Svårälskade bitterfittor

Inte så ofta, snarare väldigt sällan om ni frågar mig, publicerar dagstidningarna helt klockrena ledare. I morse både drog jag på munnen och fick en dos självinsikt. Självinsikt är väldigt attraktivt. Tyvärr ligger det inte alltid för mig att se nyktert och objektivt på min egen skit, medan jag kan haspla ur mig allsköns floskler och sprida amatörpsykologisk så kallad visdom till både höger och vänster. Hur som helst insåg jag att jag på riktigt är en liberalfeminist - trots att jag är så mycket vänster. Hjälp!

Jag läste Bitterfittan för några år sedan och har i ren desperation bläddrat sönder den de senaste nio månaderna. Bokens frågeställning, hur vi ska kunna leva i ett jämställt samhälle när vi inte ens är jämställda med den vi knullar med, har minst sagt varit aktuell. Jag har antagligen aldrig varit så mycket feminist som idag. Jo, kanske som tonåring då jag var aktiv i Ung Vänster. På ett lite pubertalt och argsint sätt förstås. Men idag handlar det om något annat. Jag ser svårigheterna när det kommer till familjeliv kontra arbetsliv. Och helt ärligt - det suger en aning för kvinnorna. Som förlorar pensionsgrundande inkomst, som inte vet om de är välkomna tillbaka på jobbet och som rent biologiskt inte kan ta sig ur bebisbubblan. Även om de vore mentalt redo är inte kroppen det. Och det lilla livet som kom till, vill verkligen inte hänga i pappas knä när mammas tuttar dinglar där på armlängds avstånd. Biologism eller inte, min upplevelse av moderskapet är att man under spädbarnstiden inte har ett val. Det är jag och barnet fjättrade vid varandra och mannen står bredvid och kan aldrig vara lika med, på och i det som pågår mellan mor och barn. Vare sig han vill eller inte är han utanför de första tre månaderna (obs, detta är vår upplevelse då Folke skrek för fulla halsar så fort han inte var klistrad vid mig. Och ja - vi försökte allt). Är det därför alla statistiska undersökningar visar att männen jobbar som allra mest under småbarnsåren? Är det en flykt redan från början, när de ändå inte kan vara en del av det hela redan från start?

Jag har aldrig velat se mig som ett offer för patriarkatet, inte ett offer över huvudtaget då det gäller någonting faktiskt. På vilket sätt skulle det vara konstruktivt? Feminism för mig är att peka på ett problem, göra människor medvetna om problemet och slutligen att försöka göra något åt det. Offermentalitet är endast en nedåtgående spiral som drar med sig människor ner i ett hopplöst träsk, en sumpmark där ingen ser möjligheterna att ta sig upp. Däremot tröttnar jag snabb på de som säger att de kallar sig för humanist i stället för feminist. "Jag tycker att feminist är ett så tråkigt ord, jag vill kalla mig humanist i stället, jag tror på människors lika värde". Jag är så trött på att höra det. Hur naiv fårman vara? På vilket sätt skulle det hjälpa? Humanister är väl för bövelen alla psykiskt friska människor! Begreppet feminist pekar på själva problemet, på kärnan i det ojämställda samhället. MELLAN KÖNEN. Inte mellan människor. När det gäller det problemet finns det så många andra vettiga ord. Om ordet feminism har fått en negativ klang av alla misslyckanden, alla bråk mellan särartsfeminister, radikalfeminister, queerfeminister, liberalfeminister, pragmatiska feminister och Guddan och hennes (haha, kunde inte låta bli) moster - för att inte tala om FI:s politiska misslyckande under valrörelsen 2006 - Är det då inte dags att reclaima ordet? Ta tillbaka det.
Ett annat idiotiskt argument till att inte kalla sig för feminist är "ja men feminister kan ju aldrig hålla ihop." Men varför skulle alla feminister dela varandras politiska åsikter bara för att de delar grundtanken om ett samhälle utan inkomstskillnader, förtryck och könsdiskriminering? Det är ju lika befängt som att alla riksdagsledamöter skulle sitta på sina riksdagsstolar helt eniga och inte diskutera en enda fråga. Totalt verklighetsfrånvänt och inte speciellt konstruktivt. Eller lika dumt som att alla föräldrar, eller alla som älskar hundar förväntas dela alla andra föremål för sin kärlek.

Jenny Jewert skriver

..."jag blir så matt när feminister av olika slag dunkar varandra i huvudet och hånar varandras bilder av verkligheten. Vänsterfeminister skämtar om liberalfeministernas tal om det egna ansvaret att förändra och styra sitt liv, att sluta gnälla och i stället till fullo utnyttja att vi lever i ett av världens mest jämställda samhällen. Liberalfeminister insjuknar å sin sida väl lätt i klaustrofobiska attacker när vänsterkämpar talar om förtryckande strukturer, patriarkatet eller kvinnans underordning. De känner liksom inte igen sig. Alls. Och det är bara att gratulera de kvinnor som haft möjlighet att utveckla sin fulla potential som människor, utan att någonsin ha känt av manligt förtryck. Mer sanningsenligt är förmodligen att de varit starka nog att ignorera strukturer, traditioner och fördomar och med glatt humör kört över dem.
Kvinnor som inte upplever sig som kringskurna eller begränsade ska bejaka och artikulera detta. Deras berättelser är uppmuntrande och behövs lika mycket som missnöjesyttringarna. Men att dra politiska slutsatser utifrån den egna upplevelsehorisonten är historielöst och naivt."

Jag erkänner på studs. Jag var naiv. Jag var dum. Jag gjorde det här:

Förlåt! Jag älskar förresten slutet:

"Nästa generation av kvinnor måste befrias från omgivningens outtalade förväntan på att de ska axla rollen som projektledare för familjelivets praktikaliteter. Då skulle även männen befrias från sina svårälskade bitterfittor."

Jenny Jewert du är grym! Idag är jag en glad feminist.