Tomtebolycka for real?

"Den godaste jag någonsin ätit" var Glenns betyg på min julgröt. Den skulle lagas, stå och svälla i en timme, lagas, svälla en timme igen och sen kokas upp en tredje gång, precis som förr i tiden. Men jag tror att det var gammeldags mjölk och kanelstång som gjorde det. Dessutom är skinkan griljerad, julklapparna på plats, kålgratängen förberedd, den hemgjorda rödbetsalladen och köttbullarna klara, den mjuka pepparkakan bakad, kylen är full och Alladinasken och tomteblossen införskaffade. Härligt svennigt och jag är i chock över vad jag åstadkommit. Är det så här det ska vara nu?
Glenn är som förbytt, går och ler och ser allmänt överlycklig ut. Vägen till hans hjärta är mat, mat och åter mat. Och julen och Folke också kanske, om vi ska vara petiga.
Jag trodde att det skulle kännas konstigt att fira här i stan bara vi tre. Men det känns helt ärligt lugnt, skönt, befriande, och härligt. Vi är ju en egen liten familj nu, det har inte sjunkit in förrän nu.
Folke fyllde sju månader i söndags och han har förändrats så mycket på bara några veckor. Skrattar från öra till öra när Glenn kommer hem och sträcker ut armarna för att få komma till hans famn. Idag tog han sin napp, stoppade in den i min mun och började tokskratta. Han pussas med öppen mun. Och drar av sina strumpor och tittar upp på mig som att han förstår att han inte får göra det. Äntligen, äntligen är den okontaktbara bebistiden över. Det känns som att vi har en son, inte en bebis. God jul alla som läser!