den finns överallt. Det märks alltid vid det första mötet med en ny arbetsplats eller en ny social situation. De allra flesta är nyfikna, men de där ogina rädda personerna kommer på köpet. Jag har mött dem och jag har synats från topp till tå av kritiskt granskande ögon. Ibland skyltar de med ett illa dolt ansiktsuttryck av ogillande. Jag brukar inte låtsas om tecknen - för jag vet att det allt som oftast går över. Efter några veckor, eller i värsta fall månader, så är vi vänner.
Jag förstår inte varför rivalitet är så stort. På alla arbetsplatser finns dem; människor med en uppenbar svartsjuka och missunnsamhet, med rädslan för att någon ska komma och ta min plats, vara lite smartare, lite populärare, lite bättre. Det är fula känslor. Jag har känt dem själv ett par gånger. Jag vill skylla på arbetsgivaren som skapat en plattform där människor ska känna sig rädda, utlämnade och osäkra. Men jag är medveten om att det också handlar om andra, personliga saker.
Ibland önskar jag att jag inte var så medveten om människors kroppsspråk, ansiktsuttryck och blickar. Jag ser direkt hur jag uppfattas. Deras kroppar är som speglar och det som kommer ut ur deras munnar är ovidkommande när resten säger något annat. Ibland önskar jag tillbaka det där naiva, lyckliga omedvetandet jag hade som yngre. Så att jag slapp se de det. Se tävlingen.

måndag 10 maj 2010

Lagoma doser

Hela helgen sprang förbi med massa god mat till mig och Glenn på fredagen och lite prat om hur vi ska lägga upp och fördela vardagsslitet. Men det blev ett kort prat, det känns som att vi är ganska överens. Inga protester från nåt håll bara ett nästan utopiskt samförstånd. Kan det verkligen lösa sig så smidigt allt vi går igenom nu för tiden? Lördagen blev desto tristare med iskalla vindar och sina rengtunga moln. Våra planer på att hitta på nåt hela familjen, kanske bara gå ut och låta Folke påta i sanden medan vi drack kaffe i solen, lades ner. I stället fick han leka inne och jag satsade på träning. Jympa station i Hornstull, nästan som boot camp. Igår blev det häng med andra som fått bebbar men börjat jobba tidigt som jag och som känner befrielsen och lyckan i att få lagoma doser av både familj och eget liv.

fredag 7 maj 2010

Jag minns inte när jag bara vilade sist

Eftersom jag de senaste dagarna varit ovanligt labil utan till synes märkbar anledning, det vill säga gråtit flera gånger, varit stressad och irriterad samt haft lite allmän ångest och profylaxandats på tunnelbanan, skrev jag ner hur mina dagar och veckor ser ut nuförtiden. Efter det förstod jag mer varför jag börjar känna mig utbränd. Så här ser det ut:
*Ca 05.30 Upp med Folke. Jag vill göra morgnarna till vår lilla mysstund eftersom vi inte ses under hela dagen, och låter Glenn sova eftersom han haft Folke på natten. På morgnarna är Folke tokglad och högljudd och vill krypa runt och slita i allt. Samtidigt som jag har honom försöker jag hinna med det som ingår i mitt jobb, dvs läsa morgontidningen, lyssna på Ekot och se Rapport morgon. Samtidigt ska jag hinna klä mig och sminka mig. Jag tror att den här starten på dagen är orsaken till att jag vaknar med en känsla av stress och att jag den senaste veckan fått huvudvärk redan på morgonen.
*Förmiddagen: Det är fullt ös redan från morgonen. Jag ska ha koll på nyhetsläget och snabbt fatta beslut om vad som är viktigt just nu, samt komma igång med research.
*Lunch: På lunchen tränar jag, eftersom jag just nu är för trött för att träna på kvällarna just nu. För att hinna träna måste jag duscha snabbt och kasta på mig kläderna och snabbt äta en skrivbordslunch medan jag jobbar. Ibland tränar jag inte och då är det lite lugnare.
*Eftermiddag: Arbetstempot har nu sin peak, då jag ska hinna klart med dagens ämnen. Allt ska struktureras och slutföras och lämnas över till programledaren eller reportern.
*Vid arbetsdagens slut: Jag stressar hem och kastar mig över Folke som jag saknat så. Det är inte en minut lugnt då jag ska hinna få i mig mat eftersom jag är jättehungrig, han ska få välling och borsta tänder och pyjamas. När han slutligen kommer i säng är jag helt slut. Men ibland orkar jag ändå plocka undan Folkes leksaker och städa i ordning lite. Sen tar jag bort smink, borstar tänderna och stupar i säng.
*Helg: Stiga upp och vara med Folke på lördagen, få sovmorgon och vara med Folke på söndagen. Inte för att det är nåt fel med att vara med Folke. :)
Summa: Jag håller igång i högt tempo mellan kl 05-06 fram till 19.30. Det innebär att mina dagar är mellan 13 1/2 till 14 1/2 timmar långa. Jag minns inte när jag bara vilade sist. Bara vilade.

måndag 3 maj 2010

Natur, mys eller stad, puls.

Jag höll en två veckors bebis igår. Hon vägde som några mjölkpaket till skillnad från Folkes snart tio kilo. Hur kan det vara fysiskt möjligt att bli så mycket människa på ETT ÅR? Igår var en fantastisk dag. Jag hälsade på gamla vänner i ett litet radhusområde. De är så genuina, enkla, underbara. Varje vår längtar jag till det där lilla radhusområdet - det känns så tryggt och varmt. Sedan varje höst och vinter ångrar jag mig och tycker att det bekvämaste som finns är att ha tjugo minuter till jobbet, vara omringad av tre Friskis & Svettis, ha alla caféer, restaruanger och många vänner nära inpå. Men ändå! Jag slits mellan dessa två ytterligheter. Natur, mys och stad, puls.

söndag 2 maj 2010

Smaskigt tidsfördriv

Jag grottar alltid ner mig i det här!

Ny energi

I tosdags var jag bjuden till Vanessa på middag. Någonstans ville jag åka dit men det kändes nästintill fysiskt omöjligt. Efter tre veckors sjukdom i hela familjen och frånvaron av sömn kände jag att det inte under några omständigheter var möjligt att bege sig in i duschen, göra sig i ordning och åka dit. Jag låste in mig på toaletten och ringde Anna. När jag hade lagt på började jag storböla. En sån enkel sak blev ett oöverstigligt problem. Glenn knackade på och bad att få komma in. Han sa åt mig att åka på den där middagen och sova över hos en kompis för att få en natts sömn. Även fast han var lika slut som jag. Gråten var förlösande. Jag tog en lång dusch. Åkte iväg till slut. Vanessa bjöd på skaldjursrisotto, en av mina favoriträtter. Och även om jag inte var roligt sällskap utan mest satt och stirrade var det ändå skönt att se något annat än redaktionen eller de fyra väggarna där hemma. Vi åkte till och med till Strand för en öl. Men vid halvtolv åkte vi hem till Anna. Jag sov i fem timmar, utan att behöva vakna en enda gång. En sån ynka liten sak ger mig ny energi! Nu ska Glenn få tillbakakaka. Igår lagade jag trerättersmiddag: tunnbrödsrullader med gubbröra och öl till förrätt, citron- och fetaostlax i ugn med limecremefraish-sås och nypotatis och vitt vin. Hemgjord choklad- och hallonmousse. Idag tar jag med mig Folke till gamla vänner Jordbro, Glenn ska få sova hela dagen!

lördag 1 maj 2010

Bye bye mullbrutta


I hela min ungdom gick jag omkring och var lurad. Ja faktum är att jag ända fram till 25-årsåldern gick och gnällde över att "alla andra" har bra gener och slipper tänka på vad de stoppar i sig, medan jag bara behöver titta på en sketen karra för att fetta till mig. Livet var orättvist och jag var en av dem som fick stå ut med att välja bort allt som smakade fett och sött, samt lära mig att leva med bredare lår, halvmulliga överarmar och små handtag över jeanskanten. Nåt som en del inte bryr sig om, som är vackert på många andra, men som jag aldrig riktigt trivts med.
Det här var innan jag upptäckte att väldigt få människor är naturligt "smala". Jag upptäckte att majoriteten av de som såg smala eller normalviktiga ut faktiskt verkligen kämpade för det. Vardagsmotionerade eller cyklade till jobbet, spinnade, joggade, gymmade, gympade, powerwalkade, dansade eller friidrottade eller vad som helst. Hur som helst - de fick inte den där kroppen gratis. Själv rörde jag inte ett finger förrän i vuxen ålder. Jag rökte hellre några cigg, läste böcker och lyssnade på musik. Jag tyckte att sportbrudarna i klassen var de mest ointressanta.
Ännu en aha-upplevelse kom till mig så sent som för några månader sedan när jag började träna nere i gymmet i källaren på mitt jobb. Jag såg mig förvånat omkring. Halva företaget (de som ser så irriterande fit, unga och fräääscha ut) var där. Medan vi andra suttit och ätit lunchbuffé efter lunchbuffé visade det sig att de här människorna svettats bland sina maskiner och på sina spinningcyklar för att käka en snabb skrivbordssallad efteråt. Nu är jag där och svettas med dem. Varannan dag. Jag sliter! Det är mina armar ni ser på bilden - och jag förtjänar dem faktiskt!