Jag slutade sova över hos kompisar när jag uppnådde en viss ålder. Det kändes aningen pubertalt, barnsligt. Jag har i alla fall börjat igen.
Just nu sitter jag uppkrupen i Marie Krys soffa. Medan hon är ute på farligheter har jag stängt in mig i hennes lägenhet med medtagen laptop, radio, nattlinne, filt och te. Persiennerna nedfällda, dörren låst. Ljuva ensamhet!
Jag tog en lång het dusch, provade fröken Krys ansiktsmask från hell som man fick dra av, som ett andra skinn (om inte den där drog med sig all skit jag någonsin samlat på mig lovar jag att äta upp resterna av den) filade naglarna och gjorde en hårinpackning. I natt ska jag sova en hel natt. Det är stort!
Min älskade unge poppar upp i skallen hela tiden, som en låt på hjärnan som inte vill lämna en ifred. Jag ler när jag tänker på Folke, känner lycka, men samtidigt tillfällig befrielse. Jag börjar vänja mig vid kluvenheten nu. Det är ju så mycket både och, det här med att ha barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar