En prick i himlen

Jag vaknade för någon timme sen med en känsla av att ha blivit överkörd. Glenn kom hem efter sin helg med sina kompisar, och han lät mig sova ett par timmar extra i morse. Jag sov tungt, och drömde en mardröm så obehaglig att jag hade tårar i ögonen då jag vaknade. Vissa drömmar är så hemska att jag inte vill skriva ner dem.
När jag haft Folke dygnet runt utan att ta hand om mig (läs dragit hem vänner när han somnat, tagit några glas vin, nattugglat, nätshoppat) visar det sig snart att jag inte pallar. Lite mitt eget fel men måste ändå få beklaga mig en smula tycker jag - det är min rätt som gräsänka. Men alla ensamstående då? Som har hela vårdnaden och kanske flera barn? Hur pallar de? En prick i himlen till dem.