Detaljer, stora och små

När man lever så nära en människa och den människan dessutom är ens barn, då studerar man fascinerat varenda minsta lilla detalj, varenda förändring. De små silkesmjuka hårstråna som växt längre och längre till en stor kalufs, händer som korvar sig och fingrar som blivit längre. Stora ögon som förstår allt mer. Benen som går som en propeller för att du lyfter upp, ditt barns ansikte som borrar sig in i dig, små armar som håller runt din hals. Anletsdrag som växer fram, drag från dig själv eller den du valt att skaffa barnet med. Gester barnet tagit efter. Det är så konstigt.
Jag är så lycklig just nu. Snälla kan den här känslan vara för evigt? I natt sov jag en hel natt. Jag minns inte när det hände sist. Är det sömnen som fattas, skulle jag annars må så här?
Det känns som att vi rest genom en stor tunnel och kommit ut på andra sidan, som att allt fallit på plats. Träningen går bra, jag har börjat jobba igen (på en arbetsplats som visserligen kan liknas vid ett dårhus mellan varven med neurotiska programledare, galna komiker som springer runt i tomatkostymer) och jag iakttar en nybliven hemmapappa som varje dag öppnar dörren till mig med vårt barn i famnen och stolt men utmattad ber mig slå mig ned vid dukat bord. Och så Folke då, som blir allt gladare och smartare och som reser sig upp och kommer krypandes när jag är i ett annat rum. Kommer han från mig? Har jag skapat honom?