söndag 25 april 2010

Att vakna upp livrädd


Det började med en rejäl kaskadspya rakt upp och ner bara så där. Det var i onsdags. Efter det har vi hunnit torka upp kanske 50, använt upp alla sängkläder, varenda liten handduk, alla hans kläder och moppat och skurat och tvättat och vyshat och vankat av och an med honom i famnen och bytt tusen blöjor, tvättat och badat honom, smörjt, smekt, gjort allt för att få ett litet leende. Var femte minut i jag vet inte hur många timmar försökte vi ge honom en tesked vätskeersättning i taget, men allt kom upp. Jag har svårt att beskriva maktlösheten, allt är som i en dimma. När man inte sovit själv och måste ta tiden och försöka få i honom. Kämpandet.
När vi vaknade i går morse efter några ynka timmars sömn, kanske tre, blev jag verkligen livrädd. Lilla Folke, blek som ett spöke, lealös och apatisk med ögon som försvann in i sina små hålor. Han orkade inte ens hålla den lilla kroppen upprätt, utan föll ihop som en liten vante. Tänk er rädslan! Mitt hjärta dunkade hårda djupa slag.
Vi uppsökte akuten som som tur är ligger väldigt nära. Det slutade med en kanyl i armen och dropp. Sjuksköterskan hade svårt att hitta en ven då Folke fortfarande har allt babyhull kvar som ni kan se på bilden. Det gick bra till slut och han fick fem timmars dropp, en halvliter. Han sov hela dagen och hela natten.
Jag satt där vi sjukhussängen och iakttog honom i timmar, oförmögen att vila själv. Jag tänkte på hur det måste vara för föräldrar med allvarligt sjuka barn. Det här var en för all del allvarlig, men ändå övergående magsjuka. Vi skulle få honom tillbaka, se hans glada ögon igen och se honom leka och skratta snart.

lördag 24 april 2010

Folkes Exorcistfasoner

Alltså hörni. Jag var tillbaka, ska vi säga en dag? Sen fick Glenn migrän. Och Folke magsjuka á la Excorcisten. SÖS-akuten, dropp och hela faderuttan. Hemma nu. Mer om detta i morgon! God natt.

måndag 19 april 2010

Tillbaka

Jag har varit bortkopplad, frånvarande, inhöljd i dimma. Febrig, kladdig, bedjande, orolig, varm, kall, frusen, snorig, slemmig, hostig, galen, overklig. Drömde svarta drömmar och fina drömmar och bara allmänt konstiga. Om indiska restauranger med underjordiska gångar där jag gick vilse och såg exotiska djur som bara väntade på att slaktas för att skickas upp i stycken och ätas upp av människor. Det var dofter, ånga och cayenne. Vid ett tillfälle stod jag blixt stilla, med skyhög puls och dödsångest då en tiger greppat min skalle med sin sabeltandade käft. Jag väntade på dödsögonblicket när han skulle knäcka till med sina enorma käkar - men han släppte mig och svansade iväg som om inget hänt.
Jag feberyrade om min barndoms tapeter, de gammelrosa storblommiga. Jag var yrade alltid om de där tapeterna när jag var liten och sjuk. "Mamma, de snurrar. De slingrar sig mot mig" Jag minns att jag var skräckslagen av de där blommorna. Till slut revs de ner och ersattes av de något mindre utmärkande vita strukturtapeterna med turkosa stänk och, på eget initiativ, tillagt glitter.
Det är så skönt att vakna till liv igen. Slog upp ögonen i morse. Urlakad. Tom, stilla. Bara så ingenting. Nu skiner solen, jag ser strålarna på nytt. Fyll mig!

lördag 17 april 2010

I don't have the ork!

Har stannat hemma från jobbet sen i onsdags, blev sjuk i tidags kväll. Men jag har uppenbarligen inte tagit det tillräckligt lugnt. Har antagligen lekt för mycket med Folke. Nu har jag feber igen!

onsdag 14 april 2010

Det drar och sliter och jag saknar


Jag kan sakna mammaledigheten. Hela dagar med Folke och djupdyket ner i den lilla världen. Där det största problemet är vad man ska åka på för utflykt för att inte blir uttråkad eller vad man ska orka laga för mat till sig själv när man tillfredsställt barnets behov och kommer att tänka på sig själv för en stund.
Det här att iaktta sitt barn i timmar, det är något magiskt över det. Det bara händer. Man knyter an, som en urkraft. Starka kärleksband som man bara vet aldrig någonsin kommer att knytas upp. Djup kärlek för alltid.
Jag saknar Elisabeth som jag träffade på BB, den person jag haft lyckan att lära känna på djupet på väldigt kort tid. Gud så jag saknar henne - och hennes son som endast är en dag äldre än min son. Hon är fantastisk och jag är så tacksam över att vi hade turen att mötas där, nyförlösta, i bleka särkar, med varsitt nyfött barn och tusen känslor i kroppen.
Vi möttes när vi var som mest sårbara. Och båda våra barn fick kolik, jag hade aldrig klarat det utan henne. Jag är så tacksam för alla skratt vi fick och för alla fina stunder när vi umgicks hela dagarna. Lekte i parker och drack kaffe för att hålla oss vakna och skrattade med svedda ögon och triljoners trötthetsrynkor. Vi skickade tusen sms. Vi pratade om våra nya jag - mammorna. Det var så ogreppbart vissa dagar och andra helt naturligt. Och sommaren övergick till vinter och vi tog långa kalla barnvagspromenader i meterdjup snö. Vi band sjalar, kämpade med amningen i timmar, tröstade de tröstlösa och kånkade mat och försökte få allt att gå ihop. Bråkade med våra sambos, tröttnade på oss själva och stöttade varandra. Men framför allt: Vi delade varsitt trauma och efter koliktiden - varsitt mirakel. Det är så häftigt att tänka tillbaka och att tänka på vilka överraskningar livet kan ge en. Hur kom det sig att vi träffades just där, just i den stunden? Som att världen förstått att vi behövde varandra. Vi är så olika men har ändå så mycket gemensamt. Från närliggande städer, liknande erfarenheter, snarlika relationer, samma värderingar - och ändå överraskar hon mig med smarta reflektioner och tankar om det vardagliga som hon berättar, som jag fått förtroendet att dela. Och som får mig att tycka om den flickan så mycket. Det känns det här, även om jag vet att hon finns kvar.
Jag saknar att följa Folkes utveckling. Nu kommer jag hem och får höra att de börjat jaga varandra och att Folke kiknar av skratt och hakar på när Glenn byter varv. Och att han kommer fram och vill kramas oftare. Att han förstår allt mer och tränat på nya ljud och sagt hej. Att han har ett favoritskåp i köket som han alltid vill skrota i. Att han kröp fram och lekte med en annan pojke i parken.
Jag märker att jag mår så bra av att jobba. Det gör nog mer för mig än att vara mamma på heltid, att få pyssla med det jag är intresserad av. Men kärleken till barnet sliter i mig.

tisdag 13 april 2010

Lyxdag i sjuksängen

Idag har jag blivit uppassad och serverad bananfunghi till lunch - bananplättar från Cap Verde. Lätt bland det godaste jag ätit, godare än den godaste efterrätt! Jag förstår inte hur det kunde vara så gott! Men så berättade han att det innehåller kanel och en hel klase bananer, runt åtta stycken. Fem kilo druvsocker alltså. Till middag lagade han timjanjärpar och kubanskt Rice n'beans - ris kokat i cocosmjölk med bönor i. Min man börjar arta sig i köket, rätt rejält också. Men anledningen till min lättma och hans slit med ett snorigt barn och hushållssysslor är min hälsostatus just nu.
Första dagen på nya redaktionen inföll i måndags. Det var en stor lucka i morgonsändningen och redaktören frågade om vi hade några idéer på uppslag. Jag slängde ur mig något halvgenomtänkt och hann just tänka att jag kanske gjort bort mig innan de nappade på idén. Kul! Men jag fick kasta mig in i jobbet och fullfölja min idé, trots att jag inte kunde ett skit om rutinerna. Det blev en rivstart, och ingen soft sådan. Jag gick och spinnade på kvällen och tog i extra hårt eftersom jag inte tränat nåt i helgen. Sen fortsatte det vansinniga jobbtempot igår. Samtidigt som Folke är förkyld och vaknade ett par gånger i timmen hela nätterna vilket innebär grav sömnbrist.
Igår kom straffet. Feberfrossa och halsont. I natt har jag svettats som en gris, ändå är jag puckad nog att tänka att jag borde gå och jobba. Glenn hindrade mig och undrade vem jag skulle göra det för? För vems skull? Ja det kan man fråga sig.

söndag 11 april 2010

Tack

Jag älskar honom mest i hela världen! Just nu hör jag hur han rakar sig där inne i badrummet. Jag tänker att jag är lyckligt lottad, att vi kämpat oss igenom en jobbig bebistid. Idag när jag var ute med Folke i parken fick jag ett sms av honom. "Då kan ni komma hem och äta mat". Jag som just satt och tänkte på vad jag skulle handla och skrev en mental lista medan Folke petade i sanden. Blev lättad av att slippa. När jag kom hem var hela lägenheten städad, golven moppade och maten stod på bordet. Jag sa tack för maten men inte för städningen. Tack är ett dumt ord i sammanhanget. Han tackar inte mig när jag städar, varför skulle han? Och han städar inte för min skull och han hjälper inte mig att städa. Han städar. Precis som jag. Och jag blev glad. Han med som det verkar.

Masque, Bomben och salongsberusad på Salongen


Det är katastrof det här, att jag inte bloggat på så många dagar. Men jag har haft så mycket för mig. Idag är jag bara bakis. Jag och Anna pratade i timmar på Tranan. Efter det gick vi till klubb BOMBEN på F12 Salongen. Jag hade så sjukt kul! Massor av folk jag kände och riktigt bra musik. Ida var där med Emma och Kina, fantastiska damer det där. Flickorna ni ser ovan spelade: Masquer. Jag älskart!

tisdag 6 april 2010

Sleep like an angel on a heavenly bed

Jag gjorde något drastiskt åt saken igår. Jag gillar inte det här att ligga och tycka synd om mig själv utan orsak. Självömkan är sjukt osexigt och har sin funktion i liten dos. Men efter ett dygn, någon kväll eller max några dagar är det fasenimig dags att ta tag i saken. Jag tog tag i de fördragna gardinerna och drog dem åt sidan i ett ryck. Gick ut och berättade för min karl att han är den bästa som finns och gick in i duschen. Efter det frågade jag om han skulle gilla att vara helt själv i kväll när Folke lagt sig (det gäller att lägga upp det på ett smart sätt). Han drog en lättnadens suck, illa dold och sa "nja, inte för min skull". Sen log han. Jag vet att han uppskattar ensamhet. Jag packade väskan och begav mig till Sofia i Nacka. As always.
I natt har jag sovit så gott, så bra och djupt att jag inte minns när det senast hände. Jag vaknade i Sofias duntäcken efter en natt utan ett enda uppvaknande, utan en dröm.
Nu sitter jag här med en kopp te och tittar ut på träden med en skön filt. Jag känner mig som omsluten av en varm hand. Sömn är så läkande.

måndag 5 april 2010

Endorfinbrist

Idag är en sån där dag då jag undrar om jag bränner av varenda liten endorfin när jag är glad - med tanke på hur låg jag känner mig nu. Jag har varit så lycklig den senaste veckan. Haft vänner på besök, blivit firad och känt att jag trivs så otroligt bra på jobbet. Igår var en fantastisk vårdag. Jag och Folke ute i solen och parken. Glenn hemma lagandes mat, världens bästa lilla familj. Idag orkar jag ingenting, jag ser allt i svart. Jag stänger in mig i sovrummet. Huvudvärken dunkar. Jag är sur och negativ. Folke är grinig och trött och jag orkar inte med honom. Det är den värsta känslan, när man känner att man inte orkar med sitt eget barn.
Nu ligger jag här i mörkret med fördragna gardiner. Det snöar utanför och jag är frusen och låg. Jag lyssnar till min sambo som busar bort Folkes gnäll. Just nu badar han honoom, jag hör plask och Folkes gråt har bytts ut till skratt. Han är världens bästa, min man. Tar vid där jag slutar, när jag inte orkar mer. Jag jobbar på endorfinlagret här så länge!

Påsklycka?

Jag inbillar mig att alla är sådär fasligt lyckliga nu i påsk. Att de sitter tillsammans i timmar, och att de sover över och vaknar med den härligaste samhörighetskänslan. Att de skrattar över färgglad påskmat och att gula dukar lyser och påskriset doftar vår med sina björkknoppar och fjädrar. Att de tassar upp om morgonen på knarriga trägolv och känner doften av perkulatorkaffe. De är många och de vuxna slåss om uppmärksamhet av de söta barnen med de stora ögonen. En farfarsmor skär ägghalvor och har triljoners skrattrynkor, en farfarfar sitter i sin stora slitna sammetsfotölj och luktar pipa. Senare på kvällen ska han läsa högt ur kvällstidningen och sucka åt något politiskt. Men först ska mor och dotter ta en uppfriskande promenad och få röda kinder. De ska prata om viktiga saker och minnen, och om sommaren som kommer. Pappan ska påta ute i trädgården, räfsa de första höstlöven som tittat fram nu när snön äntligen smält, och han ska ropa ett högt hej när de äntligen är tillbaka.
-Jag trodde ni gått vilse! skriker han och skrattar och fortsätter det han höll på med.
-Nej då, vi tog bara en extra lång promenad runt sjön.
De är varma av motionen och snurrar av de långa stickade halsdukarna som de kanske använder för sista gången i år. De springer in och dricker iskall rödvinbärssaft som någon faster kokade och frös in förra hösten. Barnen kommer springande och sliter i deras händer och vill dra med dem till barnrummet så att de kan läsa saga en stund. På tv går något korsordsprogram och i köket surrar P1 lågt i bakgrunden med nåt program som ger ro i bröstet. Det är ett myller av familj och släkt och ingen har någonsin känt ensamhet.

lördag 3 april 2010

Dejt på jamaikanen

Vi gick på dejt igår för första gången sen augusti. Det är helt sjukt att vi inte hittat på något tillsammans, bara vi, sen dess. Hela vintern gick utan ett enda restaurangbesök, en enda barnfri kväll ihop. Jag antar att vi glömde bort varandra där mellan blöjbyten, sömlösa nätter och stora svackor. Jag känner mig pånyttfödd, nyförälskad. Vi satt mitt emot varandra på Back A Yard på Folkkungagatan och drack stora ölar och pratade och skrattade. Jag åt en helt fantastisk Cyrru goat-gryta med ris, bönor och friterade dumplings.
Min kille är en av mina bästa vänner. Jag märker det inte till vardags. Varje gång vi hittar på något utöver det vanliga påminns jag om hur kul vi har det tillsammans. Proppmätta tog vi en promenad runt söder och avslutade med att snubbla in på Koh pan gang då en kompis skulle spela skivor. Men han var inte där och vi gick snabbt därifrån. Det kändes som att alla tråkmånsar som åker till Phuket i januari var där, och att de tyckte att det var high life och lite exotiskt. Jag till och med hörde en av dem skrika "Det är ju preciiiiiiiiiiiiis som i Thailand!". Suck. Jag köpte lösgodis på seveneleven, sen tillbringade vi kvällen med rött vin i varandras famnar.