Du måste lära dig att sitta på dina händer

Jag jobbade på ett så kallat halvvägsboende ett tag. Jag var 19 år och fick trots min brist på livserfarenhet och utbildning ansvaret att umgås och "vårda" personer med allvarliga psykiska funktionshinder. De hade slussats ut från slutna anstalter i och med psykiatri-reformen 1995. Tanken var att psykiskt sjuka personer i högre grad skulle integreras med resten av samhället - och just dessa personer hade fått varsin lägenhet med oss på det nedre planet. Hit de kunde komma och äta och umgås, kanske få hjälp med medicinering och i vissa sällsynta fall, exempelvis vid svår ångest, få prata enskilt med någon av oss i personalen en stund.

Min första dag blev en skrämmande upplevelse. Mötet med vårdtagarna, eller "de boende" som vi kallade dem, blev allt annat än harmoniskt. En ung tjej diagnostiserad borderline bestämde sig efter bara någon timme att jag var en av de onda i personalstyrkan. Hon osade passiv agressivitet. En annan kvinna spände sina galna ögon i mig när jag försiktigt hade närmat mig henne för att fråga om hon ville ha en kopp kaffe. En man som jag satt helt lugnt och samspråkade med under lunchen tvärvände på en femöring. Jag sa att jag förstod hur han kände, när han berättade att blev deppig på grund av det grå vädret idag. "Hur kan du förstå det? Du ska ju tillhöra den friska skaran av människor, annars skulle du väl inte jobba här? Du är väl för i helvete inte sjuk!?". "Eh nej", sade jag och svalde. Jag såg ner i marken. En kollega tog mig åt sidan och sa till mig att jag inte behövde prata så mycket med dem. "Du ska bara finnas här, som en medmänniska", sa hon. "Okej inte vård, förvaring" tänkte jag som i min naivitet trodde att jag på åtminstone något litet sätt kunde hjälpa de här människorna.
Redan efter några dagar kröp det i kroppen på mig. Jag hade aldrig varit på en arbetsplats där man arbetade genom att inte göra... nånting! Bara sitta och finnas till hands. Bara rulla tummarna, låta timmarna gå och få betalt för det. Min chef märkte av min nervositet.
- Marla, du måste lära dig att sitta på dina händer. Det är det vi gör här. Vi sitter på våra händer. Det är den tryggheten och harmonin som de boende behöver.

Jag har många gånger tänkt på vad platschefen sa. Det var tänkvärda ord, men kanske inte i det sammanhanget. Borde inte de här vårdtagarna få - ja just det - vård? I stället för att förvaras i en tryckande tystnad utan slut?
Däremot är det just vad jag gör idag. Det finns inte ett skit att göra här på jobbet (för första gången på månader ska tilläggas) och jag försöker bortse från stresskänslorna och bara vara. Sitta på mina händer. Inte göra ett enda vettigt handtag och försöka må bra helt enkelt.