Första dagarna på nåt riktigt bra

Jag har flygit fram med barnvagnen på asfalt, trampat på gräs och kullerstenar, träffat vänner, fikat, fönstershoppat, fixat, sysselsatt mig med en av mina favoriter, det vill säga iakttagit vackra detaljer i arkitektur på bostäder och byggnader, tittat på löven som singlar i träden, filosoferat och fantiserat med händerna på barnvagnsräcket. Det är så skönt att vara långsam ibland.
Och det bästa: gosat med Lilla O i skuggan av ett träd. Över huvud taget är vi så nära så nära och jag iakttar hans små, små ögonfransar, låter honom hålla mitt lillfinger, doftar på hans mjuka hår stryker det mot mina läppar. Klämmer på hans små bulliga fötter, smeker honom på hans varma rygg. Ibland lägger jag undan honom och hoppar på Folke. Han är galen i monster, och jag förvandlas lätt till ett (nu menar jag inte när jag blir hormonbitchen from hell mot min sambo) vilket får Folke att skratta ihjäl sig.
Härom morgonen tyckte jag att Folke såg ut som en ängel i morgonljuset. Jag hade haft Lilla O nära mig hela natten. Han är så mörk med sin svarta kalufs och bruna hy. Folke har vit hud, blåa ögon, nästan vitt hår och röda små läppar. Kontrasten gör dem vackrare.
Idag åkte dessutom höga klackar fram för första gången på ett halvår. Känslan att klickediklacka sig fram helt fritt utan gravidkrämpor, bara känna sig lite kvinnlig och snygg i solen = livet!
Om kvällarna ammar jag och somnar till Per Mobergs och Jamie Olivers matfrossor och tänker att det där ska jag laga i morgon. Vilket aldrig händer, men ändå.