Tvåbarnschock och frihet

På något sätt får jag ihop tillvaron. Jag var beredd på en tvåbarnschock, den alla talat om. Den som skulle få mig ur balans och prägla vardagen med slit, ständiga minikatastrofer och i värsta fall depression. Den har hittills uteblivit. Jag märker ingen större skillnad. Det är mer att göra rent praktiskt, men känslomässigt tycker jag inte att det är jobbigare.
Lilla O bara finns här som att han alltid funnits här. Folke har protesterat genom att säga nej till allt och vägrat gå och lägga sig men nu verkar vi ha fått ordning på kaoset. Och jag känner mig än så länge som supermorsan som ingen kan få ur balans. Vissa dagar är vidriga, och det beror alltid på sömnbristen. När ögonen svider, när jag ryggar tillbaka framför spegeln och stör mig på allt i min omgivning. Men det kan räcka med en timmes lunchsömn så är jag tillbaka. Jag känner en grundläggande ro och harmoni som ingen kan ta ifrån mig. Jag är tacksam.

För mig var det steget från inget barn, till ett barn, som kom som en fullständig överraskning. Det handlar väl om personlighetstyp. Är man en person som föredrar caféäng, mingel, klubbar, vernissage, utställningar, smygläsningar, resor, dejtande och gratis-sprit i stället för hemmakvällar och par-mys i soffan är såklart steget till familjeliv större. Till en början kändes det som att friheten togs ifrån mig. Innan jag insåg att en helt annan frihet skulle infinna sig. Frihet från utseendefixering, rastlöshet, bakisångest, frihet från trasiga relationer med galna män, friheten att slippa ekonomisk ångest efter att ha bränt alla pengar på kläder o ch krogen - ja frihet från en hel massa saker som jag inte saknar för fem öre.

Livet verkar ändå mer anpassat för familjeliv i små städer. Här i innerstan lockar så mycket annat. Så enkelt att bara låta barnafödandet bli en fortsättning, att låta småstadslivet som singel övergå till småstadslivet som mamma. Något som alla förväntar sig och som smidigt sker som en naturlig förändring. I den stad jag kommer ifrån umgås man över generationsgränserna. Alla fritidsaktiviteter är familjeanpassade. Människor umgås med varandra otvunget och barn är nästan alltid närvarande. Så är det inte här. Här ses ofta man ute. På vissa restauranger får man inte ens ta in en barnvagn.

Jag chockade alla, inklusive mig själv när min barnlängtan plötsligt en dag knackade på dörren. Det var vår och vackra gravida kvinnor vankade fram bland knoppar och nyspruckna löv. Jag hade avslutat ett förhållande efter sex år. Han ville ha barn från dag ett, men jag hade så mycket annat. Jag var inte den tjejen, tyckte jag. Till slut gjorde jag slut, trots att jag älskade honom. Jag var inte tillräckligt kär, om ni förstår vad jag menar. Och han ville ha barn. Jag kände mig alltmer pressad.
När vi gått skilda vägar och jag varit singel ett år - då kom den. För första gången i mitt liv började jag tänka på om jag någonsin skulle få uppleva det där stora, ogreppnbara. Bli en av dem med det andra livet?
När jag träffade Glenn, som jag fortfarande är så jävla kär i, drämde den biologiska klockan till mig med en sån stor skräll att jag tappade fattningen totalt. Jag ville inte ens för mig själv erkänna de tankar som höll på att ta form i mitt huvud och som kändes i hela min kropp.

När han en natt, när vi kände oss så nära, så nära, sa att han ville ha barn med mig förlamades hela jag av en så stark kärlek, en sån lycka och sånt inre kaos att jag kände att jag inte längre visste vem jag var. Jag med, tänkte jag. Jag vill också ha barn. Vi hade ett distansförhållande under ett år. Under den tiden blev jag gravid. Och vad som hänt sen dess står ju här. Jag är en av dem nu, dem med familj. Tvåbarnsmamma. Det är så häftigt.