onsdag 31 augusti 2011

Vip-fest blev till taxi hem


Jag har på riktigt aldrig hört Lilla O skrika. Han är som en liten ängel och på sin höjd gnäller han till om han vill något. Men ikväll hände det. Rejält dessutom.

Den här bilden togs precis innan jag skulle åka. Jag kände mig riktigt snygg för första gången på länge. Min nya Rodebjer-kavaj, min älsklingssjal, höga klackar och min utsparade lugg i mittbena och massa smink och ljusorange läppstift. Kvällen var min och min fabulösa kompis Mary Kry som projektleder hela Rockbjörnen hade fixat de bästa platserna i vip-hörnan.

Jag mötte upp Louise vid Slussen och vi tog färjan som skulle ta oss över till Djurgården och Gröna Lund. Vi babblade oavbrutet och jag fick en sån skön känsla över att jag tog vara på den sista sommarkvällen. Det var vi just nu och frihetskänslan - över att jag fortfarande kan göra såna här roliga saker samtidigt som jag vet att jag har min lilla familj där hemma - var slående.
Jag berättade om vår nya lägenhet och om mina fina små barn och att allt verkligen känns så himla bra. Louise uppdaterade mig på det senaste och solstrålarna speglades i hennes ögon. Friska vindar blåste i håret och Mälaren luktade salt.

Vi steg av och gick rakt in till baren vid Tyrol. Jag hade gratisbiljetter för vin och öl och buffen med plockmat stod uppdukad en bit bort. Vi såg oss omkring och det kryllade av snygga män, uppklädda kvinnor - för all del också snygga, och av musiker, skivbolagsfolk och kändisar. Det var bara en halvtimme innan vi skulle gå in till showen, men innan dess skulle vi åka karusell. Det ingick gratis åkband timmarna innan. Berg- och dalbana kanske? Åh, vad längesen!

Men så ringer telefonen. Det är hemifrån.
"Du måste komma hem! Lilla O har gallskrikit i en timme och ingenting hjälper".

Det var bara att ursäkta sig, samla sig och kasta sig in i en taxi. Det kändes förjävla trist. I taxin rabblade jag tyst i mitt huvud sinnesrobönen. Den har alltid hjälpt mig.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden".

Jag får tänka att jag har alla möjligheter längre fram. Jag helammar ju fortfarande och det här handlar om den sån kort period av livet, en period som är fantastisk på många andra sätt. Men faaaaaaaaaaaaaaaan vad surt det kändes i stunden.

När jag kom hem var det jag som fick trösta Glenn som kände sig misslyckad och som verkligen ville unna mig den här kvällen. Jag hade planerat två utekvällar detta halvår. Den ena funkade, den andra inte. Shit happens.

Nu ska jag glömma detta, fokusera på familjen och bara vara hemma och mysa.

2 kommentarer:

  1. Åh nej. Å ändå: wow! Wow för din reaktion! Jag hade varit helt knäckt. Men himla fint att läsa om hur man faktiskt kan hantera situationen mycket bättre.

    SvaraRadera
  2. Sinnesrobönen Motvalls! Det enda som fungerar för mig...

    SvaraRadera