Jag minns när jag hörde en av mina absoluta favoritlåtar Antony & The Johnsons "Hope There’s Someone" för första gången. Det var en musikjournalist på P3 som var helt frälst i Antony & The Johnsons och som använde ord som "magiskt", "förtrollande" och "sorgesamt". Jag låg hemma på min säng och lyssnade och drunknade och i den sköra rösten, i pianoackompanjemangen och stråkarna, i texterna.
Hope there's someone
Who'll take care of me
When I die, Will I go
Hope there's someone
Who'll set my heart free
Nice to hold when I'm tired
Jag hade just lämnat en trasig relation bakom mig och tyckte att det mesta kändes tomt och meningslöst. Och jag grät. Det kan vara så skönt att låta sig omslutas av sorglig musik, med texter som sorterar tankarna, sätter ord på det onda i bröstet.
Lika fantastiskt är det när jag läser en text som gör att det hugger tag i mellangärdet. Den här texten om ensamhet aktiverar alla mina rädslor och gör mig tacksam över att slippa ensamheten, att slippa känna så som jag gjorde den där kvällen.
Två år senare såg jag äntligen Antony & The Johnsons live, i Dalhalla i Dalarna. Åkte 30 mil för att lyssna till dem, och jag var i himlen hela konserten igenom. Om den roadtripen kan du läsa i min gamla blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar