Tomtebolyckans baksida

Jag har förstått att man inte ska prata om problem när man fått barn. Allt ska vara väldigt vackert. Man ska inte prata om att man är så trött att man ibland tvivlar på sig egen förmåga. Att allt inte är lull-lullrosa och happy go lucky. Att man som föräldrar tar ut tröttheten på varandra, att man känner att man inte orkar mer. Man ska bara prata om det som är härligt.
Det är som en hemlig pakt. Man kan lufta sina tankar med andra nyblivna föräldrar, som är lika trötta. De förstår. De vet. Precis som att man kan dela glädjen, kan man dela det svåra. Men dem som inte har barn, eller de som glömt hur det är under småbarnsåren, dem berättar man inget för. Varför är det så? Varför är det tabu? Är man en dålig förälder om man berättar att det är väldigt jobbigt att ha barn (också)? Eller vill man skona de blivande havande från den hårda sanningen? Visa sprickan i den välputsade fasaden.
Att skaffa barn är det häftigaste jag gjort. Och nu när min bebis knappt är en bebis längre, utan en liten pojke som visar vad han vill och kan sitta och mysa i soffan så är varenda sömnlös natt ett jobbigt minne blott. Varenda sårig bröstvårta, varenda timme av gråt, varenda orosmoln, min frihetslängtan, mina ögonringar, min tunga kropp.
Den som lyckönskar den nyblivna modern ska veta att de lyckönskningarna verkligen behövs.