söndag 31 januari 2010

I all sin enkla renhet

Jag har aldrig varit ett fan av smeknamn. Visst finns det några som skräpar kvar sen tonåren, men mina nya vänner kallar jag vid namn. En av mina bästa vänner heter Karl, men Kalle enligt alla andra. Idag umgicks jag med Anna-Maria, inte Anna som de flesta säger. Min nya vän Elisabeth är ingen Bettan tycker jag. Ni må tycka att jag är torr och konservativ, men jag tycker oftast att ett namn är fint precis som det är, i all sin enkla renhet. Min kusin har vänner som Roddan, Moffe, Crille och Versen. Versen? Min bästis har vänner hon kallar Sue, Stolpen och nu senast: ...Kissekatten. Snälla, jag klarar inte det här!

Klädbomben


Man kan tro att jag haft en alldeles egen big bang i min klädkammare. Hemma hos mig är det - utöver just klädkammaren - förhållandevis välsorterat, undanstädat och rent. Glenn kallar mig till och med pedant. Men bakom sovrumsdörren döljer sig något groteskt. Det väller, ja fullkomligt väller ut kläder från flera år tillbaka. Och det finns säkert silverfiskar längst ner på golvet under alla tunga högar. Jag köper och köper, helst vintage och second hand, men jag rensar aldrig ur. Vad är det för fel på mig? Sist jag städade var före graviditeten. Då fick jag hjälp av min barndomskompis Sofia, hon är grym på det här med tvätt och garderobsrensning.
Jag gjorde ett halvlamt försök för tre månader sedan. Har till och med inhandlat nya hyllor och förvaringslådor. Jag började tvätta tvätt efter tvätt och sortera upp allt i oformliga högar. Men det känns som att det snarare förvärrades, jag kunde inte slänga. Det måste vara något destruktivt drag jag har.

I love betong

Jag kommer aldrig att bli den där hellyllemorsan med rosiga kinder som ler med glittriga ögon över en termos varm choklad i pulkabacken. En sån som jag kallar pulkamamma. Helt ärligt har jag ångest över att jag snarare kommer att bli en mamma som hellre sitter inne och smygsurfar medan jag distraherat barnet med något självständigt pyssel. Det är tydligen helt tabubelagt att erkänna att man inte gillar utomhusaktiviteter speciellt mycket. Det finns många anledningar till att jag flyttade från en norrländsk småstad till en storstad för snart 12 år sedan - det här med brist på intresse för vintersporter är en av dem. Men säg det för bövelen inte till nån! Baaaaaaad mum.

lördag 30 januari 2010

Trött eller TRÖTT

Jag börjar mer och mer tro att det många kallar trötthet är en social konstruktion. Och något vi själv kan bestämma oss för om vi ska vara eller inte. Jag har i hela mitt liv trott att jag varit trött efter krogkvällar, vid sena nätter och tidiga mornar. Men inte förrän nu vet jag vad äkta trötthet innebär. Nu när jag upplevt hur det kan vara att inte få sova en enda sammanhållen natt på flera månader, vet jag vad det innebär att vara trött på riktigt. Så trött att motoriken inte fungerar. Så trött att man blir irrationell, känslomässigt rubbad och desillusionerad. När kroppen inte funkar, ögonen svider och ansiktet hänger. När det värker. Så trött att man bara ser fel fel fel hos de man älskar. Jag har inte varit trött tidigare i mitt liv. Inte på det här sättet.

Min upplevelse av trötthet är helt annorlunda idag jämfört med för ett par år sedan. När jag fått sova sex timmar i sträck utan att bli väckt en enda gång är dagen räddad. Jag är på ett strålande humör och tycker att livet, på riktigt, är helt jävla amazing.

Att svara "jag är trött" och sedan räkna upp den senaste veckans aktiviteter på frågan hur man mår, har blivit ett mått på hur upptagna och aktiva vi är. Fler och fler svarar just så. Jag tänker inte bli en av dem som påpekar för människor att de inte vet vad äkta trötthet är, ty jag är inte så mycket för att klappa folk på huvudet. Men jag kan inte låta bli att i min ensamhet vara den där läbbiga morsan och tänka att, du vet inte vad du pratar om förrän du fått barn.

Idas kille bloggar

Nu ska Han ta över efter Idas mammaledighet. Hur ska det gå? Följ Stefan här.

fredag 29 januari 2010

Barmhärtig egoism

Han ville ha en stund för sig själv på fredagskvällen, göra musik och gå in i sig själv. Medkännande och älskvärd som jag är, tog jag på mig stassen och klacksen och mötte Mo på Pet Sounds. Det är inte speciellt fy skam att dricka vin, prata i timmar och skratta i samförstånd medan man vet att barnets far njuter av ensamhet där hemma. Tro mig, det är många som har den motsatta situationen, där anklagelserna raglar, svartsjukan bränner och bitterheten tar över. Ska hon/han få ha så kul medan jag sitter här? Vi har haft våra fnurror, men det problemet har vi i alla fall aldrig mött.

Den vackraste avund

Vi gick till Eriksdalsbadet hela familjen. Bubbelpool, rykande utomhussim, rutschkanor och babybassäng. Jag kände mig lite obekväm i baddräkt, som jag alltid gör så här års. Men Glenn och Folke var väldigt snygga i sina svarta speedos. Jag upphör aldrig att förvånas hur fruktansvärt attraherad jag fortfarande är av mitt barns far. Tyckte att han var det vackraste jag sett med sina ihopklibbade ögonfransar, sin vita lena hud, sin långa uppenbarelse och sitt leende. I svaga, svarta stunder kan jag vara avundsjuk över hur fruktansvärt kärleksfull han är mot Folke, och jag är väl medveten om att det är en dum och förbjuden känsla. Men rent nyktert är jag så tacksam. Folke är det bästa som hänt honom - kanske bättre än mig - och det finns inget som är så vackert som när de ser på varandra och skrattar tillsammans.

torsdag 28 januari 2010

Glass


Jag har som synes alltid älskat glass.

Personkemi eller ren personlighet?

Vissa människor stålar på nåt sätt av positiv energi. Jag vet inte riktigt hur de gör, men när man är i närheten av dem vill man skratta, hitta på hundra grejor och prata i munnen på dem. Jag har flera såna kompisar och jag undrar om det handlar om ren personkemi eller om det sitter i deras personlighet. Om de är sådär göttigt positiva med andra. Jag vet att många uppfattar mig som strålande glad, medan andra tycker att jag är en allvarsam person med lite för många funderingar. Det är inte konstigt att man identitetskrisar emellanåt!

Ett tag hade jag en vän. En sån som jag pratade allvar med och som jag beklagade mig över sakernas tillstånd med. Min vän blottade alltid sitt innersta under våra milslånga höstpromenader, vände ut och in på sig själv och vred och vände på problem. Jag märkte snart att vi var rätt lika - men bara när vi umgicks med varandra. När min släkting träffade samma vän var reaktionen oväntad. "Vilken fantastiskt trevlig och positiv människa! Vilken energi! Det är såna människor man ska omge sig med." Jag förvånades. Visst var min vän älskvärd, men snarare på grund av sin svärta och sina knivskarpa reflektioner, än av godhet.

I kväll fick jag besök av en gammal bekant som jag egentligen aldrig umgåtts med som vän - förrän nu! Hela hon omges av en beundransvärd positivism och hon inspirerade mig så mycket, sa så bra saker och fick mig att tänka till. Kanske har jag fått en ny vän nu? Hon gjorde mig glad!

Tanterna på friskis

Jag möttes av rynkiga glada ögon idag när jag för första gången skulle lämna Folke till barnvaktning på Friskis & Svettis i Hornstull. Tanterna, säkert motionärer ett helt liv, var fulla av energi och kastade sig över Folke, som passande nog lät sig hållas, klämmas på och skickas runt. Jag har inte velat lämna bort honom tidigare, men nu känner jag att han är så pass stor att nästan vem som helst kan ha honom korta stunder.
Jag gick ner mot jympasalen. Om han började gråta för mycket skulle de vifta med en stor skylt i fönstret ovanför. I början av passet kollade jag upp mot fönstret en gång i minuten, men allt verkade gå bra där uppe och jag koncentrerade mig på rörelserna. När passet var slut sprang jag upp för att se hur det hade gått. Där satt Folke som ett litet ljus i gåstolen, omringad av damer, och pillade på några leksaker. Jag är så glad över att det fungerade! Jag blev faktiskt lite kär i de rödklädda tanterna. Det kostar bara en tjuga extra, så jag kommer att träna där varje vecka nu. Fatta lättnaden! Det här är ett tips till alla småbarnsföräldrar.

onsdag 27 januari 2010

Det är inte lätt

Just nu är det inte lätt att vara morsa.

...men det är heller inte lätt att vara 20-åring.

Krogkö utanför Göta Källare

Slackers - jag hatälskar dem


Jag kämpar hårt för att få det så bra som möjligt. Jag har alltid gjort det. Min erfarenhet är att inget löser sig av sig själv. Man måste jobba hårt för att komma dit man vill. Jag är avundsjuk på slacker-typer, samtidigt som jag stör mig på dem. "Det löööööööööööööööööser sig" smackar de och ligger kvar i den nedsjunkna soffan. De verkar ha det skönt. De slappnar av, oroar sig inte och har en mjukare inställning till livet. Jag tänker inte konvertera till lökare, men kanske har jag nåt att lära mig av dem?

No lägga for me

Jag gav ett bud, inväntade fortsättningen och avvaktade för nästa drag. Men folk budade som hökar! Sex pers slogs om den fina lilla 65-kvm-trean på våningen under. Så jag lade ner. Känns trist men ändå helt okej. Jag är ändå så splittrad. Var vill jag bo? Kvar här på söder? Ja kanske helst, men om vi ska ha råd med en trea blir det en liten. I Liljeholmen, Midsommarkransen, Aspudden? Eller i radhus ännu längre ut? Så länge jag inte är helt säker kanske det är lika bra att ligga lågt - hur tråkigt det än är.

måndag 25 januari 2010

Här ska bloggas!

Jag känner mig mer inspirerad att skriva nu. I helgen kom en man fram till mig.
- Marla! Jag vände mig om.
- Eh, ja?
- Det är jag, jag läser din blogg! Jag bloggar ju också, sa han och log snett. Jag minns att jag läst hans blogg men slutade när den började innehålla för mycket fotboll, dessvärre ett av mina hatämnen. Har till och med skrivit en kolumn i Metro om fotboll och huliganism. Men jag tyckte det var lite kul att han kom fram, han var trevlig. Jag tänker så här: Okej, det finns de som läser trots mitt bebistjat och trots att den här bloggen inte innehåller några intressanta betraktelser av och med en halvtrasig singelbrutta, eller smaskiga skildringar av Stockholms uteliv för den delen. På den tiden hände det rätt ofta att folk kom fram på krogen.
Och i kväll fick jag ett mail från en kompis, en av tjejerna som ligger bakom Happy! Happy!:

"Hej,
I fredags sa en killkompis mycket glatt till mig: Åh, jag har hittat min favoritbloggare Marla igen! Jag läste alltid hennes blogg, men sen slutade hon. Nu är hon tillbaka! Och vet du, hon länkar till Happy! Happy! i sin blogg. Coolt va!" Här nånstans började jag lägga ihop ett och ett och inse att Marla som gillar Happy! Happy! borde ju vara du. Så jag ville bara hälsa dig det, att min kompis är jätteglad att du bloggar igen. :) Hur hittar jag till din blogg? Det vore kul att läsa den. Kram,
/n. "

Men tack söta Nina! Herrejävlar vad här ska bloggas.

En trappa ner

Men OJ vad bra det går att varva ner och försöka lägga sig i tid! Min hjärna går på högvarv, jag har lite för snabb puls och för många framtidstankar för att kunna sova tidigt. I kväll var jag på visning en trappa ner. Lägenheten är inget speciellt, men den är bra planerad och har stor potential. Förstå hur bekvämt det skulle vara att kånka ner alla grejor en våning och inte ens behöva lämna huset! Det känns som att det här löser min ångest. Och Folke skulle få eget rum! Jag, som är av den känsligare sorten, som numera lite för ofta bölar utan anledning, blir helt tårögd av bara tanken på att han är så stor att han kan sova där inne själv och ha ett eget litet pojkrum. Dessutom, vi behöver inte ens adressändra! Nästan komiskt då jag tänker på det.
Glenn är positiv och jag har fått lånelöfte på mellanskillnaden, så jag tror att vi ska satsa på det här! Nu blir jag nervös. Nån jäkel, väldigt het på gröten, har redan lagt ett bud. Hoppas nu att den inte sticker iväg i pris. Kära läsare - jag återkommer!

söndag 24 januari 2010

Inget kan få mig att gråta här

Jag har bott här i fem år. Varenda kvadratmeter är jag, en del av mig. Jag har slitit för att få det så här. Jobbat över, skrivit, tagit nåt välbetalt bajsjobb mellan varven, sparat - allt för att ha råd med den där lampan, det där köket, mosaiken i badrummet, sjöstenen, det ljusgrålaserade nyslipade trägolvet, det där 50-talsköksbordet, den hyllan, den japanska hallbyrån, tavlan med mannen och pojken. Jag har kånkat fåtöljer uppför trappan, släpat hem tunga loppisfynd, charmat karlar för att få dem att bära åt mig, tiggt om hjälp, bett om tips och råd, sprungit på möbelreor, kört hem kökssoffan från norrland, byggt upp, klätt om och gjort till mitt. Visst, möblerna följer med, men det är inte samma sak. Här har var sak sin plats. Det kan tyckas ytligt. Men allt det här har för mig en djupare betydelse, en del kallar det affektionsvärde, för mig är det ett självständigt liv.

När jag sitter här och tittar ut över den öppna ytan förstår jag inte hur jag ska kunna skiljas från det. Jag tycker om att ha kontroll. Jag vill känna den här varma känslan av trygghet. Ingen kan såra mig, ingen kan lämna mig, ingen kan få mig att gråta. Jag är trygg här.
Men trots allt - det är dags för en ny period i mitt liv. Jag måste satsa på familjen, lämna singelmarla bakom mig. Hon finns kanske fortfarande där, och pickar på min axel. Nej hörrni, nu är det dags våga lämna det som varit.

Det senaste: nya och gamla vänner, bibbar och lägenhetsvisningar

Det har hänt så mycket. Inga makabra saker, bara saker som får mig att må bra. Jag träffar minst en kompis per dag just nu. Är det något jag haft tur med i mitt liv så är det vänner. Jag har alltid haft lätt att få nya och de gamla har alltid funnits där. Ibland har vi inte setts på länge, men de finns alltid kvar. Den här texten handlar om Sofia och Ica och om hur vi puttrade fram på våra mesiga moppar och trodde att vi var coolast i stan. Vi umgås fortfarande och vi sågs senast i fredags, då vår kompis Silvia bjudit hem oss på tjejmiddag. Finns det något bättre än samla sina bästa vänner och prata, äta och dricka vin i timmar? Jag hade endast sovit i fyra timmar natten till fredag, och jag tänkte att det skulle bli en tidig kväll. Men vi pratade till sent in på natten. Jag har inte skrattat så mycket på länge! Jag drack kopiösa mängder vin, mer än jag gjort på två år (har fortfarande inte varit full, det tar emot på något sätt) men blev varken särskilt berusad eller bakis konstigt nog. Men vinet - bästa baginboxen: Köp det! Lite lagom salongsberusad satt jag där och iakttog dem, alla mina bästa samlade på en och samma kväll.
I måndags träffade jag Vanessas kompis Johanna som har en tvåmånadersbebis. Jag försökte känna efter hur det skulle vara att ha en så liten igen, men jag kände ingenting. Hon var bedårande, men det var omöjligt för mig att tänka mig in i situationen att vara spädbarnsmamma på nytt. Kanske har jag stängt av, förträngt. Det är ju trots allt bland det värsta jag varit med om, koliktiden.
Jag har hängt med Ida och hälsat på den här tjejen, Ida och hon har lärt känna varandra genom sina bloggar. Hon är höggravid och sitter hemma med foglossning from hell vilket gör att hon har svårt att gå, så hon var glad över att vi hälsade på. Vi hängde en hel dag och pratade om allt och ingenting. Jag slutar aldrig att fascineras av nya människor. Jag är nyfiken av min natur och förstår helt ärligt inte vad som skulle vara negativt med det. Så länge det inte handlar om att grotta ner sig i negativa detaljer i någon annans privatliv så är det väl ingen dålig egenskap? Tvärtom är min erfarenhet att människor tycker om när någon är intresserad, ställer frågor och lyssnar på dem.
Jag har umgåtts mycket med min nya kompis Elisabeth. Vi är numera så bra kompisar att jag skulle vilja kalla henne min nya bästa kompis. Vi har umgåtts flera gånger i veckan i åtta månader nu. Jag ska vid tillfälle skriva mer om henne och hur vi lärt känna varandra.
Idag ska jag och Glenn plocka ned Folke i vagnen och gå på en visning i Liljeholmen. Ja, det verkar som att vi kommer att bli den där klyschiga småbarnsfamiljen som flyttar från söder till närförort.

onsdag 20 januari 2010

Min älskade

Jag hade lagat lasagne och vi drack rött och lyssnade på gamla Sophie Zelmani. Ni vet den där stämningen efter något jobbigt, då allt känns varmt igen, luften vibrerar och man ser varandra i ögonen i samförstånd. Så var det i kväll.

tisdag 19 januari 2010

En månads njut

Jag ska komma ihåg den här tiden när nästa fas inträffar. Eller nästa tandsprickning eller nästa förkylning. Jag hade ingen aning om att ovanstående krämpor kunde förpesta en hel familjs tillvaro. Jag tror att de med barn förstår vad jag menar. Gråt, gnäll, klängande och inte en enda sekunds vila. Och en ständig oro för det lilla livet.
Men nu - harmoni, skratt och egen lek. Jag kan till och med äta frukost och läsa DN medan han leker på golvet. Jag kan till och med hinna surfa, kolla mail, prata en stund i telefon och laga mat. Frihet! Folke har ett lugn som lagt sig som ett mjukt täcke över hela mig. Han somnar på en minut och verkar så trygg. Jag är så tacksam. Och som sagt, jag ska minnas den här månaden.

söndag 17 januari 2010

Januariord

Januaritristess. Kan den här månaden vara slut snart? Det går så långsamt. Februari är ju minst lika tråkig. Men i mars brukar jag se ljuset.

Pank. Är alla fattiga nu? Det känns som att folk lever upp sin buffert i väntan på lön.

Utmattning. Mina deppveckor har på ett eller annat sätt gått ut över Glenn, som inte heller är helt oskyldig. Vi har haft en fet fnurra men har löst upp den med många timmars självrannsakan, kramar och samtal. Det är stor tur att vi är så jävla kära i varandra.

Cirkelfys. Jag gillar inte styrketräning. Jag blir omänskligt hungrig! Vill äta bröd, pasta och socker - sånt som jag annars försöker hålla ner på.

Lägenhetsbyte. Vi måste bo större nu. Vi har trängts tre personer på 50 kvm dygnet runt i åtta månader. Jag har varit mammaledig och Glenn har pluggat programmering på distans. Vi tyckte det funkade bra, men efter fnurran har vi förstått att det kanske inte var den bästa idén i världshistorien. Så om någon känner någon som vill byta en 3:a eller 4:a mot en billigare 2:a - hör av er!

Magont. Jag bytte kanal och såg plötsligt en vit liten kista bäras uppför kyrkogången. Jag bytte snabbt kanal, men bilden etsade sig fast. Den väckte alla rädslor jag någonsin känt över att något ska hända Folke. "Den sköra tråden" heter dokumentären Svt2 sände i kväll. Vem orkar titta?

Haiti. Den största katastrofen i FN:s historia. Och var har jag varit? Någon annanstans. Det var inte förrän jag såg den här direktaren som jag på allvar förstod. Kände nåt.

Kärleken. Den blir bara större och större för varje dag som går. Folke är så medveten, så smart. Han överraskar mig.

Förväntansfull. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte jobba med nyheter på ett bra tag. Känner att jag inte har lust att kombinera nyhetsstressen med småbarnsåren. Just nu har jag har tre möjliga jobb på gång. Det första har jag i princip avfärdat innan det ens kom på tal. Känner inte för skräptv just nu. Det andra jobbet är stramt, seriöst, utmanande och ansvarsfullt. Men... trist? Borde dock överväga det för familjens och kontinuitetens skull. Det tredje vill jag ha trots att det bara handlar om några månader. Det handlar om utveckling av programformat och lönen är generös. Jag ska träffa vd:n på torsdag och hoppas kunna smickra brallorna av henne.

lördag 16 januari 2010

Robyn på Hornstull Strand


Robyn, hon är så ball! På riktigt. Kvällen började med mat och vin på Hornstull strand. Olämpligt nog hade jag smällt i mig middag i ren hungerpanik innan jag tog mig ner mot Hornstull. Men några friterade bläckfiskringar, jätteräkor och vårrullar med diverse exotiska såser slank ner, tillsammans med ett något för sött italienskt vin. Det är nog första gången jag druckit ett italovin som inte har det där syrliga utan i stället är druvigt och blommigt och lite för sött. Men jag tror att jag någonstans läst att man ska dricka extra sött vin till sötsyrliga rätter och exotiska kryddor. Särskilt gott var det i alla fall inte.
Jag Karl, Henrik och Ida kunde inte sluta prata. Jag saknade Glenn och tänkte att vi borde gå hit tillsammans. Han skulle gilla betongkänslan.
Utanför växte kön för varje minut och när Robyn och Louise Sondlo ställde sig bakom skivspelaren var kön säkert 100 meter. Helt galet! Det är första gången de har klubb så jag är inte förvånad. Hon har hängt med ett tag, tänkte jag när jag iakttog henne i DJ-båset. Ett år yngre än mig. När vi gick i högstadiet ville jag kräkas på "Do you really want me" men efter det har hon bara stigit i graderna. Hon har verkligen gått sin egen väg i musikbranschen och bildat eget skivbolag där hon själv bestämmer allt! vägrade följa andras goda råd och satsade på det hon själv trodde på. Och my god vad bra det blev. Hennes album Robyn som släpptes 2005, lyssnade jag på dygnet runt. Och With every heartbeat är nog en av 00-talets bästa låtar enligt mig. Efter det har hon varit med i Letterman och varit förband till Madonna. Kan man bli större?
Och igår stod hon där och spelade fin musik för oss, I love.

tisdag 12 januari 2010

Lillkroppen


När vi sovit ifrån varandra så värker det i händerna. Jag måste få röra vid min lilla pojke.
Den härligaste känslan är när han gnuggar ögonen och vi får krypa ner i sängen igen och jag får känna den mjuka, varma lilla kroppen. Jag svämmar över av kärlek. Jag vet inte vad jag ska göra av den! Jag vill typ bita honom i kinderna!

Elvatimmarssömn och vinterpromenader



Jag är utmattad. Helt slut. Därför har det varit tyst om mig här. Men häromdagen tog jag tag i mig själv och bestämde mig för att få tillbaka energi - göra om, göra rätt. Jag sov i elva timmar igår natt. Elva. Vanligtvis sover jag i sex och stiger upp med Folke i ottan, men Glenn tog över då han fått ledigt från jobbet. När jag vaknade och tittade på klockan fick jag en smärre chock. Efter ett hårt spinningpass och en biltur med Karlingen till Tyresta Nationalpark där vi promenerade i två timmar från sol till skymning, hasade jag ner mig i soffan och kollade på film band kuddarna, med ett glas vin i handen. Utan bebis.

När jag har Folke ser jag bara honom. Hur mår han? Är han hungrig? Är han trött? Är han nöjd nu? Hur länge ska han var nöjd? Letar efter minsta tecken på grundläggande behov som måste uppfyllas. När jag bara är jag tar det inte många timmar innan jag glömmer bort det där. Jag ser allt annorlunda när jag inte har Folke. Ser saker över huvudtaget. När jag promenerar går jag förbi utställningar jag vill gå på, jag ser människors ansikten, kläder i fönster, möter andras blickar, ser mig själv i deras ögon.

fredag 1 januari 2010

Direktkanal till hjärtat


Allt går rakt in. Häromdagen ålade han sig fram till mig för första gången. Han tog tag i min vrist, sträckte upp armarna och darrade med underläppen. Det var det sötaste jag sett!