Har på riktigt verkligen tänkt så jävla mycket på dig

Så skrev jag till henne i veckan. Ville inte tänka på varför, vad och hur jag skulle formulera mig. Jag bara skrev ett mejlt rakt upp och ner och vägrade ens läsa igenom det. För hur hanterar man en väns dödliga sjukdom?

Vi är inte särskilt nära vänner, men jag har alltid känt att jag förstår henne. Vi läste varandras bloggar för längesen, jag mest hennes tror jag - och sen sågs vi. Hon är en sån som man kan sitta och prata om allt och inget med, och ändå få en känsla av substans. Av ett djupare allvar. Det har aldrig någonsin känts ytligt med henne. Jag tror inte att hon kan vara ytlig.

Vi hördes inte på ett tag. Jag fick barn och hon fick... cancer. Leukemi. Tänk chocken när jag råkade läsa en makaber status på facebook! En våg av skuldkänslor sköljde över mig, helt irrationellt såklart. Hur skulle jag ha kunnat veta? Jag besökte henne snart på Karolinska sjukhuset i Solna. Hade bett henne säga sin absoluta favorit-ätbara sak, vilket var morotskaka. Jag köpte med mig två, och ett svart skrivhäfte och en penna. Hon skriver fantastiskt. Hon borde skriva nu också, om hon orkade.
Mötet blev ganska odramatiskt. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Hade nog svalt och svalt en klump i halsen i bussen på vägen dit, men sen kände jag mig bara lycklig. Över att jag hade åkt dit. Över att hon log. Att hon var som vanligt, och att hon strök med handen över sin skalliga hjässa och sa att det faktiskt inte var så farligt, det här med håret. Det var andra saker som var värre. Vi pratade om dem. Vi pratade till och med om döden. Timmarna flög iväg och vi pratade oavbrutet, till och med om döden som om den vore naturlig. Döden är naturlig! Men vårt förhållningssätt till döden är i vanliga fall allt annat än naturlig, så många rädslor. Därför kändes det lite beundransvärt att hon kunde prata om den. Hon verkade inte rädd för den. Hon sa så många smarta, genomtänkta saker - som alltid.

Vid något tillfälle undrade jag om hon förträngde allt det mörka. Hur klarar hon att vara så stark? Tanken slog mig att det kanske var för att hennes svärta alltid funnits hos henne. Och att hon, när hon nu mötte den på allvar, kunde hantera den.

Vad kan jag göra för henne? Vad gör man? Jag har aldrig känt någon som fått cancer.

Vid ett svagt tillfälle en sen kväll, knäppte jag mina händer för första gången på åratal. Försökte krysta fram en halvtafflig bön, men det kändes hur fånigt som helst. Jag som aldrig känt något religiöst i vuxen ålder. Efteråt var jag tvungen att kompensera med lite kuk- och fitt-ord liksom. Äh. Jag kan såklart inte göra något, mer än att visa att jag bryr mig om henne. Det kändes bra att hon uppskattade att jag var där. Och på något konstigt sätt kändes det ännu bättre att hon åt upp hela morotskakan efter att ha levt på vätska och fått näring intravenöst. Fröjden att se henne äta.

I dagarna fick hon beskedet att den senaste cellgiftbehandlingen faktiskt verkat, efter flera tidigare verkningslösa.
"Den här gången har kuren fungerat bättre. Leukemin är inte borta, det finns en del cancerceller kvar, men det är inget konstigt. Nu väntar vi på att mina slöa vita ska komma tillbaka så jag får lite immunförsvar", skrev hon.

Lyckan!!