Det drar och sliter och jag saknar

Jag kan sakna mammaledigheten. Hela dagar med Folke och djupdyket ner i den lilla världen. Där det största problemet är vad man ska åka på för utflykt för att inte blir uttråkad eller vad man ska orka laga för mat till sig själv när man tillfredsställt barnets behov och kommer att tänka på sig själv för en stund.
Det här att iaktta sitt barn i timmar, det är något magiskt över det. Det bara händer. Man knyter an, som en urkraft. Starka kärleksband som man bara vet aldrig någonsin kommer att knytas upp. Djup kärlek för alltid.
Jag saknar Elisabeth som jag träffade på BB, den person jag haft lyckan att lära känna på djupet på väldigt kort tid. Gud så jag saknar henne - och hennes son som endast är en dag äldre än min son. Hon är fantastisk och jag är så tacksam över att vi hade turen att mötas där, nyförlösta, i bleka särkar, med varsitt nyfött barn och tusen känslor i kroppen.
Vi möttes när vi var som mest sårbara. Och båda våra barn fick kolik, jag hade aldrig klarat det utan henne. Jag är så tacksam för alla skratt vi fick och för alla fina stunder när vi umgicks hela dagarna. Lekte i parker och drack kaffe för att hålla oss vakna och skrattade med svedda ögon och triljoners trötthetsrynkor. Vi skickade tusen sms. Vi pratade om våra nya jag - mammorna. Det var så ogreppbart vissa dagar och andra helt naturligt. Och sommaren övergick till vinter och vi tog långa kalla barnvagspromenader i meterdjup snö. Vi band sjalar, kämpade med amningen i timmar, tröstade de tröstlösa och kånkade mat och försökte få allt att gå ihop. Bråkade med våra sambos, tröttnade på oss själva och stöttade varandra. Men framför allt: Vi delade varsitt trauma och efter koliktiden - varsitt mirakel. Det är så häftigt att tänka tillbaka och att tänka på vilka överraskningar livet kan ge en. Hur kom det sig att vi träffades just där, just då i den stunden? Som att världen förstått att vi behövde varandra. Vi är så olika men har ändå så mycket gemensamt. Från närliggande städer, liknande erfarenheter, snarlika relationer, samma värderingar - och ändå överraskar hon mig med smarta reflektioner och tankar om det vardagliga som hon berättar, som jag fått förtroendet att dela. Och som får mig att tycka om den flickan så mycket. Det känns det här, även om jag vet att hon finns kvar.
Jag saknar att följa Folkes utveckling. Nu kommer jag hem och får höra att de börjat jaga varandra och att Folke kiknar av skratt och hakar på när Glenn byter varv. Och att han kommer fram och vill kramas oftare. Att han förstår allt mer och tränat på nya ljud och sagt hej. Att han har ett favoritskåp i köket som han alltid vill skrota i. Att han kröp fram och lekte med en annan pojke i parken.
Jag märker att jag mår så bra av att jobba. Det gör nog mer för mig än att vara mamma på heltid, att få pyssla med det jag är intresserad av. Men kärleken till barnet sliter i mig.