Personkemi eller ren personlighet?

Vissa människor stålar på nåt sätt av positiv energi. Jag vet inte riktigt hur de gör, men när man är i närheten av dem vill man skratta, hitta på hundra grejor och prata i munnen på dem. Jag har flera såna kompisar och jag undrar om det handlar om ren personkemi eller om det sitter i deras personlighet. Om de är sådär göttigt positiva med andra. Jag vet att många uppfattar mig som strålande glad, medan andra tycker att jag är en allvarsam person med lite för många funderingar. Det är inte konstigt att man identitetskrisar emellanåt!

Ett tag hade jag en vän. En sån som jag pratade allvar med och som jag beklagade mig över sakernas tillstånd med. Min vän blottade alltid sitt innersta under våra milslånga höstpromenader, vände ut och in på sig själv och vred och vände på problem. Jag märkte snart att vi var rätt lika - men bara när vi umgicks med varandra. När min släkting träffade samma vän var reaktionen oväntad. "Vilken fantastiskt trevlig och positiv människa! Vilken energi! Det är såna människor man ska omge sig med." Jag förvånades. Visst var min vän älskvärd, men snarare på grund av sin svärta och sina knivskarpa reflektioner, än av godhet.

I kväll fick jag besök av en gammal bekant som jag egentligen aldrig umgåtts med som vän - förrän nu! Hela hon omges av en beundransvärd positivism och hon inspirerade mig så mycket, sa så bra saker och fick mig att tänka till. Kanske har jag fått en ny vän nu? Hon gjorde mig glad!