Denna bild på Thåström togs samma år som Cornelis dog.
Jag har tänkt mycket på musik de senaste dagarna. Vad var det som fick mig att sluta lyssna? Sluta bry mig? De senaste två åren har jag inte ägnat mig åt musik över huvud taget.
Musiken har annars varit en stor del av mig. Jag har tidiga minnen från att pappa ställde mig på bordet, alltid med vågor i håret efter att han varsamt flätat mitt hår kvällen innan. "Sjung nu Marla! Alla tanter och farbröder vill höra dig!". Och jag sjöng. Oftast stod jag på någons vardagsrumsbord och sjöng för fulla halsar men jag sjöng också i mick i kyrkan, på marknader eller på barnens dag. Vid något som hette Nipkarusellen sjöng jag för 3000 personer. Alltid sorgliga visor, från Cecilia Lind och andra Cornelis Vreeswijk-låtar till Vem kan segla för utan vind och I en sal på lasarettet, en fruktansvärd liten visa om en dödssjuk flicka. Höstvisan sjöng jag ofta, den är så vacker, lyssna.
Jag grät när Cornelis dog, då var jag nio år gammal. Min dröm var att sjunga "Jag hade en gång en båt" tillsammans med honom, men jag insåg att det aldrig skulle bli så.
Sen dess har självförtroendet minskat till mer realistisk nivå (min far fick mig alltid att känna mig speciell, unik, fantastisk, något jag fick lida för i skolan där det var totalförbjudet att sätta sig över jante-lagen) och musiken fick jag från andra i stället för att ge den.
Idag lyssnade vi på Thåström i bilen, högt! Det var en sån skön känsla, det grå försvann, vardagen kastades ut genom fönstret och jag fylldes upp av hans hesa stämma. Imperiet! Minnen! Det är dags att börja lyssna igen. Jag är en idiot! Vad har jag hållit på med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar