Underbara Leslie i parkleken

Första gången jag kom in i den lilla röda byggnaden i Blecktornsparken möttes jag av ett välkomnande leende av en stor varm kvinna med långt vågigt hår och snälla ögon. Hon heter Leslie och har arbetat där i mer än tio år. Hur man kan trivas så bra och utstråla en sån förnöjsamhet på en och samma arbetsplats efter så lång tid, är för mig en gåta. Faktum är att jag inte känner igen mig alls. Själv har jag jobbat på otaliga tv-projekt i tremånaders-intervaller eller hoppat runt som springvikarie på nyhetsredaktioner och samhällsredaktioner i åtta år. Alltid med en rastlöshet, sällan med känslan att här vill jag stanna kvar. Leslie är passionerad, engagerad. Hon skrattar högt och äkta under sångstunderna, lär sig alla bebisars namn, pratar med trötta föräldrar, och kommer fram till såna som mig. Som inte pratar med så många andra utan håller mig lite för mig själv med Folke. Alltid med fördomen (eller insikten?) att andra föräldrar helst vill frossa i sitt eget barns senaste utvecklingsfaser, bajskonsistenser och framsteg och knappt lyssnar när man själv vill berätta något. När jag matade Folke satte sig Leslie bredvid mig och småpratade. Uppenbart nyfiken och varm. Det finns bra människor out there, hörrni.