Den marliga lampan

Jag köpte en ny kökslampa. Glenn tycker att den är väldigt marlig.

Den där varma tillgivenhetskänslan i samhörighet, i evighet

När ljusen är tända och tvn är på men ingen tittar, för vi tittar på varandra med varma ögon. När du skrattar åt något jag sagt och när du värmer med din hand om min, och när ljuset är dämpat och ditt ansikte är öppet, ärligt, vackert.

När man känner ro och det fridfulla lugnet sprider sig i magen som en varm kopp mjölk. Och när hans hud känns extra len och jag ber honom stryka min rygg. När jag känner hans doft och trycker mina läppar mot hans hals. När jag vet varenda skiftning i hans ansikte och jag iakttar honom när han inte märker.

När hans svarta fransar snurrat sig i varandra och jag måste komma milimeternära för att se. När hans fingrar rör sig över tangenter men jag vill fläta dem i mina.

Det är den där varma tillgivenhetskänslan i samhörighet i evighet. Amen.

Folke i magen

Svårt att beskriva känslan. Var det verkligen han som huserade där inne? Skumt! Konstigt! Overkligt! Inte klokt! Sinnessjukt! Helt galet!

Väderjävligheten

Så länge jag kan minnas har jag ignorerat vädret under vintrarna. Jag äger inte ens en termometer och klär mig alltid ungefär likadant under vinterhalvåret. Springer lite snabbare mellan t-banestationerna om det är kallt, det är allt. Jag undrar om jag är ett undantag. Många låter sig påverkas och ser allmänt missnöjda ut när himlen är grå. De är inte mer negativa än vad jag är. Men jag gnäller över, enligt mig, mer reella ting. Som en sambo som lämnar disk framme trots att vi äger en diskmaskin, nån bitch eller nåt gubbslem på jobbet, eller brist på pengar. Sömnbrist, tristess, tjafs i släkten. Vädret är mig totalt ovidkommande.
Om man frågar hur någon mår en regnig dag är chansen tyvärr stor att man får ett tråkigt svar. "Hej! Hur är läget?" säger man och fyrar av ett leende. "Jag är trött. Så less på vädret". Jaha. Där tog det stopp ja.
Jag är beredd att hålla med om att november och februari är årets tråkigaste månader, men det beror inte på väderleken. Faktiskt. Snarare tycker jag att det är på grund av omgivningens uppsyn. Så på ett indirekt sätt påverkas väl även jag. Ett tips till alla väderpundare: Boka in minst två roliga saker de närmsta månaderna, ett restaurangbesök, en solresa, en storstadsweekend. Ska vi säga så? Good.

Folke och jag på konditori

Det är galet billigt med frukost och fikabröd på Konditori Kalaskransen, ett 50-talscafé i Midsommarkransen. Bara man kommer utanför Stockholms tullar halveras fikapriserna känns det som. Folke blir alltid så lugn när vi kommer ut, jag antar att han är en rastlös själ som sin mor.


Folkes kompis B till höger, son till Ida.

Filmfestival, skådisar, heroinknän och goodiebags

Jag lämnade min lilla familj för lite glam på Stockholm filmfestivals årliga prisutdelning som dessutom firade 20 år. Le Bon Palais kryllade av skådisar och en del bekanta. Jag gjorde allt för att tänka bort min värkade byst som jag fått på köpet nu när jag försöker sluta amma (utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att jag numera vet hur det känns att ha sillisar, dels fysiskt men också rent psykologiskt gentemot det motsatta könet, som i brist på finess flackade med blicken under mina monologer).

Jag och min fina vän Caroline minglade in i folkmassan och snodde åt oss ett glas champagne från brickorna, det måste vara två år sen jag drack det sist. De var alla galaklädda och jag önskade att jag tagit sidenskorna i alla fall, de som jag stod och vägde i handen och valde bort eftersom min arma hälsena krympt ihop till hälften efter graviditeten och babykånkandet. Den där eftersträvansvärda upprätta, rakryggade hållningen jag hade förr har numera ersatts med heroinknän. Jag knäar alltså så snart de riktigt höga klackarna åker på. Och det kan ju se riktigt groteskt ut efter ett par pavor, så nu ligger de där orörda i kartongen i väntan på bättre mingeltider.

Det var runt 700 gäster på festen. Priser delades ut till Sveriges filmmakare och skådespelare, och jag tyckte att hela tillställningen började bli långdragen när Torsten Flincks stämma plötsligt fyllde upp hela salen. Jag älskar den mannens röst. Jag kände hur jag fick gåshud när jag andäktigt lyssnade på hans hesa sång. På slutet radade alla upp sig på scen, allt ifrån Frida Huyvönen och Gustav Skarsgård och Fares Fares till Lena Endré, Jonas Malmsjö och Rickard Wolf. På slutet gäspade jag lite i smyg och kände mig nöjd men lättad när jag lämnade med en goodiebag i handen. Den innehöll parfym, ett taxikort med 10% på taxiresor i två år, kaffe, mascara och hudkräm. Tack för det sponsorer! Kvällen avslutades med polisrazzia i tunnelbanan. Som tur var hade jag lämnat min butterfly och allt annat kriminellt hemma.

I morgon bitti är det älskade Folke och jag. Herregud vad jag ska krama honom, min älskade lilla son - bättre än all champagne i världen.





Fantastiska Thorsten (mitten) satt ner och sjöng så taket lyfte.

Babydramat natt 2: dramat uteblev!

Det blev inget drama denna natt heller. Folke sköter sig snyggt när jag är borta, bättre än när jag nattar honom. Jag är så imponerad av Glenn, så impad att jag ska kopiera hans förhållningssätt rakt av. Låta Folke gråta en stund och inte ta upp honom, vyscha och framför allt inte amma vid minsta pip. Jag vaknade klockan sju hemma i en väns lägenhet efter att ha somnat vid nio. Igår kväll: Ensam. Tystnad. Bok - ljuvligt!

Kåken igår

Det var som jag hade föreställt mig. En och annan musiker, samma klubbfolk som för två tre år sedan, någon kompis kompis och självklart - vännerna jag älskar att jag har, Vanessa och Fröken Anna. Varje gång jag träffar dem fylls jag med energi! Jag har hemmakompisar och gå ut-kompisar och de är de jag alltid flänger runt med och slukar nätter med. Vi pratade om förr, vad som hänt gemensamma vänner sen sist och planerade roliga saker vi ska göra framöver. Jag längtade inte hem en sekund!

Babydramat dag 1: chockad över resultatet

Jag gick sakta hemåt efter fyra timmars sömn. Det var knäpp tyst på Mariatorget bortsett från något enstaka fyllo. En taxichaufför iakttog mig när jag gick längs Swedenborgsgatan och klackarna ekade mellan husväggarna. Efter en långpromenad igår då jag sträckte mig i korsryggen, haltar jag lätt. Min kropp kanske inte är redo för de högklackade jag envisas med att ha på mig. Taxichauffören tänker säkert att jag antingen är prostituerad eller linkar hem efter en bortamatch efter en natt på stan.
Jag kände mig fruktansvärt trött men hoppfull när jag närmade mig lägenheten. Hade de klarat det? Hoppas..hoppas... Det värkte i händerna efter Folkes lilla kropp, på samma sätt som det gör när man är förälskad och inte kan tänka på annat än sin kärleks närhet. Jag öppnade den tunga porten och lyssnade efter skrik i trappuppgången. Men det var knäpptyst. Det var så skönt att komma hem och när jag gick in i sovrummet låg Folke och Glenn och sov. Jag kunde inte låta bli att väcka Glenn med att fråga hur det gått. "Hur bra som helst" viskade han och jag kröp ner och somnade. Nu sitter jag här och kan knappt tro att det är sant. Har jag inbillat mig allt? Är det sviterna från koliktiden som gjort att jag känt hopplöshet? Förhoppningsvis kommer jag att sova bättre i natt nu när jag vet att det kanske, kanske kommer att funka!

Babydrama natt 1: Följ med mig, Glenn och Folke på en fyradagarsresa!

Vi satt mitt emot BVC-sköterskan. Båda med ringar under ögonen och, om vi ska vara ärliga, med en känsla av hopplöshet. När ska det vända? Dagarna är fantastiska, vår son är det bästa vi vet! Men när när när ska vi få sova en hel natt? Jag satt och drömde mig bort. En vinkväll, en biokväll, en lång, en tjejmiddag, en nattpromenad - vad som helst - bara jag kunde vara lugn inombords, trygg med att Folke sover sött där hemma.

Så många gånger jag legat inne i sovrummet med Folke bredvid mig, iakttagit honom. Då han äntligen somnat och har ett drag av ro i ansiktet. Tyckt att han varit så vacker, men ändå haft en rastlöshetskänsla. Och inte kunnat somna själv, då jag vet att han vaknar efter 40 minuter. Och jag har tänkt tillbaka på de perioder då han "bara" vaknat två gånger per natt, inte ens med ett ynka gnäll, utan med ett hungrigt smackande. Då jag ammat honom och han har somnat om.
- Men nu är det värre än någonsin, sa vi till vår sköterska. Han vaknar runt tio gånger per natt. Hennes svar förvånade oss. Hon sa att Folke är tillräckligt stor för att lära sig somna själv och att det tar runt tre, fyra dagar för honom att vänja sig. - Ni gör honom en tjänst om han lär sig att somna själv. Han kommer att känna sig trygg med att ni finns där men somna om själv när det behövs.
- Jag ammar honom bara på natten sen några veckor tillbaka. Jag vill sluta amma honom på natten också.
- Inga problem, svarade hon. Han behöver inte äta mer om han äter så mycket som en liten burk mat eller gröt var tredje timme hela dagen. Marla, jag tycker att du ska sova borta i natt. Glenn, du vilar och äter ordentligt idag och sen tar du hand om Folke hela natten. Hon vände sig till mig.
- Och Marla, du kommer hem inte hem förrän i morgon bitti. Glenn, han kommer kanske att gråta i timmar. Du går in och tröstar honom hur ofta du vill, men du måste vara konsekvent så att han förstår att han ska sova. Trösta, vyscha några minuter och lägg sedan ned honom igen. Jag LOVAR, efter tre dagar kommer han att acceptera att du också kan natta honom. Efter det kan ni natta honom varannan natt och du kan få sova Marla. Du ser ut att behöva det.
Eh, ja.....
Nu är jag på väg ut genom dörren. Ska sova hos min vän Fröken som jag hade en utekväll med för någon vecka sedan. Inte långt borta om Glenn skulle få ett mindre sammanbrott, men tillräckligt långt borta för att inte springa in i sovrummet och kasta mig över Folke.

Följ med på vår resa mot ett drägligare liv och önska oss lycka till!

Vänner is the shit!

Min bästa killkompis kom just och hälsade på över en perkulatorkaffe. Jag kom på mig själv med att bli sådär uppspelt och lycklig! My god vad jag tycker om den mannen. Platonisk kärlek rakt av. Här kan du läsa hur vi lärde känna varandra.

Kolik och evighetsvarv kontra glamfest

Är bjuden på ännu en glamfest med massa mat och bubbel. Flera gånger i veckan trillar det in en drös roliga inbjudningar på facebook, allt från roliga klubbar till föreläsningar till mingel och smygläsningar och glöggkvällar. Jag har inte längtat ut tidigare.
Under koliktiden gick jag varv efter varv i lägenheten med Folke i bärsjalen, utan att sätta mig, utan att stanna upp. För jag visste, att stannar jag så faller jag. Det enda sättet att få stopp på skriken var dessa evighetsvarv. Från sju på morgonen till sex på kvällen. Det enda som hjälpte var bärsjalen där han kravlade ihop sig som en liten boll med sina läppar mot min hud. Älskade barn, så ont i magen och så liten och ny i världen.
Efter tre månader tystnade han. Jag glömmer aldrig lyckan. Sen dess har jag njutit av Folke, kanske mer än andra mammor. Bara för att kontrasten varit så slående. Åka tunnelbana, hälsa på vänner, fika i timmar, resa långt, gå skrik- och gråtfria barnvagnspromenader med en nöjd pojke som avfyrar ljuvliga leenden mellan varven. Och babybubblan - jag hoppade jämfota in i den! Men nu... Jag har sovit fyra nätter på ett halvår. FYRA! Och då menar jag inte 8 till 10-timmarsnätter, utan sex timmar. Det är Folkes rekord. Jag älskar ungen till döden, men jag måste få sova snart. Sova så att jag kan orka göra annat utan att längta hem till soffan, Glenn och kuddarna.

1000!

Min blogg har funnits ett par veckor och jag har redan haft tusen besök. Det är jag glad över. Men eftersom jag är en av de mest nyfikna som går i ett par högklackat kryper jag snart ur skinnet om jag inte får veta vilka ni är och vad ni föredrar att jag skriver om. Kanske kan åtminstone några av er som inte kommenterat hittills ge er till känna? Vilka är ni? Hur hittade ni till bloggen? Vad vill ni helst läsa om? Vilka inlägg är mest intressanta? Om tio svarar blir belöningen ett riktigt smaskigt och självutlämnande inlägg.

Jobbigt med bajseriet

Nu när jag är klar med mitt lilla pk-inlägg, vill jag bara sända en tanke till alla gravida som har det jobbigt med bajseriet.

"mammor är bäst lämpade att vara hemma med barnet de första två åren "

Korvasbloggen skrev om psykoterapeuen Louise Hallins uttalande i Gomorron Sverige om att mammor är mer lämpade att ta hand om barnet de första två åren. Jag såg inte programmet men följer debatten. Har Louise Hallin tänkt på vilka konsekvenser hennes konservativa uttalande får? Jag gissar att hennes ställningstagande skapar en hel del ångest hos de pappor som ska ta över och hos de mammor som valt att börja arbeta, som valt att utnyttja jämställdhetsbonusen och dela lika. Dock inte här hemma då vi självklart vet att min sambo är precis lika kapabel att ta hand om vårt barn som jag är, om inte till och med strået vassare då jag är mer den rastlösa typen och han den lugna hemmatypen. Egenskaper som många beskriver som typiskt "kvinnliga" som omtänksam och vårdande - ja, kors i taket, han har har dem! Det är enligt mig enbart löjligt att över huvud taget ifrågasätta eller ens ta upp frågan om män besitter de förmågorna. Har vi inte kommit längre än så?

Endast 20% av männen tar ut halva föräldraledigheten idag. De mammor som går emot samhällets konventioner och börjar arbeta efter halva tiden eller tidigare, och de pappor som ser det som en självklarhet att tillbringa tid med sina barn i stället för att tänka på karriär och pengar - jag gillar dem. Kommer föräldrarna överrens om att göra annorlunda och alla är nöjda och glada så är det också bra, jag gillar dem också. Men då hoppas jag att föräldrar i vår ålder inte väljer att mamman ska vara hemma för att de delar Hallins uppfattning att pappan blir viktig för barnet först efter tvåårsåldern, utan av andra skäl.

Gudrun Schyman och Johanna Gillström skrev en debattartikel där de kritiserar Hallin och jag är beredd att hålla med dem.

Jag och de enarmade

Saker vi enarmade kan göra:

-Ta på kappan, först ena armen, sen byta bebis till andra armen.
-slänga i en tvätt
-blogga
-koka perkulatorkaffe
-öppna och skruva igen barnmatsburkar
-vispa ihop babygröt
-plocka ur diskmaskinen
-äta
-plocka i ordning lägenheten
-kliva i skor
osv osv...

Nyhetsstress eller skräp-tv

Det är meningen att jag ska börja jobba i januari och Folke fyller åtta månader. Om jag bara visste vad jag vill, vad jag förmår. Min första känsla är nyheter, älskar det. Men har jag skärpan, kan jag hantera stressen, är jag tillräckligt uppdaterad? Min omvärldsbevakning är minst sagt sporadisk. När Folke sovit bra om nätterna är jag uppdaterad, i bästa fall insatt. Men de oroliga perioderna, när han vaknar varje timme, då förmår jag mig inte ens att öppna Svenskan om morgnarna. Jag kanske borde göra lite skön hederlig gammal skräp-tv. Inte för att det på något sätt är mindre jobb, men arbetsuppgifterna är inte uppdelade på dagsbasis, det finns färre tillfällen att göra misstag. Någon annan kanske borde välja åt mig. Jobbcoaching någon?

Folke for president!

När han hittar något att leka med och tittar upp med klar nyfiken blick, när han gråter för något och blir tröstad av en smekning, eller när han rullar runt och skrattar samtidigt, när han ser rakt in i mina ögon och ler, när han av trötthet borrar in sitt ansikte mot min hals, eller när jag ser far och son, de två människor jag älskar mest, leka tillsammans - det är då jag känner att all trötthet i världen är värd det.
Han sover i 40-minutersintervaller på dagtid, det händer att jag iakttar honom så länge. Varenda liten böjning, rundning i hans ansikte, de små öronen, den lilla munnen så fridfull, hans mjuka, mjuka huvud och lena händer som jag tar i mina. Då känner jag det här man hörde talas om innan man fick barn, klyschan, att mitt liv aldrig någonsin mer kommer att kännas meningslöst.

Underbara Leslie i parkleken

Första gången jag kom in i den lilla röda byggnaden i Blecktornsparken möttes jag av ett välkomnande leende av en stor varm kvinna med långt vågigt hår och snälla ögon. Hon heter Leslie och har arbetat där i mer än tio år. Hur man kan trivas så bra och utstråla en sån förnöjsamhet på en och samma arbetsplats efter så lång tid, är för mig en gåta. Faktum är att jag inte känner igen mig alls. Själv har jag jobbat på otaliga tv-projekt i tremånaders-intervaller eller hoppat runt som springvikarie på nyhetsredaktioner och samhällsredaktioner i åtta år. Alltid med en rastlöshet, sällan med känslan att här vill jag stanna kvar. Leslie är passionerad, engagerad. Hon skrattar högt och äkta under sångstunderna, lär sig alla bebisars namn, pratar med trötta föräldrar, och kommer fram till såna som mig. Som inte pratar med så många andra utan håller mig lite för mig själv med Folke. Alltid med fördomen (eller insikten?) att andra föräldrar helst vill frossa i sitt eget barns senaste utvecklingsfaser, bajskonsistenser och framsteg och knappt lyssnar när man själv vill berätta något. När jag matade Folke satte sig Leslie bredvid mig och småpratade. Uppenbart nyfiken och varm. Det finns bra människor out there, hörrni.

"Tur att Folke är så söt"

Så brukar jag alltid säga när det känns en smula jobbigt. "Det är tur att Folke är så söt".

Åka taxi i pyjamas

Klockan är runt 23.30. Just när jag sjunkit ner bland kuddar och duntäcken och svävat bort till ingenmansland, ett ingenmansland utan varken bebisbajs eller bebisar - då ringer mobilen. "Hej, jag är ledsen men du måste komma hem. Folke har skrikit sen nio". Jag kastar mig i en taxi endast iklädd pyjamas. Den stackars taxichauffören berättar att han ska ska ha barn vilken dag som helst, och jag skrattar rått.

Saltis till rehab i Nacka

Efter två, nästan tre månader av Folkes magont och kolik kände jag någonstans att jag går sönder om jag inte får sova en hel, sammanhängande natt. Glenn uppmuntrade tilltaget och tyckte säkert att jag skulle bli en betydligt gladare och trevligare partner efter lite sömn. Så jag packade nattväskan och tog Saltsjöbanan till min barndomskompis. Hon bor i ett hus i Nacka, ett underbart hus med hundra kvadratmeter trägolv, två kakelugnar, två altaner, ett stort badrum och ett lantligt kök. När jag kliver innanför dörren går luften ur mig. Det känns som att komma hem. Min barndomsvän betyder så mycket för mig - vilka problem jag än har får hon mig att må bra som i ett trollslag. Jag kallar det för rehab. Rehab i Nacka. Hon säger alltid åt mig att hoppa in och ta en lång dusch, sen tar hon fram myskläder och fyller mig med mat eller fika. Och vi garvar alltid! Det här var något jag ofta gjorde när det blivit allt för många krogkvällar eller när jag bara tyckte att innerstadslivet livet sög i allmänhet. Och i natt är det dags igen. Kan icke med ord beskriva hur skönt det känns!

Lycka till är det nya sov gott

Snälla guddan, jag tror inte för ett ögonblick på dig tyvärr, men snälla guddan - ge mig sömn! Lite som tack. Det här kan man kalla en produktiv dagen efter-dag:

*07.00 Upp och hoppa, än en gång med ringar under ögonen djupa som Bajkalsjön - check.
*Sminka över dem fort - check.
*Gulla med Folke extra mycket samt äta frukost och leka - check.
*Blogga om gårdagen med Folke på andra armen - check.
*Sångstund i Blecktornsparken kl 11.00 - check.
*Fotografering av Folke hos fotograf (bra julklapp det där) - check.
*Lek med andra bebisar på mattan medan mamarla dricker kaffe med andra tröttmössor till morsor och farsor - check.
*Latte och lunch med Ida och två av hennes vänner på italienaren - check.
*Tvåtimmarspromenad med två pinglor från mammagruppen - check.
*Shoppande av nya hängselsbyxor till Folke - check.
*Ringa viktigt jobbsamtal - check.
*Inhandlande av barnmat, grötpulver, toapapper och frukostprylar - check.
*Upprensning i kaosartad garderob i jakt på samtliga uttjänade strumpbyxor (ska skänkas till en kompis och konstfacksbrutta som ska göra konst av sina vänners strumpbyxor) - check.
*Fika med gammal klasskompis från JMK på Victoriabiografen - check.
*Hem och natta Folke - check.
*Städa upp, tvätta bort smink, borsta tänder och marsch i säng kl 21.00 - check.

Nu håller vi tummarna för att Folke inte vaknar en gång i halvtimmen. Sov osammanhängande men gott alla bebismorsor! Eller som min kompis Helen skulle ha sagt: Lycka till! För lycka till är det nya sov gott.

Undergången

I kväll, runt 17-tiden, trodde jag att det nästan var slut med mig. Med Folke i vagnen steg jag ut på gatan för att mötas av ett skräckinjagande skri från hundratals olycksbådande fåglar i träden. Jag plockade upp mobilen för att ringa en vän, men den kopplade ner innan ens en signal gått fram. Jag undrade - är undergången nära nu?

Det kostar på...

Det är dyrt att vara en såndäringen lattemorsa. Latte på italienaren på Hornsgatan: 35 kronor. Latte på Barista Victoriabiografen på Götgatan: 37 kronor. Latte på Café Klavér på Rutger Fuchsgatan: 33 kronor. Dagens lattekonsumtion kostade mig alltså 105 spänn. Fortsätt så och det blir runt en femhunka per vecka.

Flärd och fjunisar

Glenn sa ja till att lämna tomtebolyckan och gå på Filmfestivalens invigningsgala och jag kastade mig in i duschen. Hoppade i Karin Wester som nästan hade börjat damma i garderoben, kysste Folke farväl och viftade bort en sekund av dåligt samvete. Mötte vackra fröken Freud vid Mariatorget och tog oss till Sturecompaniet. Verkligen inte mitt typ av ställe, har bara varit där en enda gång när jag var 21 och halvny i stan. Min vän, värd för kvällen, stod vid röda mattan och tog emot med regelrätta kindpussar. Det var mat och fri bar och jag hann tänka att det är dumt med fri bar när man lovat sig själv att endast inmundiga ett par glas vin. Adyam Dymott gav mig Skunk Anansie-vibbar och jag och fröken var rörande överrens om att det var skönt att äntligen slippa all pop. Medan en vän av någon konstig anledning blev starstruck av Thomas Rusiak av alla människor, blev jag nog det när jag fick syn på Sven Wollter. Älskade Sven Wollter!
Kvällens höjdpunkt var när två ynglingar, eller bebisar vi kan kalla fjunmustaschen och tandställningen, började ragga på oss. "Hans mamma har hand om hela Filmfestivalen" sa den ene och pekade på sin vän. Vi var föga imponerade. Det kan nog ha varit den mest pinsamma raggningsrepliken i min långa kroghistoria. De gick sista året i gymnasiet och jag och fröken kunde knappt hålla oss för skratt. Till slut frågade den gänglige fjunisen hur gamla vi var. "27 och 31" sa vi och log. De tappade hakan och bad om leg. "Du är ju tio år yngre än min mamma!". "Ja" konstaterade jag nöjt. "Vi trodde ni var i vår ålder", fortsatte de. Nu var det visserligen mörkt i lokalen, men det förtar inte det faktum att två gymnasieelever raggade upp två tanter. För första gången i mitt liv kunde jag förnimma hur det känns att vara en milf.

Rödamattansituation i sikte!

Det kan man ju faktiskt inte tacka nej till. Stockholm filmfestivals officiella invigningsfest går av stapeln i kväll på Sturecompaniet. Adiam Dymott spelar och det finns gratis mat och dryck. Fick nyss ett sms om att jag + 1 är välkomna. Nu återstår utmaningen att vara så pass älskvärd mot min käre sambo att han går med på en plötslig flykt från hemmet. Återkommer om resultatet (men guuuuuuuuu, va ska ja ha påååå mä?).

Bli ihop - träningsläger för blivande mammor

Egoisten i mig har fått sparken. Det var lika bra. Plocka hem henne om ett några år och kasta dig ut på vernissage, krogbesök, spakvällar och dansanta aftnar. Men nu är det Folke som gäller.
Det började när jag träffade Glenn. Ett handslag i den Göteborgska kvällsluften och jag var fast. Blev svag i knäna och bad mig själv att skärpa till mig. Inte ännu en relationshärva! Inte nu när jag flyttat till en ny stad med nytt jobb och lämnat alla trassliga relationer bakom mig (man skulle kunna ställa upp alla ex och strul på rad och det skulle vara svårt att urskilja dem. Lätt alkade journalister, klubbfreaks, musikerkillar med skägg eller mustasch som alltid rökte en cigg och tog en kaffe till frukost medan jag i sedvanlig ordning tuggade i mig min regelrätta musli). Men det gick inte att stoppa. Glenn var genuin, snygg, lång, smart, rolig, grym. Den jag i smyg letat efter helt enkelt. Relationen krävde så småningom avkall på de egna behoven, så som relationer gör. Som min bästa killkompis säger: "att vara ihop är ett arbete". Så långt vill jag inte dra det, men faktum är att egoisten i mig fått ge vika. Och allt var antagligen en förberedelse på det som komma skulle. Ett träningsläger för en blivande mamma. Folke, jag är galen i dig, men jag hoppas du är medveten om att du fått hela mitt inre.

Chokladkaka nu eller aldrig

Att vakna upp i vargtimmen, hormonsvettig, arg, krävande och ruska liv i den belåtne sjusovaren bredvid och med raspig stämma avkräva honom en chokladkaka, oavsett om den chokladkakan befinner sig på en nattöppen mack flera mil bort eller på sjuelvan runt hörnet - det är den rätt vi tar oss som gravida. Men är cravings efter sött, surt, salt eller naturligt (läs jord, sand, blålera) endast en smart ursäkt för att bli behandlade som små prinsessor för en gångs skull, eller kan vi verkligen inte överleva utan den där chokladkakan? Är det kärlek- och uppmärksamhetscravings vi pratar om? Är det ett test på den blivande faderns förmåga att ta ansvar och ta hand om familjen? Är det all oro och ångest inför framtiden som finns i den där jäkla chokladkakan?

Makalösa föräldrar

Min kille Glenn är - om nu någon missat det - från Göteborg. Det innebär att han har Göteborgshumor. På riktigt. Tillåt mig nämna att det inte var vår humor som förde oss samman (snarare sexet*). I alla fall. I ett kvarter inte långt ifrån oss finns en stödgrupp för ensamstående föräldrar. Stödgruppen heter Makalösa föräldrar. Det här är den typ av humor som Glenn skrattar åt.

*Det här är MIN typ av humor.

Selektiv hörsel

Jag har tydligen utvecklat en angenäm egenskap under de här sex månaderna. Det har min sambo Glenn (ja han är från Göteborg) gjort mig uppmärksam på. Följande händelseutveckling utspelade sig nyss. Jag sitter och läser på laptopen, djupt försjunken i Korvasbloggen och tänker att han är bra och modig, den där Korvaspappan. (Här kommer den längsta parantesen i modern tid: Jag är nämligen också djupt kritisk till Louise Hallins program Ett fall för Louise, där utsatta barn exploateras. De har tydligen tagit bort program 1 av 10, vilket är fullt förståeligt, då de filmat en pappa som brottar ner sin son på golvet. Och sonen, en fin liten pojke på tio år sitter och gråter ut i tv. Tv-programmet har genererat en debatt i medierna. Bland annat skrev Kattis Alhström ett långt kritiskt inlägg i DN Debatt. Även barnombudsmannen Fredrik Malmberg är kritisk. Svt svarade med ett ganska så blasé inlägg (som jag inte hittar just nu). Och mediekarusellen var igång. Korvas pappa blev tillfrågad att vara med i morgonsoffan och diskutera både programmet och Louise Hallins uttalande om att "barnen ska inte ska separeras från mammorna så tidigt som vid sex månaders ålder. Läs hans inlägg om det här.)
Medan jag läser Korvasbloggen rycker jag till och tittar upp från laptopen, mot tv:n vid tre tillfällen. Varje gång börjar Glenn garva åt mig. Han tycker nämligen att min omedvetna selektivitet är i linje med vilken white trash-morsa som helst. Själv är jag helt omedveten om att jag över huvud taget reagerar på vad som pågår i tv-burken.

Marla tittar upp, tillfälle ett: "Jag känner mig ful, tjock och fet". Ett inslag i Rapport om en ung kvinna som misshandlats av sina föräldrar.

Marla tittar upp, tillfälle två: "Jag har inte haft sex sen...". Replik ur Livet i Fagervik.

Marla tittar upp, tillfälle tre: "Det är inget mellan oss, Johan!" Annan replik ur livet i Fagervik.

Selektiv hörsel är något bra. Man slipper höra högljudd lek och tärande gnäll när Glenn har Folke och jag surfar i sovrummet. Men att förmågan var så här pass utvecklad förvånar mig.

To die for: chokladkakor med havssalt

Idag åt jag de godaste hembakade kakorna i världshistorien. Min nyfunna vän (det tog ett bra tag innan vi fann varandra kan Ida tala om) Ida svängde ihop dem i en handvändning, det ska hon ha cred för. Receptet, samt hennes blogg hittar ni här.

Bajkalsjön i Sibirien och jämlikhet

Jämlikhet. Läste Bitterfittan och bestämde mig helt enkelt för att inte bli en. Lade mig raklång ner i soffan med magen mellan oss och tog ett långt, tråkigt snack med en lätt ointresserad blivande pappa som tyckte "Det löser sig". Jag är av den åsikten att inget, eller i alla fall få saker löser sig av sig själv. Det gäller att målinriktat och jävligt envist styra skeppet rakt mot hamn, så att säga. Vi bestämde oss för att dela på ansvaret rakt av. Delad föräldraledighet, delad nattning, lika delar egen tid, lika många alk-kvällar, lika djupa ringar under ögonen. Och hur blev det? Hej, ni pratar med en bitterfitta med ringar mörka och djupa som Bajkalsjön i Sibirien.
Vi har gjort allt. Vi har tagit varannan morgon, vi har försökt natta varannan kväll, vi har låtit varandra sova, vi har delat föräldraledigheten och min kille är dessutom hemma då han pluggar till programmerare på distans. Men Folke är lika mammig ändå. Vad det beror på? Amning. Måste vara amningen. Folke tar inte flaskan, han totalvägrar. Vi introducerade den vid sex veckors ålder, för sent tydligen.
Så nu sitter jag här, kär i min unge och accepterar mammigheten. I januari går Glenn (ja han är från Göteborg) på pappaledighet, jag väntar med spänning på eventuell förändring.

Snygga kläder och en kaka mineralpuder

Ju tröttare jag är - desto mer smink, snyggare kläder och högre klackar. Har alltid kört på det konceptet. Klickediklackade ofta in på redaktionen med näsan i vädret i noga vald outfit och dyrt, funktionellt mineralsmink för att dölja det faktum att jag var bakis som ett djur. Hur fungerar det konceptet idag? Inte så bra. Folke är en alltför uppmärksamhetskrävande bebis för att man ska kunna ägna sig åt förströelser som att leta kläder och pudra näsan. Men ibland lyckas man! Efter denna natt, då Folke behagat vakna varje halvtimme för att på sitt eget enträgna vis gnälla efter ipluggande av napp, krävdes det jävligt snygga kläder (top notch, som det heter) och en hel kaka mineralpuder i ansiktet.

Jag dör en smula om Folke går och blir en emo

När jag har tråkigt och Folke ligger helt nöjd på sin filt och pillar och stirrar helt fascinerad på en av sina menlösa leksaker, såsom ett kaffemått eller en bit kartong, då stirrar jag på honom och undrar vad det ska bli av honom. Hockeykille? Intellektuell boknörd? Sneakerssamlande hipster? Doktor i teknisk fysik? Notorisk hårdrockare? Ekobrottsling? Lastbilschaffis? Jag dör en smula om Folke går och blir en emo (ett emo? En emo? Flera emosar?).

Jag vill fan bli en riktig KVINNA!

Jag måste bara härma Sandra Gustavsson och länka till Anso, författare av dessa visa ord.

“jag vill fan bli en riktig KVINNA.
sluta säga saker som “fan, mina trosor sitter just nu så högt uppdragna i fittan att det känns som om min livmoder har delats mitt itu!”. sluta svära och vara så fruktansvärt vulgär. prata tyst, inte vara högljudd, inte skrika, inte fulgråta, inte skratta så det hörs över halva landet, utan lära mig småskratta sådär lite fnissigt och fint. sitta med benen i kors. alltid lukta gott och vara snäll och en vän, lite mystisk och intressant varelse.”

Egentid, livspussel och smummy. SMUMMY!

En manlig vän som vi kan kalla Kent* dissade min nya blogg idag. "Varför alla dessa mammabloggar? Man är väl inte en ny person för att man får barn?" Jag kan delvis hålla med honom, men samtidigt förändras ens liv över en natt. Och för att hitta sin nya roll så tror jag det kan vara bra att skriva av sig. Att dessutom dela det med andra känns stimulerande. För mig som tidigare inte varit speciellt förtjust i barn och som himlade demonstrativt när andra pratade om bebisar redan i gymnasiet, är steget från singel till mamma gigantiskt. Det kändes fel att fortsätta marlabloggen som den var förr. Men om jag går så långt att jag börjar använda termer som "egentid" och livspussel" eller om jag ännu värre börjar svänga mig med patetiska benämningar såsom smummy - var så god, häckla mig kraftigt!


*Kent tillhör inte min målgrupp.

Den elaka svärmodern

Jag har upplevt båda sorterna. En svärmor from hell - och bästa sortens svärmor. Myten om den elaka svärmodern behöver inte vara en myt, den kan i allra högsta grad vara sanning. Jag vill passa på att tacka mig själv för att jag lyckades ha omdöme nog skaffa barn med en kille med den bättre sortens mor. Min nuvarande svärmor är ödmjuk, varm, omtänksam och harmonisk (mitt nuvarande tillstånds motsats kan man säga).
Hon var här i helgen. Hon kom med tåget från Göteborg i fredags, tog Folke, gick barnvagnspromenader, lekte, bytte, gullade, roade och lät oss sova om morgnarna. Åh ljuva sömn! Ljuva svärmor!

De är hjältar

Jag undrar varje gång jag ser en tvillingvagn, hur klarar de av det? Och hur klarar föräldrar att skaffa barn så tätt i följd som ett år? För mig är alla småbarnsföräldrar hjältar.
Gick på Seveneleven och köpte ett graviditetstest. Den påtagliga drömmen har frambringat en konstant gnagande oro i bakhuvudet. Testet visade negativt. Tack för det guddan! Funderar på att ta ett glas vin mitt på blanka dan.

Gravid?

Barnet sparkar. Små små pickande rörelser, så svaga att jag kanske inbillar mig. Man kan väl inte bli gravid medan man ammar? Jag började känna Folkes sparkar kring veckan 18. Är jag i vecka 18 nu? I såna fall kommer barnet i maj. Ett år mellan dem. Hur ska jag orka? Vad händer om barnet får kolik? Men vad fina de kommer att vara tillsammans!

Jag vaknade svettig, varm, kall, glad, ledsen, i panik. Drömmarna är så verkliga ibland. Jag har varit drömlös i ett halvår. Går aldrig ner i REM-sömn antagligen. Men nu, verkligare än verkligheten. Min paranoia kommer absolut att ta mig till Apoteket idag.

Tant ger tips till barn

Min syster, ej från stan, är tio år yngre än mig. Hon frågar om bar- och klubbtips. Som tant undrar jag nu, är jag rätt ute?

KVÄLL:
Morfar Gingo, Nada, Le rouge, Kåken.


NATT:
Debaser slussen, Marie Levau, Riche, Spyan, Berns.

Stad = ett måste

Hur klarar folk av att vara föräldralediga ute i skogen? Jag förstår det inte. Vad skulle jag göra utan söders caféer att fördriva tiden på? Folke blir också lugn av att komma ut bland folk. Hittade ett nytt favoritcafé i veckan, Café Klaver. Ekologiska varor, trevlig personal och relativt folktomt än så länge, har bara varit öppet i tre månader. Röda sammetsdraperier, fina tavlor, stora mattor och textilier. Folke trivdes bra med sina leksaker på den stora mattan. Fem latte om dan gör kroppen glad.

Bitch eller milf

Runt två timmars extra sömn. Det är allt som krävs för att utgöra skillnad. Kommer jag att genomlida dagen som en skör, nerotisk och hålögd bitch eller glida fram som en harmonisk, nöjd och halvsnygg milf?

Bara så att vi vet var vi har varandra...

Ni som är här och förväntar er en spännande, välskriven marlablogg som den var förr kan surfa vidare. Jag kommer inte att begrunda det jag skriver längre än en minut, jag kommer inte att varva betraktelser från Riche med galna nätter, spännande upplevelser och kaxiga monologer. Jag kommer att skriva om vardagssaker. Högt och lågt, men mest lågt. Jag kommer kanske att skriva om det som antagligen bara intresserar andra frustrerade, trötta, lyckliga, förvånade och informationstörstande förstagångsföräldrar. Men det betyder inte att jag slutat leva ett liv. Jag kommer att skriva om utställningar, middagar med vänner, träning, fyllor, människans dumhet och andra trevligheter. Dock inte lika ofta. Hur som helst - ni är alla hjärtligt välkomna. Det här ska bli roligt.

Folke is back!

Jag har inte känt igen Folke den senaste tiden. Gnäll, oro, gråt och skrik. Idag fick jag förklaringen. Jag har helammat i snart ett halvår. Dels för att Socialstyrelsen rekommenderar det, dels för att det känts bra rent känslomässigt. Med det sagt så har jag inga åsikter om vad var och en tar för beslut kring amning och ersättning. Jag kommer absolut att introducera flaska tidigt på nästa barn för att slippa flaskvägran. Mer jämställt så. I alla fall. För ett par månader sedan började vi med smakportioner. Och förra veckan tänkte jag att Folke äter så bra att jag kunde minska på amningen dagtid. Men trots att jag tyckt att han ätit som en halv häst har han antagligen inte fått i sig tillräckligt. Bröstmjölk innehåller ju väldigt mycket fett, vilket inte barnmaten gör om de inte äter hela burkar. Folke äter en fjärdedels till en halv burk per måltid, vilket alltså inte är tillräckligt. Idag har jag ammat Folke som komplement till maten. Och vad händer? Min lilla kille är tillbaka. Bvc! Ni är gud!

Paradvåning tack, gärna i morgon.

Det börjar bli ohållbart. Vi samlar på oss mer och mer grejor för varje dag. Barnstol, leksaker, skötbord, babysitter, babygym, blöjhink, lekfilt - u name it, we got it. Vi bor i en tvåa på 50 kvm. Jag gillar att ha det städat. Men det finns en gräns för hur mycket man har lust att flytta runt saker. 4:a på Södermalm inom kort tack! För man borde rimligtvis inte behöva flytta härifrån?

(FYI: En fd arbetskompis med bebis har bott i en liten 2:a liknande vår på Kungsholmen. Idag köpte de loss grannens lägenhet för 2,2 mille. Den är också kring 50 kvm och har dessutom en balkong på 13 kvm. De ska slå ut väggar och kommer alltså att få sin paradvåning. Sånt flyt får man bara inte ha. Verkligen inte!)

Vi bråkar så mycket och jag älskar honom så mycket

Har aldrig varit så jävla kär och älskar honom till döden! Men så blir det fel när vi tar ut tröttheten på varandra. "Den som säger att de inte bråkar när de har en liten bebis ljuger". Så sa en kompis jag hälsade på idag. Och enligt min totalt ovetenskapliga enkätundersökning så bråkar 9 av tio mer än vanligt. Så alla ni trötta morsor och farsor där ute - deppa inte! Det är inget fel på ert förhållande.

Morgnarna med Folke däremot

Jag älskar dem. I alla fall efter en bra natt. Vi vaknar ofta samtidigt. Att slå upp ögonen, titta på hans näpna lilla ansikte, se hans klara ögon som ser rakt in i mina och sen, se när han spricker upp i ett leende. Han är så glad om morgnarna, han är glad över att se mig! Det är ofattbart, jag har en son. Det här ögonblicket - det är den största lyckan.

Folke skräckfilmsskriker

De första timmarna efter läggdags vaknar han cirka en gång i halvtimmen och skriker. Ett skrik som skär igenom väggar och som går rakt in i benmärgen. Det enda som hjälper är amning. Men jag försöker vänja av honom att använda mina tuttar som napp, det får vara nog med det. Han är ett halvår nu och borde kunna klara sig med plastnapp om han är proppmätt. Det har pågått i några veckor. Hoppas det går över snart, för det skär i hjärtat. Jag är så svag för honom. Vilken makt han har över mig redan.

Flashback till krimtiden

När jag gick genom korridoren på produktionsbolaget översköljdes jag av minnen. Det var ett perfekt ställe att jobba på vid 23. Det kryllade av folk i min ålder, vi skrattade oss igenom larviga luncher. Det festades, flirtades och skämtades och känslan av att jag var på rätt plats vid rätt tillfälle låg konstant som en skön matta i huvudet. Inget var på riktigt, det behövdes inte tas på så stort allvar. Utom när vi var ute på fältet - då var det bekymmerslösa som bortblåst. Det var plötsligt blodigt allvar. Jag har stått på mordplatser, trampat på färska blodklumpar, besökt en kulle där en svampplockare hittat en ung kvinnas kranium, gjort reportage om guldbedragare, sett bilder på en strypt man i utdrag ur polisens förundersökning, intervjuat en mor vars två söner blivit ihjälskjutna, intervjuat våldtagna kvinnor som vädjar om tips från allmänheten. Väl tillbaka på redaktionen behövde vi nog slänga käft och dra bisarra skämt för att hantera eländet. Det gjorde inte saken bättre att angränsande redaktioner bestod av nöjesprogram och dokusåpor som Robinson, Floorfiller och diverse inredningsprogram.
Nu var jag i alla fall tillbaka och det kändes faktiskt inte så längesen. Medelåldern var betydligt högre och jag kände igen de flesta. Lite äldre, lite tröttare och något mer myndigt i blickarna. Små reportrar hade blivit redaktörer och projektledare och producenter. Och Efterlyst rullar på som vanligt. 2010 har programmet gått i tjugo år.

Mot mitt gamla jobb!

Det ska bli intressant att se om den gamla tv-fabriken är sig lik. Antagligen är varenda en glåmig och bakis idag efter den fashionabla tv-festen igår. Det kompenserar jag med tajt svart polo, kjol och ett extra lager mineralpuder. Berättar sen hur det var!

Dolphan

Dolph Lundgren är en av tre programledare i årets Melodifestival. Han är uppväxt i orten Nyland utanför Kramfors i Västernorrland. I somras samlades hela Kramfors kommuns invånare för att få en glimt av världsstjärnan är han skulle dela ut ett stipendium. Äntligen hände det något av värde i deras aldrig så trista tillvaro. Döm om deras besvikelse när han inte dök upp. Tror ni arrangörerna hade meddelat att han inte skulle komma? Nopes. De såg väl sin chans att samla ortsborna med plånböckerna i högsta hugg, de som annars bara satt hemma med näsan över kakfaten. Där stod arrangören mitt ibland den kokande folkmassan, som väntade på "årets händelse", med ett fånigt leende på läpparna och ba "Nä, han kunde inte komma". Men hey! Deppa inte! Nu kan ni se honom på tv!

Vakthållning

Ser journalisten och författaren Kristina Hultman på Gomorron svt1. Läste ett utdrag ur hennes roman igår, hon fångar stämningen, ögonblicken. Jag måste köpa den. Lyssna bara på det här:

"Den yngsta, det är hon som jag kallar flickvännen, ser ut som en helt vanlig svensk tjej av den söta igenkännbara typen. Lite spralligare frisyr kanske, med blonda spikraka strån i det färgade bruna. Det enda som möjligtvis avviker från normen är att hon sitter ovanligt rak i ryggen, det ser ut som om hon vore stelopererad, och att hon aldrig tittar mig i ögonen. Omedelbart får jag den där konkurrenskänslan som jag hatar. Catfightsfeeling.

Svarta och vita kvinnoobjekt på ett schackbräde försöker knuffa ut varandra. Hela tiden håller hon blicken fokuserad på de andra två, särskilt den ena, särskilt hon den märkliga. Det ser ut som vakthållning."

Läs utdrag här.

... Och när är hennes nystartade blogg.

marlatankar i ottan

04.15 Folke vill äta. Mina ögon blöder.
04.30 Folke somnar om. Åh ja! Jag blundar. Snälla, låt honom sova till halv åtta! Jag skulle ge vad som helst för att han skulle sova till halv åtta. Hur ska vi lösa det här med sömnbristen? När blir det bättre? Han är ett halvår nu. Undrar hur tv-festen var igår? Vilka var där? Jag skulle ha gått. Minglat runt och "nätverkat". Dragit den där ramsan om det senaste. Vilka söta små andetag Folke har. Men jag borde verkligen sova.
05.00 Ja, jag borde verkligen sova. Det ska bli kul att träffa Jocke idag. Undrar hur det ser ut i tv-fabriken nu? Har de kvar den där spygröna fondväggen man tvingades möta varje dag i ett par par år? Typiskt produktionsbolag. När var jag där senast? Flera år sedan. Det var kul på Efterlyst-tiden. Finns det någon polisstation jag inte besökt i Sverige? Alla småstadspoliser har liknande uppsyn. Heter nåt i stil med Benke, runt femtio, kalaskula. Äter helst lite för stora portioner husmans på Lasses matstuga. Jag är så hungrig att jag dör. Folke sover fortfarande. Varför kan jag inte sova? Jag borde verkligen passa på nu när han sover. Det bara snurrar.
05.15 Ställer mig på vågen. Va! Rasat tre kilo. Okej, jag borde inte klaga. Men nåt fel är det. När slutade jag äta nyttigt? När minskade jag ner från tre ordentliga måltider till en? Cafémat med någon annan trött mamma. En ciabatta eller focaccia. Folke sover fortfarande. Idiotiskt av mig att stiga upp nu! Bloggen, jag kan blogga. Vem vill läsa? Menlösa tankar utan sammanhang.

Till förmån för en utvilad mor

Krog? Säng? Säng? Krog? Krog? Säng? Säng? Krog? Krog? Säng?
Säng såklart. Så spännande jag blivit nuförtiden. Men hade inte Folke varit förkyld och skräckfilmsskrikit varannan timme hade jag kanske ansträngt mig för att vara spännande och masat mig dit. God natt söder - Stockholm - världen och lite rymden.

Gå eller inte gå på årets tv-fest, det är frågan

Det är tv-fest i kväll, några kvarter bort. Alla kommer att vara där. Snygga, strålande, sminkade, i snygga klänningar, fina skor, sipprandes på drinkar. Sist jag var där var jag höggravid. Jag gick dit med en tajt tisha och en stolt mage i vädret. Jag kände antagligen runt tvåhundra personer. I stället för att softa i ett hörn och låta de som känner igen mig komma fram, sprang jag runt som en skållad råtta och hälsade på gamla och nya kollegor. Vi utbytte alla samma fras. "Hej, hur är det? Vad jobbar du med nu?" Och sen självklart det obligatoriska; "Wow vilken mage! När är det dags?".
Om jag går dit i kväll kommer vi att utbyta exakt samma fras men avsluta med "Du fick barn va? Hur gammal är han eller hon nu?" Eller så har de koll. De kommer att säga "Han heter Folke va? Jag har sett honom på facebook." Sen skjuter de från höften och blinkar med glimten i ögat.

Ska jag gå? Ligger här i sängen med rufsigt hår, lite bebiskräk på axeln och spår av majspuré på jeansen. Orka duscha, välja klänning och sminka sig. Men ändå! Det är så många jag vill träffa! De som man kommit så nära på otaliga projekt, de som man slitit dygnet runt med. Man har ju faktiskt fått några vänner för livet. Men krogen, det var livet innan, det lockar mig konstigt nog inte..

Vad sömnlösheten gör med mig

Så överkänslig, skör jag blir när jag inte sovit. Upplever allt så starkt. Olika gråskalor - asfaltens, kullerstenarnas och hösthimlens. Lövens skärning på träden, människors ansiktsuttryck. Jag vinklar barnvagnens hjul upp och ner över tusentals trottoarer över hela stadsdelen. Vinklar upp, vinklar ner. Upp, ner. Deprimerande.
Jag börjar nästan böla för att tanten vid övergångstället ler så äkta med hela ansiktet när hon frågar efter vägen. Så söt hon är! En göttig tant. Skrattrynkor, fortfarande läppstift fastän hon kanske egentligen är lite för skrynklig. Jag ska bli sådan när jag blir gammal. En göttig tant med smink. Inte en av de där grå mössen, som inte syns. Med spikrakt hår och något ursäktande i blicken.

Överkänsligheten håller i sig hela dagen. Jag garvar med överdrivet fuktiga ögon, som speglar, igenkännande, när en kompis berättar om hur orolig hon är över något så basalt som att hennes baby inte bajsat på länge. Ska vi diskutera konsistens nu också? Jag blir högst opassande glad när jag hör att de också bråkar. Just på grund av sömnlösa nätter. Vi är inte ensamma tänker jag och det känns skönt.
Tankarna fladdrar bort fastän jag borde lyssna på vännen mitt emot mig. Vi sitter på ett café vid Bysis torg vid Hornsgatan. Jag ser rakt förbi henne. Är det inte Jonas Åkerlund som sitter där och dricker sin latte? Lätt patetiskt egentligen, att alla mode-medie-design-musik ska bosätta sig på söder. För visst bor han här? Har inte han en son som heter Love Elvis nånting? Hoppas inte vår son har ett söderklingande namn, ett så uppenbart södermalm. Bohemchict. Fy fan vad pinsamt. Jag tyckte det var fint. Ovanligt och absolut inte trendigt. Eller? Fast när jag tänker efter, hette inte min gamla chefs lilla pojke så? Vi som trodde vi var näst intill unika.

Vad sa du? Ska du börja med smakportioner nu? Jag ber om ursäkt för att jag flyter iväg. Jag är så trött. Hon nickar igenkännande "Jo ,det är vi alla. Jag har gett upp". Hon frågar mer om sömnvanorna. Jag drar samma ramsa jag dragit för alla andra mammalediga. Jo, han äter två gånger per natt. Men de senaste dagarna har han vaknat var och varannan timme. Som sagt, förlåt om jag är frånvarande, jag har anledning! Jag lovar att lyssna nu. Blicken söker sig ditåt igen. Jonas Åkerlund har ett nöjt leende på läpparna. Irriterande nöjt! Glidare. Barnlösa glidare. Jag stör mig.

marla blev mamarla

Jag kunde inte hålla mig till slut. Det blev väl inte som jag trodde helt enkelt, det här med barn. Trodde att jag skulle ha ett så tråkigt liv att ingen ville läsa. Men mitt liv har fortsatt! Lika händelserikt som förut, men med andra upplevelser och med min son som världens bästa bonus. Därför: från singel-alk-dejt-klubb-medie-och innerstadsblogg:

www.marla.blogg.se

till trygg kärlek, bebis, barnvagnspromenader, nya vänner, soffhångel, fönstershopping, kräkkaskader, bajsbomber, mammahönseri, joller, trötthetsbråk, älsk och ett modersbröst som turligt nog nästan sprängs av lycka mellan varven.