Sköndal, cheescake, prat och pannkakor

Innan jag fick barn var jag alltid skeptisk till att börja umgås med andra mammor, när det skulle räcka att umgås med de kompisar jag redan hade. Jag undrade varför vi som nyss fött barn skulle träffas och prata om att vi är trasiga där nere, har bebisar som kräks, bajsar och skriker och är vaken på nätterna. Eller prata om att vi tjafsar för mycket med våra barns pappor på grund av sömnbristen. För det var väl där man skulle hamna efter alla artighetsfraser och efter alla betygelser om hur "man får sååå mycket tillbaka" och "att hon följer viktkurvan perfekt". Efter att fasaderna rämnat skulle vi nog sitta där och vara ärliga face to face. Nej, jag ville verkligen inte prata om det med okända människor som jag för övrigt kanske inte skulle ha något gemensamt med.

Men jag släppte mina gamla övertygelser. Jag ville ge det en chans - inte vara negativ, cynisk, skeptisk. Jag mår inte bra av det. Och antagligen hade jag trots allt ett behov av att prata med någon som varit där. Som vet hur fullständigt fantastiskt det är att ha fött ett barn till världen, men som samtidigt vet, att man vissa nätter vill kasta sig nedför ett stup av trötthet. Resultatet: Jag träffar mammor varje vecka. Bra människor som jag pratar med, om saker som mina vänner utan barn varken är intresserade av, eller skulle förstå. Befriande. Faktiskt.

Idag hälsade jag på en av dem i Sköndal. Hon hade gjort potatis- och ingerfärasoppa och kanelcheescake till efterätt. Och våra bebisar lekte på köksgolvet, det blev en av de härligaste dagarna!

Nu väntar jag på Glenns pannkakor, som på en marlaskala är de bästa i landet. Det är finessen vid tillagningen, konsistensen, den perfekta avvägningen mellan salt och sötma, samt det mysiga i själva inmundigandet på tu man hand som gör det hela väldigt trevligt. Jag älskar både mannen och pannkakorna.