Flashback till krimtiden

När jag gick genom korridoren på produktionsbolaget översköljdes jag av minnen. Det var ett perfekt ställe att jobba på vid 23. Det kryllade av folk i min ålder, vi skrattade oss igenom larviga luncher. Det festades, flirtades och skämtades och känslan av att jag var på rätt plats vid rätt tillfälle låg konstant som en skön matta i huvudet. Inget var på riktigt, det behövdes inte tas på så stort allvar. Utom när vi var ute på fältet - då var det bekymmerslösa som bortblåst. Det var plötsligt blodigt allvar. Jag har stått på mordplatser, trampat på färska blodklumpar, besökt en kulle där en svampplockare hittat en ung kvinnas kranium, gjort reportage om guldbedragare, sett bilder på en strypt man i utdrag ur polisens förundersökning, intervjuat en mor vars två söner blivit ihjälskjutna, intervjuat våldtagna kvinnor som vädjar om tips från allmänheten. Väl tillbaka på redaktionen behövde vi nog slänga käft och dra bisarra skämt för att hantera eländet. Det gjorde inte saken bättre att angränsande redaktioner bestod av nöjesprogram och dokusåpor som Robinson, Floorfiller och diverse inredningsprogram.
Nu var jag i alla fall tillbaka och det kändes faktiskt inte så längesen. Medelåldern var betydligt högre och jag kände igen de flesta. Lite äldre, lite tröttare och något mer myndigt i blickarna. Små reportrar hade blivit redaktörer och projektledare och producenter. Och Efterlyst rullar på som vanligt. 2010 har programmet gått i tjugo år.