Gudruns ben och en stor påse godis

Min lillasyster tittade konstigt på mig när jag slängde ut teven 2004. Efter det var jag utan i fem år utan att sakna den. Flängde runt, läste böcker, skrev, lyssnade på radio. Verkligen umgicks med gästerna i stället för att glo på nåt skräpprogram ihop. Lyssnade. Människor har en förmåga att tala eftertänksamt och berätta mer utan störande moment i omgivningen. Jag lärde nog känna mina vänner ytterligare lite grann under de här åren.
När jag blev höggravid köpte jag slutligen en. Tänkte att jag skulle behöva tv under all amning, som jag hade läst skulle ta timmar. Och hell yeah! Nu tittar jag på God morgon Sverige varje morgon (klarar inte av TV4:s Östermark och Kraft, de är så stela att man kan tro att Scherman kört upp en pinne i röven på dem), glor på före detta kollegorna på nyheterna, ser Förkväll (den sista sega timmen före Folkes läggdags) och ibland ett och annat nöjesprogram. Just nu är det Let's Dance, har aldrig sett det förut men vill gärna se Gudruns snygga ben som alla pratar om.
Det är knappt så att jag klarar av dansprogram. Det känns ungefär som jag kan tänka mig att det känns för en förlamad att ha en stor påse godis framför sig utan att kunna nå den.