Filmfestival, skådisar, heroinknän och goodiebags

Jag lämnade min lilla familj för lite glam på Stockholm filmfestivals årliga prisutdelning som dessutom firade 20 år. Le Bon Palais kryllade av skådisar och en del bekanta. Jag gjorde allt för att tänka bort min värkade byst som jag fått på köpet nu när jag försöker sluta amma (utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att jag numera vet hur det känns att ha sillisar, dels fysiskt men också rent psykologiskt gentemot det motsatta könet, som i brist på finess flackade med blicken under mina monologer).

Jag och min fina vän Caroline minglade in i folkmassan och snodde åt oss ett glas champagne från brickorna, det måste vara två år sen jag drack det sist. De var alla galaklädda och jag önskade att jag tagit sidenskorna i alla fall, de som jag stod och vägde i handen och valde bort eftersom min arma hälsena krympt ihop till hälften efter graviditeten och babykånkandet. Den där eftersträvansvärda upprätta, rakryggade hållningen jag hade förr har numera ersatts med heroinknän. Jag knäar alltså så snart de riktigt höga klackarna åker på. Och det kan ju se riktigt groteskt ut efter ett par pavor, så nu ligger de där orörda i kartongen i väntan på bättre mingeltider.

Det var runt 700 gäster på festen. Priser delades ut till Sveriges filmmakare och skådespelare, och jag tyckte att hela tillställningen började bli långdragen när Torsten Flincks stämma plötsligt fyllde upp hela salen. Jag älskar den mannens röst. Jag kände hur jag fick gåshud när jag andäktigt lyssnade på hans hesa sång. På slutet radade alla upp sig på scen, allt ifrån Frida Huyvönen och Gustav Skarsgård och Fares Fares till Lena Endré, Jonas Malmsjö och Rickard Wolf. På slutet gäspade jag lite i smyg och kände mig nöjd men lättad när jag lämnade med en goodiebag i handen. Den innehöll parfym, ett taxikort med 10% på taxiresor i två år, kaffe, mascara och hudkräm. Tack för det sponsorer! Kvällen avslutades med polisrazzia i tunnelbanan. Som tur var hade jag lämnat min butterfly och allt annat kriminellt hemma.

I morgon bitti är det älskade Folke och jag. Herregud vad jag ska krama honom, min älskade lilla son - bättre än all champagne i världen.





Fantastiska Thorsten (mitten) satt ner och sjöng så taket lyfte.