tisdag 22 mars 2011

Har på riktigt verkligen tänkt så jävla mycket på dig

Så skrev jag till henne i veckan. Ville inte tänka på varför, vad och hur jag skulle formulera mig. Jag bara skrev ett mejlt rakt upp och ner och vägrade ens läsa igenom det. För hur hanterar man en väns dödliga sjukdom?

Vi är inte särskilt nära vänner, men jag har alltid känt att jag förstår henne. Vi läste varandras bloggar för längesen, jag mest hennes tror jag - och sen sågs vi. Hon är en sån som man kan sitta och prata om allt och inget med, och ändå få en känsla av substans. Av ett djupare allvar. Det har aldrig någonsin känts ytligt med henne. Jag tror inte att hon kan vara ytlig.

Vi hördes inte på ett tag. Jag fick barn och hon fick... cancer. Leukemi. Tänk chocken när jag råkade läsa en makaber status på facebook! En våg av skuldkänslor sköljde över mig, helt irrationellt såklart. Hur skulle jag ha kunnat veta? Jag besökte henne snart på Karolinska sjukhuset i Solna. Hade bett henne säga sin absoluta favorit-ätbara sak, vilket var morotskaka. Jag köpte med mig två, och ett svart skrivhäfte och en penna. Hon skriver fantastiskt. Hon borde skriva nu också, om hon orkade.
Mötet blev ganska odramatiskt. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Hade nog svalt och svalt en klump i halsen i bussen på vägen dit, men sen kände jag mig bara lycklig. Över att jag hade åkt dit. Över att hon log. Att hon var som vanligt, och att hon strök med handen över sin skalliga hjässa och sa att det faktiskt inte var så farligt, det här med håret. Det var andra saker som var värre. Vi pratade om dem. Vi pratade till och med om döden. Timmarna flög iväg och vi pratade oavbrutet, till och med om döden som om den vore naturlig. Döden är naturlig! Men vårt förhållningssätt till döden är i vanliga fall allt annat än naturlig, så många rädslor. Därför kändes det lite beundransvärt att hon kunde prata om den. Hon verkade inte rädd för den. Hon sa så många smarta, genomtänkta saker - som alltid.

Vid något tillfälle undrade jag om hon förträngde allt det mörka. Hur klarar hon att vara så stark? Tanken slog mig att det kanske var för att hennes svärta alltid funnits hos henne. Och att hon, när hon nu mötte den på allvar, kunde hantera den.

Vad kan jag göra för henne? Vad gör man? Jag har aldrig känt någon som fått cancer.

Vid ett svagt tillfälle en sen kväll, knäppte jag mina händer för första gången på åratal. Försökte krysta fram en halvtafflig bön, men det kändes hur fånigt som helst. Jag som aldrig känt något religiöst i vuxen ålder. Efteråt var jag tvungen att kompensera med lite kuk- och fitt-ord liksom. Äh. Jag kan såklart inte göra något, mer än att visa att jag bryr mig om henne. Det kändes bra att hon uppskattade att jag var där. Och på något konstigt sätt kändes det ännu bättre att hon åt upp hela morotskakan efter att ha levt på vätska och fått näring intravenöst. Fröjden att se henne äta.

I dagarna fick hon beskedet att den senaste cellgiftbehandlingen faktiskt verkat, efter flera tidigare verkningslösa.
"Den här gången har kuren fungerat bättre. Leukemin är inte borta, det finns en del cancerceller kvar, men det är inget konstigt. Nu väntar vi på att mina slöa vita ska komma tillbaka så jag får lite immunförsvar", skrev hon.

Lyckan!!

torsdag 17 mars 2011

Urlakad

Är det graviditetens slutfas i kombination med järnbrist och förkylning som gör det? Dum fråga. Deklart! Känner mig totalt dränerad på energi. Som tur är tittar vårsolen fram och de där småfåglarna utanför fönstret på innergården är så otroligt söta. Nu gäller det bara att härda ut i en månad till. Efter det är jag ledig i flera veckor till barnet anländer. Det är en till pojke! Sjukt sött att Folke ska få en lillebror.

tisdag 15 mars 2011

Undergångstankar

Jag lusläser dagstidningen och följer varenda nyhetssändning jag har möjlighet att se. Jordbävningskatastrofen i Japan är för fruktansvärd, för ogreppbar, för katastrofal för att förstå. Dödstalet är uppe i tiotusentals efter jordskalven och efterföljande tsunami. Nu har även den fjärde reaktorn i kärnkraftverket börjat brinna. Vad innebär de enorma strålningsnivåerna för jordklotet?
Och här sitter vi i norden skyddade från det mesta vad naturkatastrofer innebär. En hanterbar översvämning i Skåne - det är allt. Futtigt. När är det vår tur?

Äh. Jag väljer att skjuta undergångstankarna åt sidan, skrattar åt Nostradamus och koncentrerar mig på att undvika vardagskatastrofer i mitt lilla inrutade familjeliv i stället.

Bloggen om vardagsslitet och de röriga tankarna är tillbaka

Jag tycker nog att det är dags igen. Men vad har hänt sen sist då? Sammanfattningsvis det här:

- Jag är på tjocken igen. Unge nummer två anländer i mitten av maj. Folke ska få en lillebror!
- Jag och Glenn gick igenom en del prövningar under koliktiden och efterföljande sömnbrist, när vi trängdes i vår lilla tvåa och umgicks i princip dygnet runt i ÅTTA MÅNADER. Vi hade tillsammans beslutat att Glenn skulle vara hemma och plugga programmering på distans under min mammaledighet - på så vis skulle vi ju kunna hjälpas åt med barnet! Jättefin idé hörni, men i praktiken innebar det att vi rent ut sagt gick varandra på nerverna. Men idag känns det som att precis allt fallit på plats. Jag är sjukt kär i min man fortfarande och vi har lyckats skapa oss en tillvaro vi båda trivs med. Lycka!
- Lilla Folke fyller snart två och babblar oavbrutet all vaken tid. Det kan vara utmattande men är allt som oftast så gulligt att man nästan svimmar.
- För tre veckor sedan började dessutom Folke för första gången i sitt liv sova ordentligt om nätterna. Vilket innebär att vi slipper vakna fem till tio gånger per natt och trösta oroligt barn.
- Vi bor kvar i vår lilla tvåa där vi trampar på leksaker, tvätt och filtar om vartannat. Men har bestämt oss för att bo kvar under föräldrarledigheten. Billigt och bra. Vi trivs dessutom med alla barnvagnspromenader där vi kan se människor, butiker, parker och caféer istället för bara skog. Det skulle gå mig på nerverna.
- Vi jobbar båda heltid sen i augusti. På något sätt får vi faktiskt ihop det. Glenn lämnar och jag jobbar med webb, vilket innebär att jag nästan alltid kan packa med mig min laptop och komma och gå lite som jag vill. När Folke somnat tar jag ofta upp datorn och jobbar ikapp det jag missat när jag smitit tidigt och hämtat på dagis. Jag är faktiskt stolt över att jag som småbarnsmamma jobbar heltid! Varför ska alltid kvinnan gå ner i tid och gå miste om höjt SGI och pensionspoäng? Mer om det senare.
- Eller dagis.. Folke går just nu på ett föräldrakooperativ. Det mesta är faktiskt helt suveränt - framför allt pedagogiken, den enorma innergården och sist men inte minst den fantastiska personalen. Städning och styrelsemöten och för många skilda åsikter hos föräldrarna är inte lika roligt - men hanterbart.
- Jag känner mig i det stora hela tillfreds och längtar efter både bebis och våren. Det enda jag inte trivs med för tillfället är mitt bleka, förkylda ansikte och min flodhästliknande kropp. I ärlighetens namn har jag inte gått upp mer än sju kilo, men jag känner mig ändå totalt asexuell och väldigt väldigt klumpig. Redan!

Några frågor?