Babydramat dag 1: chockad över resultatet

Jag gick sakta hemåt efter fyra timmars sömn. Det var knäpp tyst på Mariatorget bortsett från något enstaka fyllo. En taxichaufför iakttog mig när jag gick längs Swedenborgsgatan och klackarna ekade mellan husväggarna. Efter en långpromenad igår då jag sträckte mig i korsryggen, haltar jag lätt. Min kropp kanske inte är redo för de högklackade jag envisas med att ha på mig. Taxichauffören tänker säkert att jag antingen är prostituerad eller linkar hem efter en bortamatch efter en natt på stan.
Jag kände mig fruktansvärt trött men hoppfull när jag närmade mig lägenheten. Hade de klarat det? Hoppas..hoppas... Det värkte i händerna efter Folkes lilla kropp, på samma sätt som det gör när man är förälskad och inte kan tänka på annat än sin kärleks närhet. Jag öppnade den tunga porten och lyssnade efter skrik i trappuppgången. Men det var knäpptyst. Det var så skönt att komma hem och när jag gick in i sovrummet låg Folke och Glenn och sov. Jag kunde inte låta bli att väcka Glenn med att fråga hur det gått. "Hur bra som helst" viskade han och jag kröp ner och somnade. Nu sitter jag här och kan knappt tro att det är sant. Har jag inbillat mig allt? Är det sviterna från koliktiden som gjort att jag känt hopplöshet? Förhoppningsvis kommer jag att sova bättre i natt nu när jag vet att det kanske, kanske kommer att funka!