Bloggen om vardagsslitet och de röriga tankarna är tillbaka

Jag tycker nog att det är dags igen. Men vad har hänt sen sist då? Sammanfattningsvis det här:

- Jag är på tjocken igen. Unge nummer två anländer i mitten av maj. Folke ska få en lillebror!
- Jag och Glenn gick igenom en del prövningar under koliktiden och efterföljande sömnbrist, när vi trängdes i vår lilla tvåa och umgicks i princip dygnet runt i ÅTTA MÅNADER. Vi hade tillsammans beslutat att Glenn skulle vara hemma och plugga programmering på distans under min mammaledighet - på så vis skulle vi ju kunna hjälpas åt med barnet! Jättefin idé hörni, men i praktiken innebar det att vi rent ut sagt gick varandra på nerverna. Men idag känns det som att precis allt fallit på plats. Jag är sjukt kär i min man fortfarande och vi har lyckats skapa oss en tillvaro vi båda trivs med. Lycka!
- Lilla Folke fyller snart två och babblar oavbrutet all vaken tid. Det kan vara utmattande men är allt som oftast så gulligt att man nästan svimmar.
- För tre veckor sedan började dessutom Folke för första gången i sitt liv sova ordentligt om nätterna. Vilket innebär att vi slipper vakna fem till tio gånger per natt och trösta oroligt barn.
- Vi bor kvar i vår lilla tvåa där vi trampar på leksaker, tvätt och filtar om vartannat. Men har bestämt oss för att bo kvar under föräldrarledigheten. Billigt och bra. Vi trivs dessutom med alla barnvagnspromenader där vi kan se människor, butiker, parker och caféer istället för bara skog. Det skulle gå mig på nerverna.
- Vi jobbar båda heltid sen i augusti. På något sätt får vi faktiskt ihop det. Glenn lämnar och jag jobbar med webb, vilket innebär att jag nästan alltid kan packa med mig min laptop och komma och gå lite som jag vill. När Folke somnat tar jag ofta upp datorn och jobbar ikapp det jag missat när jag smitit tidigt och hämtat på dagis. Jag är faktiskt stolt över att jag som småbarnsmamma jobbar heltid! Varför ska alltid kvinnan gå ner i tid och gå miste om höjt SGI och pensionspoäng? Mer om det senare.
- Eller dagis.. Folke går just nu på ett föräldrakooperativ. Det mesta är faktiskt helt suveränt - framför allt pedagogiken, den enorma innergården och sist men inte minst den fantastiska personalen. Städning och styrelsemöten och för många skilda åsikter hos föräldrarna är inte lika roligt - men hanterbart.
- Jag känner mig i det stora hela tillfreds och längtar efter både bebis och våren. Det enda jag inte trivs med för tillfället är mitt bleka, förkylda ansikte och min flodhästliknande kropp. I ärlighetens namn har jag inte gått upp mer än sju kilo, men jag känner mig ändå totalt asexuell och väldigt väldigt klumpig. Redan!

Några frågor?