Södermalm som vilken småstad som helst

Bölade ut hormonerna i duschen igår och bestämde mig för att fredagen skulle bli en sansad dag. I morse gick jag ut på sångstunden i Rosenlundsparken, som är utomhus på fredagar. Folke blir alltid lika till sig av de fåniga sångerna. Efter det sneddade jag lite planlöst ner mot Skanstull. Där sprang jag på några kompisar som undrade om jag ville haka på dem på lunch. Så vi gick till Scandic Malmen och petade i oss buffémat. Snodde med mig lite extra av koljan och potatisen som jag mosade ner till barnmat med lite smör. Bästa snåltipset till såna som mig som råkade bli gravid strax efter att sambon bestämt sig för att sadla om och bli fattig programmeringsstudent. Jippi!
Efter lunchen sprang jag på ännu en kompis. Södermalm är som en småstad, jag kan inte gå en enda promenad utan att springa på någon jag känner. Jag flyttade från min lilla norrländska stad dagen efter studenten för att slippa just det där. Men numera tycker jag att det är rätt trevligt.
Kvällen har just börjat, Folke sover och jag och Glenn ska nu inmundiga ett glas vitt och äta reeeker. Så medelklass. Nästan så man skäms.

Att gråta i tid och otid utan specifik anledning

Jag är trött på att lipa av hormoner! Först under graviditeten. Sen av kärlek till den nyfödde. Sen på grund av amningen. Och nu - på grund av avbruten amning. Give me a break! Nu ska jag ta en riktigt lång dusch och gråta ut så in i h-e. Återkommer.

Älska december!

Jag har en känsla av ro i bröstet. Jag kommer in i lägenheten efter timslånga promenader och ser julstjärnan och alla julstjärnor i huset mitt emot. Jag har ett hem jag älskar, jag har en familj. Jag mår bra, inte på det där uppskruvade sättet som jag kunde göra förr, utan harmoniskt bra. Hur fan gick det här till?

En annan värld

Jag tog med Folke till öppna förskolan i Rosenlundsparken idag. Tänkte på tiden innan jag fick barn. Så många nätter jag staplat förbi där efter långa utekvällar. Och så många morgnar jag skyndat till jobbet och passerat parken utanför - utan att ha en aning vad som pågick där. Tidigare: en vanlig jäkla park, det är allt. Nu: Det är ju en helt egen liten värld! Hårt kämpande föräldrar som tillbringar tid där dagligen för att barnen ska må bra. Anställd personal som anordnar sångstund varje morgon, våffelstunder, korvförsäljning, lekar, staflier man kan låna och måla ute i naturen, och det röda lilla huset som är till för att värma mat och låna toaletten. Föräldrar som köper kaffe för en femma. "Föräldrarna", en slags klan man inte får vara med i om man inte själv har barn. Jag tittar ofta på dem. Bilden av föräldrar är inte som förut, de ser inte ens gamla ut. Plötsligt är jag en av dem. En helt ny värld öppnats. Jag hade inte ens någon aning om att det fanns nåt som kallas parklek. Jag är förvirrad. Inte konstigt att så många nyblivna föräldrar identitetskrisar.

The art of screaming

Folke 3 månader

Min son började sin tid i världen med ett sött litet livsskrik. Efter det följde en månad av pipig gråt och gulligt gny. Det lät ungefär så här:
"Miiimimiiiiiii!"

Efter det bröt helvetet lös. Han gallskrek var och varannan kväll under koliktiden, med en stämma som kunde få mig att göra precis vad som helst för att slippa höra det. Om det så innebar att bära honom i bärjsalen all vaken tid, vilket jag också gjorde.
" Määääääääääääääää! Määääääääääääääää! Määääääääääääääää!"

När han fyllde tre månader tystnade skriken. Vi hade en smekmånad där jag kände att jag fått kontroll och att han blivit så pass medveten att jag kunde trösta honom.

Men sen började ett jämmer. Ett jämrande som gjorde att man var rädd för att grannarna skulle tro att vi höll på med psykisk terror här inne.
"Huhuhuhuhuhhuuuu. Huuuuuhuhuuuuu... Huhuhuhuuuuu....."

Numera är han allt som oftast en glad liten bebis. Men när han inte får som han vill, till exempel bli upplyft när man vill att han ska leka själv på golvet så att man kan laga mat eller liknande, ropar han väldigt väldigt högt.
"Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! Gaaaaaaaaaaaah! Gaaaaaaaaaaah!"

Det är tur att han är så söt.

Den marliga lampan

Jag köpte en ny kökslampa. Glenn tycker att den är väldigt marlig.

Den där varma tillgivenhetskänslan i samhörighet, i evighet

När ljusen är tända och tvn är på men ingen tittar, för vi tittar på varandra med varma ögon. När du skrattar åt något jag sagt och när du värmer med din hand om min, och när ljuset är dämpat och ditt ansikte är öppet, ärligt, vackert.

När man känner ro och det fridfulla lugnet sprider sig i magen som en varm kopp mjölk. Och när hans hud känns extra len och jag ber honom stryka min rygg. När jag känner hans doft och trycker mina läppar mot hans hals. När jag vet varenda skiftning i hans ansikte och jag iakttar honom när han inte märker.

När hans svarta fransar snurrat sig i varandra och jag måste komma milimeternära för att se. När hans fingrar rör sig över tangenter men jag vill fläta dem i mina.

Det är den där varma tillgivenhetskänslan i samhörighet i evighet. Amen.

Folke i magen

Svårt att beskriva känslan. Var det verkligen han som huserade där inne? Skumt! Konstigt! Overkligt! Inte klokt! Sinnessjukt! Helt galet!

Väderjävligheten

Så länge jag kan minnas har jag ignorerat vädret under vintrarna. Jag äger inte ens en termometer och klär mig alltid ungefär likadant under vinterhalvåret. Springer lite snabbare mellan t-banestationerna om det är kallt, det är allt. Jag undrar om jag är ett undantag. Många låter sig påverkas och ser allmänt missnöjda ut när himlen är grå. De är inte mer negativa än vad jag är. Men jag gnäller över, enligt mig, mer reella ting. Som en sambo som lämnar disk framme trots att vi äger en diskmaskin, nån bitch eller nåt gubbslem på jobbet, eller brist på pengar. Sömnbrist, tristess, tjafs i släkten. Vädret är mig totalt ovidkommande.
Om man frågar hur någon mår en regnig dag är chansen tyvärr stor att man får ett tråkigt svar. "Hej! Hur är läget?" säger man och fyrar av ett leende. "Jag är trött. Så less på vädret". Jaha. Där tog det stopp ja.
Jag är beredd att hålla med om att november och februari är årets tråkigaste månader, men det beror inte på väderleken. Faktiskt. Snarare tycker jag att det är på grund av omgivningens uppsyn. Så på ett indirekt sätt påverkas väl även jag. Ett tips till alla väderpundare: Boka in minst två roliga saker de närmsta månaderna, ett restaurangbesök, en solresa, en storstadsweekend. Ska vi säga så? Good.

Folke och jag på konditori

Det är galet billigt med frukost och fikabröd på Konditori Kalaskransen, ett 50-talscafé i Midsommarkransen. Bara man kommer utanför Stockholms tullar halveras fikapriserna känns det som. Folke blir alltid så lugn när vi kommer ut, jag antar att han är en rastlös själ som sin mor.


Folkes kompis B till höger, son till Ida.

Filmfestival, skådisar, heroinknän och goodiebags

Jag lämnade min lilla familj för lite glam på Stockholm filmfestivals årliga prisutdelning som dessutom firade 20 år. Le Bon Palais kryllade av skådisar och en del bekanta. Jag gjorde allt för att tänka bort min värkade byst som jag fått på köpet nu när jag försöker sluta amma (utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att jag numera vet hur det känns att ha sillisar, dels fysiskt men också rent psykologiskt gentemot det motsatta könet, som i brist på finess flackade med blicken under mina monologer).

Jag och min fina vän Caroline minglade in i folkmassan och snodde åt oss ett glas champagne från brickorna, det måste vara två år sen jag drack det sist. De var alla galaklädda och jag önskade att jag tagit sidenskorna i alla fall, de som jag stod och vägde i handen och valde bort eftersom min arma hälsena krympt ihop till hälften efter graviditeten och babykånkandet. Den där eftersträvansvärda upprätta, rakryggade hållningen jag hade förr har numera ersatts med heroinknän. Jag knäar alltså så snart de riktigt höga klackarna åker på. Och det kan ju se riktigt groteskt ut efter ett par pavor, så nu ligger de där orörda i kartongen i väntan på bättre mingeltider.

Det var runt 700 gäster på festen. Priser delades ut till Sveriges filmmakare och skådespelare, och jag tyckte att hela tillställningen började bli långdragen när Torsten Flincks stämma plötsligt fyllde upp hela salen. Jag älskar den mannens röst. Jag kände hur jag fick gåshud när jag andäktigt lyssnade på hans hesa sång. På slutet radade alla upp sig på scen, allt ifrån Frida Huyvönen och Gustav Skarsgård och Fares Fares till Lena Endré, Jonas Malmsjö och Rickard Wolf. På slutet gäspade jag lite i smyg och kände mig nöjd men lättad när jag lämnade med en goodiebag i handen. Den innehöll parfym, ett taxikort med 10% på taxiresor i två år, kaffe, mascara och hudkräm. Tack för det sponsorer! Kvällen avslutades med polisrazzia i tunnelbanan. Som tur var hade jag lämnat min butterfly och allt annat kriminellt hemma.

I morgon bitti är det älskade Folke och jag. Herregud vad jag ska krama honom, min älskade lilla son - bättre än all champagne i världen.





Fantastiska Thorsten (mitten) satt ner och sjöng så taket lyfte.

Babydramat natt 2: dramat uteblev!

Det blev inget drama denna natt heller. Folke sköter sig snyggt när jag är borta, bättre än när jag nattar honom. Jag är så imponerad av Glenn, så impad att jag ska kopiera hans förhållningssätt rakt av. Låta Folke gråta en stund och inte ta upp honom, vyscha och framför allt inte amma vid minsta pip. Jag vaknade klockan sju hemma i en väns lägenhet efter att ha somnat vid nio. Igår kväll: Ensam. Tystnad. Bok - ljuvligt!

Kåken igår

Det var som jag hade föreställt mig. En och annan musiker, samma klubbfolk som för två tre år sedan, någon kompis kompis och självklart - vännerna jag älskar att jag har, Vanessa och Fröken Anna. Varje gång jag träffar dem fylls jag med energi! Jag har hemmakompisar och gå ut-kompisar och de är de jag alltid flänger runt med och slukar nätter med. Vi pratade om förr, vad som hänt gemensamma vänner sen sist och planerade roliga saker vi ska göra framöver. Jag längtade inte hem en sekund!

Babydramat dag 1: chockad över resultatet

Jag gick sakta hemåt efter fyra timmars sömn. Det var knäpp tyst på Mariatorget bortsett från något enstaka fyllo. En taxichaufför iakttog mig när jag gick längs Swedenborgsgatan och klackarna ekade mellan husväggarna. Efter en långpromenad igår då jag sträckte mig i korsryggen, haltar jag lätt. Min kropp kanske inte är redo för de högklackade jag envisas med att ha på mig. Taxichauffören tänker säkert att jag antingen är prostituerad eller linkar hem efter en bortamatch efter en natt på stan.
Jag kände mig fruktansvärt trött men hoppfull när jag närmade mig lägenheten. Hade de klarat det? Hoppas..hoppas... Det värkte i händerna efter Folkes lilla kropp, på samma sätt som det gör när man är förälskad och inte kan tänka på annat än sin kärleks närhet. Jag öppnade den tunga porten och lyssnade efter skrik i trappuppgången. Men det var knäpptyst. Det var så skönt att komma hem och när jag gick in i sovrummet låg Folke och Glenn och sov. Jag kunde inte låta bli att väcka Glenn med att fråga hur det gått. "Hur bra som helst" viskade han och jag kröp ner och somnade. Nu sitter jag här och kan knappt tro att det är sant. Har jag inbillat mig allt? Är det sviterna från koliktiden som gjort att jag känt hopplöshet? Förhoppningsvis kommer jag att sova bättre i natt nu när jag vet att det kanske, kanske kommer att funka!

Babydrama natt 1: Följ med mig, Glenn och Folke på en fyradagarsresa!

Vi satt mitt emot BVC-sköterskan. Båda med ringar under ögonen och, om vi ska vara ärliga, med en känsla av hopplöshet. När ska det vända? Dagarna är fantastiska, vår son är det bästa vi vet! Men när när när ska vi få sova en hel natt? Jag satt och drömde mig bort. En vinkväll, en biokväll, en lång, en tjejmiddag, en nattpromenad - vad som helst - bara jag kunde vara lugn inombords, trygg med att Folke sover sött där hemma.

Så många gånger jag legat inne i sovrummet med Folke bredvid mig, iakttagit honom. Då han äntligen somnat och har ett drag av ro i ansiktet. Tyckt att han varit så vacker, men ändå haft en rastlöshetskänsla. Och inte kunnat somna själv, då jag vet att han vaknar efter 40 minuter. Och jag har tänkt tillbaka på de perioder då han "bara" vaknat två gånger per natt, inte ens med ett ynka gnäll, utan med ett hungrigt smackande. Då jag ammat honom och han har somnat om.
- Men nu är det värre än någonsin, sa vi till vår sköterska. Han vaknar runt tio gånger per natt. Hennes svar förvånade oss. Hon sa att Folke är tillräckligt stor för att lära sig somna själv och att det tar runt tre, fyra dagar för honom att vänja sig. - Ni gör honom en tjänst om han lär sig att somna själv. Han kommer att känna sig trygg med att ni finns där men somna om själv när det behövs.
- Jag ammar honom bara på natten sen några veckor tillbaka. Jag vill sluta amma honom på natten också.
- Inga problem, svarade hon. Han behöver inte äta mer om han äter så mycket som en liten burk mat eller gröt var tredje timme hela dagen. Marla, jag tycker att du ska sova borta i natt. Glenn, du vilar och äter ordentligt idag och sen tar du hand om Folke hela natten. Hon vände sig till mig.
- Och Marla, du kommer hem inte hem förrän i morgon bitti. Glenn, han kommer kanske att gråta i timmar. Du går in och tröstar honom hur ofta du vill, men du måste vara konsekvent så att han förstår att han ska sova. Trösta, vyscha några minuter och lägg sedan ned honom igen. Jag LOVAR, efter tre dagar kommer han att acceptera att du också kan natta honom. Efter det kan ni natta honom varannan natt och du kan få sova Marla. Du ser ut att behöva det.
Eh, ja.....
Nu är jag på väg ut genom dörren. Ska sova hos min vän Fröken som jag hade en utekväll med för någon vecka sedan. Inte långt borta om Glenn skulle få ett mindre sammanbrott, men tillräckligt långt borta för att inte springa in i sovrummet och kasta mig över Folke.

Följ med på vår resa mot ett drägligare liv och önska oss lycka till!

Vänner is the shit!

Min bästa killkompis kom just och hälsade på över en perkulatorkaffe. Jag kom på mig själv med att bli sådär uppspelt och lycklig! My god vad jag tycker om den mannen. Platonisk kärlek rakt av. Här kan du läsa hur vi lärde känna varandra.

Kolik och evighetsvarv kontra glamfest

Är bjuden på ännu en glamfest med massa mat och bubbel. Flera gånger i veckan trillar det in en drös roliga inbjudningar på facebook, allt från roliga klubbar till föreläsningar till mingel och smygläsningar och glöggkvällar. Jag har inte längtat ut tidigare.
Under koliktiden gick jag varv efter varv i lägenheten med Folke i bärsjalen, utan att sätta mig, utan att stanna upp. För jag visste, att stannar jag så faller jag. Det enda sättet att få stopp på skriken var dessa evighetsvarv. Från sju på morgonen till sex på kvällen. Det enda som hjälpte var bärsjalen där han kravlade ihop sig som en liten boll med sina läppar mot min hud. Älskade barn, så ont i magen och så liten och ny i världen.
Efter tre månader tystnade han. Jag glömmer aldrig lyckan. Sen dess har jag njutit av Folke, kanske mer än andra mammor. Bara för att kontrasten varit så slående. Åka tunnelbana, hälsa på vänner, fika i timmar, resa långt, gå skrik- och gråtfria barnvagnspromenader med en nöjd pojke som avfyrar ljuvliga leenden mellan varven. Och babybubblan - jag hoppade jämfota in i den! Men nu... Jag har sovit fyra nätter på ett halvår. FYRA! Och då menar jag inte 8 till 10-timmarsnätter, utan sex timmar. Det är Folkes rekord. Jag älskar ungen till döden, men jag måste få sova snart. Sova så att jag kan orka göra annat utan att längta hem till soffan, Glenn och kuddarna.

1000!

Min blogg har funnits ett par veckor och jag har redan haft tusen besök. Det är jag glad över. Men eftersom jag är en av de mest nyfikna som går i ett par högklackat kryper jag snart ur skinnet om jag inte får veta vilka ni är och vad ni föredrar att jag skriver om. Kanske kan åtminstone några av er som inte kommenterat hittills ge er till känna? Vilka är ni? Hur hittade ni till bloggen? Vad vill ni helst läsa om? Vilka inlägg är mest intressanta? Om tio svarar blir belöningen ett riktigt smaskigt och självutlämnande inlägg.

Jobbigt med bajseriet

Nu när jag är klar med mitt lilla pk-inlägg, vill jag bara sända en tanke till alla gravida som har det jobbigt med bajseriet.

"mammor är bäst lämpade att vara hemma med barnet de första två åren "

Korvasbloggen skrev om psykoterapeuen Louise Hallins uttalande i Gomorron Sverige om att mammor är mer lämpade att ta hand om barnet de första två åren. Jag såg inte programmet men följer debatten. Har Louise Hallin tänkt på vilka konsekvenser hennes konservativa uttalande får? Jag gissar att hennes ställningstagande skapar en hel del ångest hos de pappor som ska ta över och hos de mammor som valt att börja arbeta, som valt att utnyttja jämställdhetsbonusen och dela lika. Dock inte här hemma då vi självklart vet att min sambo är precis lika kapabel att ta hand om vårt barn som jag är, om inte till och med strået vassare då jag är mer den rastlösa typen och han den lugna hemmatypen. Egenskaper som många beskriver som typiskt "kvinnliga" som omtänksam och vårdande - ja, kors i taket, han har har dem! Det är enligt mig enbart löjligt att över huvud taget ifrågasätta eller ens ta upp frågan om män besitter de förmågorna. Har vi inte kommit längre än så?

Endast 20% av männen tar ut halva föräldraledigheten idag. De mammor som går emot samhällets konventioner och börjar arbeta efter halva tiden eller tidigare, och de pappor som ser det som en självklarhet att tillbringa tid med sina barn i stället för att tänka på karriär och pengar - jag gillar dem. Kommer föräldrarna överrens om att göra annorlunda och alla är nöjda och glada så är det också bra, jag gillar dem också. Men då hoppas jag att föräldrar i vår ålder inte väljer att mamman ska vara hemma för att de delar Hallins uppfattning att pappan blir viktig för barnet först efter tvåårsåldern, utan av andra skäl.

Gudrun Schyman och Johanna Gillström skrev en debattartikel där de kritiserar Hallin och jag är beredd att hålla med dem.