Mitt barns far har påmint mig. Vi hade ett distansförhållande. Han ville inte lägga på när vi pratade i telefon. "Var inte så krävande" hade jag svarat.
Vi mötte två vänner till mig i hans förort. Snabbt lämpade jag över toalettpappret jag kånkade på till honom. Jag ville inte att de skulle tro att vi bodde ihop.
Jag vägrade hålla handen offentligt, helst inte på söder, inte ens efter ett halvår.
Han jobbade hårt för mig. Han stannade. Och tänk så det blev till slut.
Block
2 månader sedan
Det där beteendet känner jag igen. Rädsla, kallas det. Rädsla - svinighet. Skillnaden är hårfin.
SvaraRaderaExakt så var det! Det är hans förtjänst att vi är ihop.
SvaraRaderaTrue Love kallas det:)
SvaraRaderaOch värre blir det med âren haha..
SvaraRaderaJag är chockad.
SvaraRaderaVarför Klufsen? Efter ett tag blev det lite tvärtom. Och nu är vi jämlikar och lika kära.
SvaraRadera