Att vakna upp livrädd

Det började med en rejäl kaskadspya rakt upp och ner bara så där. Det var i onsdags. Efter det har vi hunnit torka upp kanske 50, använt upp alla sängkläder, varenda liten handduk, alla hans kläder och moppat och skurat och tvättat och vyshat och vankat av och an med honom i famnen och bytt tusen blöjor, tvättat och badat honom, smörjt, smekt, gjort allt för att få ett litet leende. Var femte minut i jag vet inte hur många timmar försökte vi ge honom en tesked vätskeersättning i taget, men allt kom upp. Jag har svårt att beskriva maktlösheten, allt är som i en dimma. När man inte sovit själv och måste ta tiden och försöka få i honom. Kämpandet.
När vi vaknade i går morse efter några ynka timmars sömn, kanske tre, blev jag verkligen livrädd. Lilla Folke, blek som ett spöke, lealös och apatisk med ögon som försvann in i sina små hålor. Han orkade inte ens hålla den lilla kroppen upprätt, utan föll ihop som en liten vante. Tänk er rädslan! Mitt hjärta dunkade hårda djupa slag.
Vi uppsökte akuten som som tur är ligger väldigt nära. Det slutade med en kanyl i armen och dropp. Sjuksköterskan hade svårt att hitta en ven då Folke fortfarande har allt babyhull kvar som ni kan se på bilden. Det gick bra till slut och han fick fem timmars dropp, en halvliter. Han sov hela dagen och hela natten.
Jag satt där vi sjukhussängen och iakttog honom i timmar, oförmögen att vila själv. Jag tänkte på hur det måste vara för föräldrar med allvarligt sjuka barn. Det här var en för all del allvarlig, men ändå övergående magsjuka. Vi skulle få honom tillbaka, se hans glada ögon igen och se honom leka och skratta snart.