I bebisbubblan kan ingen höra dig skrika

Med tanke på det senaste inlägget om labil kanske alla tror att jag gått och deppat ihop eller nåt. Men tvärtom så har jag flängt runt och hälsat på kompisar och lunchat med kollegor och visat upp Lilla O som bara är sådär harmonisk och tröstbar. Med tröstbar menar jag att han är Folkes totala motsats, som var helt tröstlös. Kommer det att fortsätta så? Spänningen stiger hörrni - det återstår att se!

Idag har jag multitaskat a la morsa. Fixat tv-jobb till tre vänner, styrt upp Folkes 2-årskalas som kommer att ske på lördag klockan 14 och hunnit med att vara social, allt medan jag ammat järnet.

Vägde Lilla O hos barnmorskan idag. Hon frågade vad det var för super-mjölk jag hade egentligen. Han hade gått upp ett halvt kilo på elva dagar, sammanlagt ett helt kilo på 3 1/2 vecka. När det var dags att mäta honom kom nästa chock. Killen har växt fyra (!) centimeter sen han föddes den sista april! Är det Hulken jag när vid min barm?

Dagens ord: labil

Ibland när jag har sovit för lite infinner sig en olustkänsla. Det var längesen jag kände så. Det måste ha varit under kolik-tiden med Folke och därefter när vi hade en fet fnurra på tråden, jag och Glenn.
Idag har jag haft den igen. Den smög sig på igår kväll och förstärktes för varje timme. Någon slags ångest över allt och inget. Och ändå känslosam. Skrattar lätt nervöst och växlar snabbt till att känna mig ledsen, eller arg och irriterad. Från de känslorna till att överväldigas av kärlek till min familj. Labil alltså.

Vi var bjudna till Majkens ett-årskalas på Reimers Holme. Men Folke som verkligen testar gränser, var i sitt esse idag och slängde leksaker vilt omkring sig för att invänta våra reaktioner. Det var nej till allt inget - inte så lite tröttsamt. Vi överöser honom med kramar och uppmärksamhet och tid, men föga hjälper just nu.
Det är så tydligt. När Lilla O sover och vi inte sitter med honom i famnen är allt som vanligt. Folke är harmonisk och glad och lågmäld. När han vaknar däremot börjar Folke trilskas på ett ögonblick.
Hur som helst valde vi att dela på oss eftersom Folke även var trött och snorig. Jag åkte själv till kalaset med Lilla O. Anna-Maria var vacker som en dag i sin gröna klänning med äppelblom på och Majken satt helt nöjt och lekte på en filt. Det var kul att se gamla vänner och fint att känna fuktig luft från glittrande vatten, men när jag satt där och pressade i mig allt fler kakor medan de andra sipprade rosé kände jag mig bara ointressant och... ammande. Olustkänslan smög sig på. Jag kände mig halv när jag inte var med min övriga familj. Jag är så omotiverat och jobbigt beroende av Glenn just nu. Hans närhet, hans blickar, hans omtanke.
Jag såg på Lilla O som låg i vagnen. Tänkte att han kanske känner av det. Folke gjorde alltid det, kände av när jag inte mådde bra. Han hade magproblem som spädbarn, men jag är någonstans övertygad av att det var på grund av min osäkerhet och stress som han förblev otröstlig. Jag hoppas få sova inatt.

En sak som jag är glad över. Glenn sa så fina ord idag. "Jag älskar dig mest i hela universum oavsett hur du är". Tack! För jag kan inte vara lätt att leva med just nu. Hur ska han veta var han har mig när jag inte vet själv från minut till minut?

Lilla älskade O

Det är så ogreppbart. För några veckor sedan låg han där i min mage. Jag är glad över att vi tog de där bilderna nu.

För sockersött?

Vänta då till de här första hormondoserna ebbat ut. Då skriver jag om nattvak, odiskade tallrikar, tjaffs, spädbarnsskrik och bajsbomber.

Första dagarna på nåt riktigt bra

Jag har flygit fram med barnvagnen på asfalt, trampat på gräs och kullerstenar, träffat vänner, fikat, fönstershoppat, fixat, sysselsatt mig med en av mina favoriter, det vill säga iakttagit vackra detaljer i arkitektur på bostäder och byggnader, tittat på löven som singlar i träden, filosoferat och fantiserat med händerna på barnvagnsräcket. Det är så skönt att vara långsam ibland.
Och det bästa: gosat med Lilla O i skuggan av ett träd. Över huvud taget är vi så nära så nära och jag iakttar hans små, små ögonfransar, låter honom hålla mitt lillfinger, doftar på hans mjuka hår stryker det mot mina läppar. Klämmer på hans små bulliga fötter, smeker honom på hans varma rygg. Ibland lägger jag undan honom och hoppar på Folke. Han är galen i monster, och jag förvandlas lätt till ett (nu menar jag inte när jag blir hormonbitchen from hell mot min sambo) vilket får Folke att skratta ihjäl sig.
Härom morgonen tyckte jag att Folke såg ut som en ängel i morgonljuset. Jag hade haft Lilla O nära mig hela natten. Han är så mörk med sin svarta kalufs och bruna hy. Folke har vit hud, blåa ögon, nästan vitt hår och röda små läppar. Kontrasten gör dem vackrare.
Idag åkte dessutom höga klackar fram för första gången på ett halvår. Känslan att klickediklacka sig fram helt fritt utan gravidkrämpor, bara känna sig lite kvinnlig och snygg i solen = livet!
Om kvällarna ammar jag och somnar till Per Mobergs och Jamie Olivers matfrossor och tänker att det där ska jag laga i morgon. Vilket aldrig händer, men ändå.

Idag börjar det

Idag börjar min mammaledighet på riktigt. Lilla O är drygt två veckor gammal. Glenn har börjat jobba - och farfar har åkt hem efter en veckas trängsel med tre vuxna, en två-åring och en bebís i vår lilla tvåa. Befrielsen! Jag ska sova hela förmiddagen, om Lilla O så behagar förstås. Efter det väntar jag den första i den karavan av besökare som väntar på att få träffa den nya människan.
Det här innebär också att ni kommer att höra mer från mig på den här bloggen. Jag komme även att läsa era bloggar i större grad. Fram för bloggerierna!

Anders och Farzad

Vem har castat alla charmiga, unga, snygga män till Svt Barnkanalen? De borde ha förståelse för att alla morgontrötta hemmamammor har svårt att fokusera på frukosterande och påklädning.

Lite själ och hjärta tack!

När vi flyttat ska jag måla en Tingatinga-vägg i Folkes rum. Älskar de här konstverken från Tanzania. Det är en traditionell konstart med hundratals konstnärer på landsbygden som ägnar sig åt genren. Sagorna bygger på traditionella afrikanska fabler. Tack SVT för att ni plockar upp barnprogram med lite själ och hjärta. Det är annat än fula animerade "Musse Piggs klubbhus" och super-läskiga total IQ-befriade "Specialagent Oso" på Playhouse Disney.

Jag levde hellre på toppen eller botten - nu är jag där mittemellan

Det kanske inte märks att jag trots allt detta känner harmoni. Det är så motsägelsefullt och märkligt. Var kommer den ifrån? Den smög sig på när jag träffade Glenn för många år sedan efter fyra år som singel (eller okej, en och annan trasig relation med journalist/musiker/klubbkille hanns väl med).
Han var allt det där som jag inte var. Lugn, harmonisk, trygg och färdig med klubbhäng och sprit. "Jag har gjort det där i femton år nu. Jag vill inte ha det livet mer" sa han och såg på mig. Var det mig han ville ha? Ville han dela sitt nya liv med mig? Det var skakigt där i början. Han var inte den jag hade föreställt mig - och ändå kändes det så rätt. Jag har aldrig älskat någon som honom.
Nu har vi två barn tillsammans. Vi delar glädje och sorg och så innutahelvete mycket love. Och vi ryker ihop mitt i vardagströttmans dimmor - men det är vi.

Harmoni har inte varit något jag eftersträvat. Tvärtom har jag sökt kickar och hellre levt mitt liv på toppen eller botten för att undvika vardagstristess. Jag är en annan nu. Och harmonin kom på köpet - inte mig emot. Det lugn jag känner inombords och på djupet, trots allt vardagsslit låter sig inte påverkas av allt det ytliga, de faktiska svårigheterna. På jobbet, i relationer, med familjen, eller när man av olika anledningar knappt orkar med sig själv. De påverkar mig stundvis men sen återgår jag till det här nya. Snälla låt det inte ta slut! Låt mig få fortsätta vara lagom lycklig mest hela tiden.

Drypande Disney

Fick ett mejl av en kompis jag inte hört ifrån på ett tag. Låter drypande Disney-amerikanskt men uppskattas säkert av två-åringen:
"Nästa helg ska det skapas magi i Rosenlundsqparken utanför dig. Tillsammans med Disney, kommer vi skapa ett vinterlandskap mitt i blommande försommar. Jag återkommer med mer exakta detaljer."

Fyra ner - ett halvt upp

Var på BVC igår. Jag har gått ner 4 kilo sen i söndags. Lilla O har gått upp ett halvt kilo. Han slukar mina kalorier! Jag har två kilo kvar till min ursprungsvikt som jag hade innan Folke. Inte mig emot. Detta är början på "Operation go MILF". Berättar mer om de planerna senare.

Bunkra upp

Farfar är här i en vecka för att avlasta oss. Men eftersom Folke vill krypa mig under huden och vara nära mig som världens sötaste lilla igel, blir det svårt med avlastning. Han vill inte ens se farfar i ögonen. Farfar struntar i det och ska ändå ta med Folke ut ett par timmar så att jag också får sova. Har bett honom förbereda sig på grin i parken och att bunkra med änglars tålamod.

Lycka, trötthet, uppgivenhet

Lilla O är för liten för att få fram riktiga skrik, förstår ni då hur liten han är? Har inte hört honom gråta riktigt ännu. Väntar på att lungorna ska få kraft så att vi får höra de där hungriga babyvrålen som visar att han blivit människa.

Just det ja, natten: Jag sov ute på soffan med Lilla O i sitt babynest. Glenn sover med Folke i sovrummet. Vi tänker att vi på så sätt ska få lite bättre sömn och orka mer på dagarna. Kvällen började med en och en halv timmes nattning. Folke babblar oavbrutet, det märks att hans hjärna går på högvarv. Så gulligt när han säger "mamma söt och fin". Mindre gulligt när han skriker "dumma mamma ligga hääär!" när man försöker smyga ut efter en timmes pressande.
Glenn är förkyld och har någon slags magsjuka så jag försöker hinna med Folke så gott det går mellan amning och blöjbyten. När han äntligen somnat däckar jag utmattad i soffan i vardagsrummet, orkar inte ens sitta upp, så jag liggammar trots att det gör ont i bröstvårtorna. Glömmer bort att jag egentligen måste sätta mig upp och rapa Lilla O för att han inte ska få ont i magen.
Efter en och en halv timmas sömn vaknar Folke i sovrummet helt otröstlig. Jag hör hur Glenn försöker lugna honom. Det slutar med att jag raglar upp och frågar hur det är med honom. Han säger då att han vill sova bredvid mig. Jag tar honom till soffan. Men hur ska alla tre få plats utan att Folke rullar över Lilla O eller någon av dem ramlar ner på golvet? Folke gnyr och när han äntligen somnat har Lilla O vaknat och vill bli ammad. Jag sitter upp i soffan och undrar hur jag ska lösa det hela. Ska jag gå in med Lilla O till Glenn i sovrummet? Men han är ju sjuk och kan inte massera hans mage och byta blöja och amma varannan var tredje timme. Till slut lägger jag och Lilla O oss skavfötter med Folke. Jag lägger en stor kudde mellan Folkes fötter och bebisens, och hoppas att jag på så sätt ska ska minska risken för nattliga olyckor.
Restrerande natt sover jag max en halvtimme i taget. Amning, blöjbyten, magmassage, trösta Folke, vrida och vända mig och svettas.
Folke vaknade fem och har hela morgonen gått runt och gnällt och smågråtit. Jag försöker ha tålamod och kramar och läser saga och pratar och stryker hans hår. Ibland är han glad några minuter men sen svänger det tvärt. Det som nyss var roligt vill han plötsligt inte längre.
Hur kan jag mitt i detta kaos känna mig lycklig samtidigt som jag nästan gråter av trötthet och uppgivenhet? Mina små fina barn, de kämpar på.

Tvåbarnschockad

Det är så många känslor, så dubbelt. Pendlande från den största lycka jag någonting känt till att stundvis känna att jag faller ihop av trötthet. Det enda jag vill göra är att stänga in mig i sovrummet med Lilla O och iaktta honom och lukta på honom, se honom i ögonen varenda vaken liten stund.
Samtidigt kämpar jag med skuldkänslor för att Folkes liv helt plötsligt förändrats. Från att ha varit världens mittpunkt till att en ny liten varelse kommer och tar över. Min moster jämförde det lite retfullt med att en ny kvinna helt plötligt en morgon sitter vid käksbordet och ska vara en del av familjen.
- Klart du skulle vara förbannad!
Jo jag förstår det! Men min största chock är ändå Folkes förändring. Jag känner inte igen honom. Vi har varit bortskämda med en lugn kille som det känts som att det gått att resonera med. Han är fortfarande världens finaste lilla pojke - men jag trodde inte att Lilla O:s ankomst skulle ta sig såna enorma uttryck i total känslomässig kaos. Vi har stålsatt oss och förberett oss på en tid med dålig sömn, på avundsjuka, uppmärksamhetstörstande och trilskande. Och här är den tiden: Nej till allt. Nej till mat, nej till att klä på sig, nej till att borsta tänderna, nej till att lägga sig. Ja till att ramla och slå sig för att han är så trött att han inte kan hålla sin motorik och balans. Ja till att vilja vara med mamma när han är med pappa, och vara med pappa när han är med mamma. Ja till att bli buren som en liten bebis, precis som lilla O. Gråtattack för att han inte fick en skål med bönor. Han älskar bönor men för mycket kraschar hans lilla mage. Han grät konstant i en halvtimme och skrek "bööööönoj! Bööööönoj! Böööönoj!" Helt förtvivlad, ingenting hjälpte. Vi försökte distrahera med hans favoritprogram, erbjöd honom vad som helst annat att äta, tog fram hans favoritleksak, erbjöd att läsa saga och sjunga sånger, men han bara skrek "bööööööööönoj!" Haha! Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta.
I veckan ringde de från föräldrakooperativet och sa att han bara stod och hängde på gården. Frågade efter pappa. Vi fick gå och hämta honom.

Mitt hjärta ömmar så för Folke. Jag hoppas bara att han ska må bra igen snart.

Första gången

Lilla O fyller nio dagar idag. Jag går på rena lyckohormoner! Idag första promenaden, jag är så fånigt stolt, vill visa honom för hela världen. Gick förbi stammiscafet på Swedenborgsgatan så de fick se honom. Sitter just nu på tunnelbanan, lilla O's första tur. I morse plockade vi fram den blå Silvercross-vagnen ni ser på bilden ovan. Märklig känsla att ha den utanför dörren precis som föreförra sommaren för lilla Folke. Och jag känner mig totalt orutinerad. Tog en timme att komma iväg och hålla reda på allt som man ska ha med sig.
Skrivet i all hast! //marla

Just ja. Det var så här det kändes att amma sex timmar i sträck

...Och nu började slitet. Hade glömt bort finessen med att få bebisen att ta rätt grepp, hur det är att försöka bita ihop när barnet sugit så hårt att man fått blåsor och hur han aldrig tycks bli mätt. Dessutom har bebisen i rummet bredvid kolik-skrikit i omgångar hela natten. Stackars föräldrar. Även om jag sovit i sammanlagt tre timmar, mellan 01-04, är han åtminstone tyst och lugn som en filbunke än så länge.

Det ska bli så skönt att komma hem ikväll! Till en nymålad lägenhet och nytt fint linneskåp. Vi var mitt uppe i en sovrumsrenovering. Min kära sambo och barndomskompis Sofia som känner till alla mina ångestar hade föreslagit att vi skulle fixa lite mysigt och fräscha upp där inne. Älskar i övrigt vår lägenhet, men sovrummet har vi inte gjort nåt år på åtta (!) år. Jamen vilket genidrag att låta bebisen komma samtidigt!

Min andra son - det är ofattbart

Han sov hela tiden första dygnet. Jag tror nog att jag själv inte kunde sova på grund av chocken. Hur man än förbereder sig tror jag det är omöjligt att förstå att man 13,45 står och mixar hommous mitt i vardagens vanligheter - för att klockan 15,02 ha en liten hungrig människa vid sitt bröst. Jag tittade på honom hela natten och när det var för mörkt höll jag honom tätt intill, sög in hans underbara bebisdoft och kände det mjuka håret mot mina läppar. Sakta sjönk det in.
Och när jag vaknade efter någon timmes sömn och fick se honom i det tidiga morgonljuset slog den stora kärleken till. Mitt lilla barn!