Jag levde hellre på toppen eller botten - nu är jag där mittemellan

Det kanske inte märks att jag trots allt detta känner harmoni. Det är så motsägelsefullt och märkligt. Var kommer den ifrån? Den smög sig på när jag träffade Glenn för många år sedan efter fyra år som singel (eller okej, en och annan trasig relation med journalist/musiker/klubbkille hanns väl med).
Han var allt det där som jag inte var. Lugn, harmonisk, trygg och färdig med klubbhäng och sprit. "Jag har gjort det där i femton år nu. Jag vill inte ha det livet mer" sa han och såg på mig. Var det mig han ville ha? Ville han dela sitt nya liv med mig? Det var skakigt där i början. Han var inte den jag hade föreställt mig - och ändå kändes det så rätt. Jag har aldrig älskat någon som honom.
Nu har vi två barn tillsammans. Vi delar glädje och sorg och så innutahelvete mycket love. Och vi ryker ihop mitt i vardagströttmans dimmor - men det är vi.

Harmoni har inte varit något jag eftersträvat. Tvärtom har jag sökt kickar och hellre levt mitt liv på toppen eller botten för att undvika vardagstristess. Jag är en annan nu. Och harmonin kom på köpet - inte mig emot. Det lugn jag känner inombords och på djupet, trots allt vardagsslit låter sig inte påverkas av allt det ytliga, de faktiska svårigheterna. På jobbet, i relationer, med familjen, eller när man av olika anledningar knappt orkar med sig själv. De påverkar mig stundvis men sen återgår jag till det här nya. Snälla låt det inte ta slut! Låt mig få fortsätta vara lagom lycklig mest hela tiden.