lördag 21 maj 2011

Dagens ord: labil

Ibland när jag har sovit för lite infinner sig en olustkänsla. Det var längesen jag kände så. Det måste ha varit under kolik-tiden med Folke och därefter när vi hade en fet fnurra på tråden, jag och Glenn.
Idag har jag haft den igen. Den smög sig på igår kväll och förstärktes för varje timme. Någon slags ångest över allt och inget. Och ändå känslosam. Skrattar lätt nervöst och växlar snabbt till att känna mig ledsen, eller arg och irriterad. Från de känslorna till att överväldigas av kärlek till min familj. Labil alltså.

Vi var bjudna till Majkens ett-årskalas på Reimers Holme. Men Folke som verkligen testar gränser, var i sitt esse idag och slängde leksaker vilt omkring sig för att invänta våra reaktioner. Det var nej till allt inget - inte så lite tröttsamt. Vi överöser honom med kramar och uppmärksamhet och tid, men föga hjälper just nu.
Det är så tydligt. När Lilla O sover och vi inte sitter med honom i famnen är allt som vanligt. Folke är harmonisk och glad och lågmäld. När han vaknar däremot börjar Folke trilskas på ett ögonblick.
Hur som helst valde vi att dela på oss eftersom Folke även var trött och snorig. Jag åkte själv till kalaset med Lilla O. Anna-Maria var vacker som en dag i sin gröna klänning med äppelblom på och Majken satt helt nöjt och lekte på en filt. Det var kul att se gamla vänner och fint att känna fuktig luft från glittrande vatten, men när jag satt där och pressade i mig allt fler kakor medan de andra sipprade rosé kände jag mig bara ointressant och... ammande. Olustkänslan smög sig på. Jag kände mig halv när jag inte var med min övriga familj. Jag är så omotiverat och jobbigt beroende av Glenn just nu. Hans närhet, hans blickar, hans omtanke.
Jag såg på Lilla O som låg i vagnen. Tänkte att han kanske känner av det. Folke gjorde alltid det, kände av när jag inte mådde bra. Han hade magproblem som spädbarn, men jag är någonstans övertygad av att det var på grund av min osäkerhet och stress som han förblev otröstlig. Jag hoppas få sova inatt.

En sak som jag är glad över. Glenn sa så fina ord idag. "Jag älskar dig mest i hela universum oavsett hur du är". Tack! För jag kan inte vara lätt att leva med just nu. Hur ska han veta var han har mig när jag inte vet själv från minut till minut?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar