Det var inte meningen att jag skulle gå

Jag var hålögd av sömnbrist, förkyld, hade inget att ta på mig och väntade på att bli avlöst av Glenn. Jag gick runt runt runt i lägenheten och blev alltmer uppstressad då klockan närmade sig 18.30, den tid vi skulle samlas. Glenn ringde och hade svårt att ta sig hem då det var kaos i kollektivtrafiken på grund av all snö. Trots att allt, precis allt var emot mig, hade jag redan bestämt mig för att gå. Av ren envishet. Till slut steg Glenn innanför dörren och jag kastade mig i duschen, hoppade i en svart klänning - alltid svart när inget annat finns - och halvsprang till restaurangen i en konstig ställning. Det var så iskallt ute att jag fick hålla upp kragen som jag fällt upp, hårt, och jag spände hela kroppen för att inte ramla, vilket resulterade i någon form av nackspärr. VD:n höll det sedvanliga talet medan jag lyssnade lite med huvudet på ofrivilligt sned. Åt mezebuffé och drack vin på snedden och försökte scanna av lokalen på kända ansikten. Vilka är de här människorna? Har jag hamnat på fel fest? Jag kände inte igen många. Det är väl så att jobba på ett rekryteringsföretag, folk kommer och går och alla är utspridda på olika arbetsplatser.
Konversationen haltade sig fram. Medan de pratade jobb satt jag i andra tankar. Jag vet inget om jobb, det känns som ett annat liv. Jag gjorde mitt bästa fast allt kändes fel fel fel. Jag hoppas på nästa år hörrni!