Bajs!

Runt 2700 personer dör av alkoholmissbruk varje år. Nästan 3000 mammor, pappor, bröder eller systrar eller såna som jag. Dagens vårdsystem fungerar inte trots sedvanliga helyllesvenska ambitioner. Jag har sett det på nära håll och vet vad jag pratar om. Bristen ligger enligt mig främst i samarbetet med de olika vårdinrättningarna. Som vid så många andra tragiska sammanhang finns det stora glapp mellan rättsväsende, socialtjänst och missbruksvård. Jag menar inte att personer med missbruksproblematik ska kartläggas så att alla myndigheter får upp en fil om personens förekommanden, men personen borde både erbjudas vård både för sitt alkohol- och narkotikamissbruk och för sina psykiska problem, för problemen går allt som oftast hand i hand. Dessutom borde missbrukarens eventuella anhöriga engageras på ett öppnare och tydligare sätt än idag. Kanske genom att erbjuda familjeterapi. Den utsatte måste någonstans få känna att det finns hopp. "Jag kastas inte in på ett hem och slängs ut igen. Det här är ett problem som jag och mina anhöriga ska lösa tillsammans - och vi ska kämpa för det. Någon kan ge mig/oss de rätta verktygen". Efter att missbrukaren tagit sig ur sitt fysiska beroende och till viss del psykiska beroende (som ni vet skräpar kvar resten av livet) måste uppföljning göras. Alla vet det. Alla håller med om det. Men det läggs inga pengar på det. Alkoholister dör som flugor. Och för alla cyniker som tycker att det är lika bra att de som kostar samhället så mycket pengar coolar vippen, kan jag meddela att kostnaden för en person med alkoholism i snitt är ett tiotal miljoner i form av rättegångskostnader, fängelsestraff, sociala kostnader för hus och hem och sist men inte minst sjukvårdskostnaderna fram till personens död. Sen finns det så klart undantag, säg enslingen som dricker sitt brännvin hemma och långsamt går en brännvins-osande fridfull död till mötes.

Nu har en expert utrett den svenska missbruks- och beroendevården. I och med det hoppas jag med många andra att det inte slutar som det så ofta gör när regeringen tillsätter en utredare. Det läggs en fet årslön (våra skattepengar) på en person som dammsuger alla Sveriges kunniga på ämnet, personen pekar på vad som är fel (fel som alla med huvudet på skaft redan visste) och kommer med några för all del konstruktiva förslag på hur den ska förbättras. Vad som sedan händer är ofta höljt i mörker. "Intressant" konstaterar de kanske och dunkar varandra i ryggen för att de "tagit krafttag mot problemet" - men några större reformer märks sällan av. Om det inte handlar om besparingar förstås. Bajs är det!