Saknaden

Nu har jag jobbat i snart tre veckor. De första två veckorna kändes som en befrielse! Umgås med vuxna människor och prata om allt annat än barn, begrava sig i jobbet, dricka kaffe och springa runt utan att kånka på en bebis. Det har varit så skönt att jag nästan undrat om det är något fel på mig. Varför saknar jag inte min son? Ty saknaden var måttlig och helt klart hanterbar.
Men så igår, slog den till som en smäll i mellangärdet. Mina händer värkte efter honom. Jag kunde inte koncentrera mig på jobbet! Det enda jag kunde tänka på var när jag skulle få komma hem och lyfta upp honom och hålla om lillkroppen. Snusa på honom, känna hans bebishud under mina läppar. Se in i hans ögon, löjla mig hur mycket som helst bara för att få honom att spricka upp i ett leende, få höra det ljusa skrattet. Varenda minut med Folke känns viktig nu.