Första dagen på researchdesken

Jag kände mig mer än välkommen på researchdesken idag. Min gruppchef tog sig verkligen an mig och hade fixat passerkort, inlogg, plats och schema, ja rubbet (Rubb... Rubb?). Fick dessutom ett vänligt bemötande och en riktig mjukstart på arbetsuppgifterna. Det var så skön, avslappnad stämning.
Det känns helt rätt att inte jobba som nyhetsreporter och flänga runt för att hinna intervjua folk - alltså kasta sig i bilen för att hinna en halvmil till närmsta intervjuperson, förbereda frågorna i farten eller cirkulera runt i city för att hitta parkering medan man vet att en högt uppsatt person inväntar vår ankomst, gå igenom manus i huvudet på vägen hem - för att sedan knata in i redigeringen och stressklippa medan man hör klockan som tickar ned minutrarna ända fram till deadline. Jag brukade älska utmaningen, men nu känns det bara fel. Jag vill ha energi kvar till Folke, vill göra det här för honom. Vad passar då bättre än arbetsdagar från 08.00-16.30 och inte en sekunds övertid? Lagom tempo, intressanta arbetsuppgifter (oftast), tillgång till gymet en trappa ner på lunchen, att vara stationerad i huset.
En av nyhetsreportrarna hälsade förvånat på mig och frågade "Är du på researchdesken? Var det frivilligt?" som om jag hade blivit tvångsplacerad där. Det får mig att fundera på vilken status en researcher egentligen har jämfört med en reporter? Som om deras arbete inte vore minst lika viktigt. Pfft!