Sjalbarn

Har förstått att det här med sjal väcker många känslor. En del är helt frälsta och förespråkar knytsjal framför barnvagn. Kånkar på sitt barn i åratal. "Se på afrikanerna, de lägger inte ifrån sig sina barn i barnvagnar! Och i Afrika finns ingen kolik". De nätverkar på forum som sjalbarn.se och agiterar för amning i åratal och träffas för att diskutera knytvarianter, tygblöjor och ekologiskt närproducerad mat.
Andra blir provocerade. "Vad är det för flum?" "Är du hippie eller?". "Varför bära på sitt barn när vi bor i västvärlden - vi är väl inga fattiga bönder! Hö hö hö...".
Jag är varken rabiat åt det ena eller andra hållet - men faktum är att det enda som hjälpe under koliktiden var sjalen. Folke fick krypa ihop i den som en liten boll och känna min doft och hud och höra min röst när jag sjöng. Och rörelsen, den påminde väl om tiden i magen.

Jag lyssnade på Vetenskapsradion på P1 i morse. En ny studie i hjärnforskning visar att människans hjärna egentligen inte är mogen förrän barnet fyller nio månader, i jämförelse med många andra däggdjur, vars hjärnor är mer utvecklade. Som kalven som reser sig upp och fölet som utforskar omgivningen utan rädsla för faror. Den nya lilla människan gråter, har ett outvecklat känsloliv, varken kan gå eller leta mat och är totalt utelämnade till sina föräldrar.
När koliken försvann, när Folke fyllde någonstans runt tre månader, kastade jag in sjalen i klädkammaren. Jag tyckte om den för att den hjälpte mig att trösta mitt barn. Men att ha sin bebis klistrad vid sig all vaken tid - utan att kunna stanna upp eller sitta för då började skriken om igen - gjorde att jag aldrig mer ville se den.
Men idag plockade jag fram den. Folke är förkyld och har haft ont och gnällt hela dagen. Det enda som har hjälpt är att bära runt honom. Mina handleder klarar inte åtta kilo i timmar. När jag knutit ned honom i sjalen tystnade han och somnade i min famn. Befrielse!