Jag kan verka oberörd när det krävs - men så kommer de där stunderna när jag bölar som en fjortis. Oftast för en så larvig liten sak att jag håller tyst om det. Om jag ska tro mina amatörpsykologiska vänner projicerar jag tunga känslor på något mer hanterbart.
Lättare att fälla en tår för Abdel på sidan fyra i Mitt i Södermalm, än att erkänna rädslan över att det ska hända Folke något, liksom.
Abdel var utomlands och kom hem till sin lägenhet där han möttes av ett kaos. Bilden var så rörande. "Stackars Abdel, fy fan för att ha inbrott" tänker jag och läser vidare. Men det är inte förrän jag kommer till raderna längre ner som det brister.
"Inbrottet har helt klart satt sina spår. När det hörs ljud i trapphuset springer Abdel fram till ytterdörren och ropar "Hallå, hallå, är det någon där".
Är du allvarlig eller ironisk haha??
SvaraRaderakramar
Allvarlig! Bölade! Hahahaha!
SvaraRaderajaha hahaha.. Visste inte riktigt hur jag skulle ta inlägget som. Jag skrattade mest ihjäl mig (eller är det som du har skrivit) för det var abra för mycket dâ Abdel rusar fram och ropar, hallâ är det nâgon där.... men hallâ????? hahahah
SvaraRaderaJa, men det gör ju jag så här efteråt också! Det var ju liksom så rörande när jag läste det! Hahahaha! Hallå? Hallå?
SvaraRadera