Varje dag är en fest! Och denna gång är jag varken ironisk eller postironisk. Jag har kommit ur tunneln. Befann mig under några månader i ett kompakt mörker utan att jag själv ville se det. Bebis med kolik kan få vem som helst att tappa fotfästet. Lite hederlig gammal vinterdepp, ingen sömn och järnbrist på det - så är varje dag bajs.
Men det är över och vi är ute på andra sidan! Folke kryper (kunde inte knappt sova igår kväll för att jag var så uppspelt) och har blivit pojke. Inte längre bebis, utan en liten människa som tar sig fram på egen hand och vill kramas, som sträcker ut armarna och som blir lugn och harmonisk av en kram. Som man kan sitta och mysa med i soffan. Som skrattar vid minsta blick och som leker och visar vad han vill. Får vi igen nu för allt som varit? Folke har de senaste två månaderna varit världens enklaste. Och jag lycklig. Över nytt jobb med nya människor, över min lilla familj och livet i allmänhet. Våren är ändå inte så långt borta.
I eftermiddag fikade jag i Brunogallerian med projektledaren för mitt första reporter-jobb för åtta år sedan. Sist jag såg henne var hon höggravid, nu låg maginnehållet livs levande i barnvagnen. Tydligen en harmonisk sak som varken har magont eller skriker. Grattis till det.
Jag frågade vad hon gör nu och det visade sig att hon är personalchef för en hel webbavdelning. När jag sen berättade att Glenn pluggat java-programmering och just avslutat sin utbildning för att nu gå på pappaledighet skrattade hon och sa "Då vet ni var han ska ringa sen då han behöver jobb! Vi letar alltid Javaprogrammerare!" Glenn såg uppriktigt glad ut när jag kom hem och berättade det.
Vi är över huvud taget väldigt nykära nu efter det jobbiga som varit. Efter den här persen fixar vi fan allt. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar