Saltis till rehab i Nacka

Efter två, nästan tre månader av Folkes magont och kolik kände jag någonstans att jag går sönder om jag inte får sova en hel, sammanhängande natt. Glenn uppmuntrade tilltaget och tyckte säkert att jag skulle bli en betydligt gladare och trevligare partner efter lite sömn. Så jag packade nattväskan och tog Saltsjöbanan till min barndomskompis. Hon bor i ett hus i Nacka, ett underbart hus med hundra kvadratmeter trägolv, två kakelugnar, två altaner, ett stort badrum och ett lantligt kök. När jag kliver innanför dörren går luften ur mig. Det känns som att komma hem. Min barndomsvän betyder så mycket för mig - vilka problem jag än har får hon mig att må bra som i ett trollslag. Jag kallar det för rehab. Rehab i Nacka. Hon säger alltid åt mig att hoppa in och ta en lång dusch, sen tar hon fram myskläder och fyller mig med mat eller fika. Och vi garvar alltid! Det här var något jag ofta gjorde när det blivit allt för många krogkvällar eller när jag bara tyckte att innerstadslivet livet sög i allmänhet. Och i natt är det dags igen. Kan icke med ord beskriva hur skönt det känns!