Rastlöshet!

En skoningslös rastlöshet knockade mig till marken. Jag är förvånad. Jag hade sett fram emot att få jobba efter tio månader hemma. Trodde att det skulle kännas lugnt och skönt att inte springa runt med en bebis i famnen hela dagarna. Men jag har svårt att sitta still. Det kliar, värker, spritter i benen. Redan? Det är tisdag! Egentligen är det kanske bra, jag jobbar extra hårt. Men ledan... Det känns precis som i högstadiet då man tvingades sitta stilla på sin plats med känslan "det här är vad som krävs av mig för att lyckas i livet".
Jag jobbar på utvecklingsavdelningen och har nya arbetsuppgifter som strider mot mina grundläggande feministiska värderingar. Letar läppglansbrudar och singelmän och gud och hans moster. Det är skillnad på att jobba med nöjestv och seriösa nyheter - egentligen varandras motsatser. Valet gjorde jag för att jag antagligen skulle ha väldigt svårt att kombinera bebis med nyheter. Daglig deadline, extrem skärpa och rikssänd tv med anmälningar om ett faktafel slinker med.
Jag borde vara tacksam över att jag har möjlighet att få så många olika typer av jobb. Och jag tjänar bra med pengar. Vad gör man inte för att försörja sin familj? Säljer sin själ till satan? Suck.