Lördagsprosa (fast på en måndag)

Jag skrev lite trevlig prosa. Ni som inte gillar sånt kan hoppa över. Varsågoda!

Vrider vänder och tänker på jakten på drömraketer. Upp till högsta vinsten med fanfartrumpeter. Upp till dyraste skatten där de lyfter på hatten.

Borde tacksamhetsova, borde sluta förkovra och lova, lägga ner med att älta det salta. Med stadsgalna kickar och hjärtan som pickar och rastslöshetsdrickan lutad vid stockholmska väggar och nedsuttna kallhårda bänkar.

Som hårda stickor och pinnar som petar och retar i kroppen som färgglatt plockepinn, allt går runt i ett spinn- oh my god och försvinn!

Begäret av nygamla möten med vänner och prinsar och lurendrejstinsar hägrar för att man vägrar och vill välja den lättaste banan- rakt upp i nirvanan. För att tjattra med idioter som hotar och spännande banditer som teasar och lockar pockar och fanimej sliter.

Tänker på gator som leder dit jag tror att jag vill, där ingen sitter still och där alla vill dansa och lyssna till härlighetsgarven mellan varven. Där ingen stirrar ut genom menlösa fönster och slutar harva fram i tråkiga mönster.

Vid gatornas slut sticker alla ut, de ger intensiva blickar och skriker i sina mickar att ta hissen rakt upp till ändlösa lyckokickar. Där klockorna log i tickatick och alla som såg bara fick. Ja jag svär, jag var där!

Inga plikter som kallar bara ropen som skallar och klubb och bar och pub och vi ba´ blaj å blubb. Jadajada på F12 och Nada, i en endaste lullullvärld med massa fläkt och flärd, där vi ser sköna moln och alla flinar som fån och berusningen smeker och livet leker.

Där inget stör eller oljuden smetar och kropparna inte längre förvärvsarbetar. I anlete- där bränslet består av människans samvete.

Där vi mosats och malts till pulverstoft och kastats bland dammiga luftslott, där du och jag vägrar att hoppa. Vilken jävla soppa. Skrek vi ikapp, hipp som happ. Och vemfan bryr sig, när ingen tyr sig till varann och ingen kan, för ingen hann. När livet försvann mellan arbetstider och fantasier och trofasta plikter och drömmande dikter.

Vi lider och vänder på bladen med tomma ord på meningslösa marker och planterade parker. Ingen hör sången för den feta betongen och bättre bemedlade hurrar och insekter surrar när magarna kurrar, där arga folk slår in alla dörrar. Men midnattsvåldshatet vid Medborgarplatsen och innerstadspratet bland kungapalatsen, är minnen blott när du rövar mig ut och långt jävla bort.

Lyssna på sången och slå i gongongen. Ta mig i natt- det är love sex appeal! Skrik mitt namn. Blunda hårt, skjut en pil! Jag vet att du kan.

Vi hann innan livet försvann.