Väderjävligheten

Så länge jag kan minnas har jag ignorerat vädret under vintrarna. Jag äger inte ens en termometer och klär mig alltid ungefär likadant under vinterhalvåret. Springer lite snabbare mellan t-banestationerna om det är kallt, det är allt. Jag undrar om jag är ett undantag. Många låter sig påverkas och ser allmänt missnöjda ut när himlen är grå. De är inte mer negativa än vad jag är. Men jag gnäller över, enligt mig, mer reella ting. Som en sambo som lämnar disk framme trots att vi äger en diskmaskin, nån bitch eller nåt gubbslem på jobbet, eller brist på pengar. Sömnbrist, tristess, tjafs i släkten. Vädret är mig totalt ovidkommande.
Om man frågar hur någon mår en regnig dag är chansen tyvärr stor att man får ett tråkigt svar. "Hej! Hur är läget?" säger man och fyrar av ett leende. "Jag är trött. Så less på vädret". Jaha. Där tog det stopp ja.
Jag är beredd att hålla med om att november och februari är årets tråkigaste månader, men det beror inte på väderleken. Faktiskt. Snarare tycker jag att det är på grund av omgivningens uppsyn. Så på ett indirekt sätt påverkas väl även jag. Ett tips till alla väderpundare: Boka in minst två roliga saker de närmsta månaderna, ett restaurangbesök, en solresa, en storstadsweekend. Ska vi säga så? Good.