Identitet: mamma

Jag mår så bra. Tillfreds. Undrar om min självkänsla bara kommit tillbaka eller om den är starkare? Jag hade inget att prata om ett tag. Inget utöver Folkes grundläggande behov. Lade mig att sova när han somnade för kvällen, hann inte läsa morgontidningen, följde inte med i nyheter, visste inte senaste nytt och vem som köpt lägenhet var och blivit ihop och gjort slut och klubbar och kläder och katastrofer och politik.
Jag kände mig helt tom i skallen. Hela min identitet försvann. Där fanns bara ett jag: mamman till barnet. Jag saknade känslan av skärpa, av att förstå hur saker hänger ihop och att snabbt kunna fatta ett beslut. I stället stod jag där vid blöjhyllan med såsig hjärna och stirrade på blöjorna, på maten, på våtservetterna. Vilka ska jag egentligen välja? Små tafatta beslut blev stora, oöverkomliga.
Jag är tillbaka, det känns som att jag kommit ut på andra sidan. Jag är likadan som förut. Men nu har jag ett barn också. Den konstigaste känsla jag varit med om.
Jag känner att inget kan skada mig längre, bara jag har min familj. Tycker de att jag sticker ut för mycket får de väl sitta där och störa sig då. Misslyckas jag på jobbet får jag väl ta ett annat. Klarar jag inte, har jag inte råd, förstår jag inte - vad spelar det för roll?