Tävlingen

Jag vill inte vara en del av tävlingen! Den finns överallt. Det märks alltid vid det första mötet med en ny arbetsplats eller en ny social situation. De allra flesta är nyfikna, men de där ogina rädda personerna kommer på köpet. Jag har mött dem och jag har synats från topp till tå av kritiskt granskande ögon. Ibland skyltar de med ett illa dolt ansiktsuttryck av ogillande. Jag brukar inte låtsas om tecknen - för jag vet att det allt som oftast går över. Efter några veckor, eller i värsta fall månader, så är vi vänner.
Jag förstår inte varför rivalitet är så stort. På alla arbetsplatser finns dem; människor med en uppenbar svartsjuka och missunnsamhet, med rädslan för att någon ska komma och ta min plats, vara lite smartare, lite populärare, lite bättre. Det är fula känslor. Jag har känt dem själv ett par gånger. Jag vill skylla på arbetsgivaren som skapat en plattform där människor ska känna sig rädda, utlämnade och osäkra. Men jag är medveten om att det också handlar om andra, personliga saker.
Ibland önskar jag att jag inte var så medveten om människors kroppsspråk, ansiktsuttryck och blickar. Jag ser direkt hur jag uppfattas. Deras kroppar är som speglar och det som kommer ut ur deras munnar är ovidkommande när resten säger något annat. Ibland önskar jag tillbaka det där naiva, lyckliga omedvetandet jag hade som yngre. Så att jag slapp se de det. Se tävlingen.