Måla i olja, sjunga, skriva

Jag känner så för att göra något kreativt. Men vad? Känner för stora svepande rörelser på en stor stafliduk. Jag har aldrig utvecklat den sidan hos mig själv. Jag hade en femma i bild men jag förstår verkligen inte varför. Jag var visserligen bra på att teckna och rita av människor. Men att måla på fri hand - resultatet är ett skämt. Ändå längtar jag efter det. Starka, vackra färger i orange och gult. Doppa i olja och rengöra penslar. Har väl en romantisk bild av hela skapandet och av oljemålning.

Ett annat alternativ är sången. Varför slutade jag ta sånglektioner? Jag var alltid helt sprudlande när jag gick därifrån. Glad över att rösten fått en djupare klang och för att jag fått ordning på magmuskler och andning. Jag sjöng mest old school soul.
När jag var liten sjöng jag varje högtid solo för hela skolan och alla elevers föräldrar. Min musikfröken sa att jag hade känslan. Men jag utvecklade aldrig riktigt tekniken. Dessutom har sången varit en känslig punkt hos mig. I tonåren skulle man inte sticka ut och Jantelagen i min hemkommun var skämmande stor. "Du ska inte tro att du är bättre än någon annan". Just nu pågår en debatt om 80-talisterna. Men jag beundrar dem. De går sin egen väg, är inte rädda för att profilera sig och sina drömmar. Om jag växt upp under individualismens tidsålder, hade jag gjort något mer av musiken då?

Sen har vi det här med skrivandet. Jag älskar det. Skrev de 50 första sidorna på en bok. Är det inte klassiskt? Jag vill gå en skrivarkurs, kanske på Biskops-Arnö. Men det får bli efter småbarnsåren. Allt får bli efter småbarnsåren. Eller?