Bye bye mullbrutta

I hela min ungdom gick jag omkring och var lurad. Ja faktum är att jag ända fram till 25-årsåldern gick och gnällde över att "alla andra" har bra gener och slipper tänka på vad de stoppar i sig, medan jag bara behöver titta på en sketen karra för att fetta till mig. Livet var orättvist och jag var en av dem som fick stå ut med att välja bort allt som smakade fett och sött, samt lära mig att leva med bredare lår, halvmulliga överarmar och små handtag över jeanskanten. Nåt som en del inte bryr sig om, som är vackert på många andra, men som jag aldrig riktigt trivts med.
Det här var innan jag upptäckte att väldigt få människor är naturligt "smala". Jag upptäckte att majoriteten av de som såg smala eller normalviktiga ut faktiskt verkligen kämpade för det. Vardagsmotionerade eller cyklade till jobbet, spinnade, joggade, gymmade, gympade, powerwalkade, dansade eller friidrottade eller vad som helst. Hur som helst - de fick inte den där kroppen gratis. Själv rörde jag inte ett finger förrän i vuxen ålder. Jag rökte hellre några cigg, läste böcker och lyssnade på musik. Jag tyckte att sportbrudarna i klassen var de mest ointressanta.
Ännu en aha-upplevelse kom till mig så sent som för några månader sedan när jag började träna nere i gymmet i källaren på mitt jobb. Jag såg mig förvånat omkring. Halva företaget (de som ser så irriterande fit, unga och fräääscha ut) var där. Medan vi andra suttit och ätit lunchbuffé efter lunchbuffé visade det sig att de här människorna svettats bland sina maskiner och på sina spinningcyklar för att käka en snabb skrivbordssallad efteråt. Nu är jag där och svettas med dem. Varannan dag. Jag sliter! Det är mina armar ni ser på bilden - och jag förtjänar dem faktiskt!