Inget kan få mig att gråta här

Jag har bott här i fem år. Varenda kvadratmeter är jag, en del av mig. Jag har slitit för att få det så här. Jobbat över, skrivit, tagit nåt välbetalt bajsjobb mellan varven, sparat - allt för att ha råd med den där lampan, det där köket, mosaiken i badrummet, sjöstenen, det ljusgrålaserade nyslipade trägolvet, det där 50-talsköksbordet, den hyllan, den japanska hallbyrån, tavlan med mannen och pojken. Jag har kånkat fåtöljer uppför trappan, släpat hem tunga loppisfynd, charmat karlar för att få dem att bära åt mig, tiggt om hjälp, bett om tips och råd, sprungit på möbelreor, kört hem kökssoffan från norrland, byggt upp, klätt om och gjort till mitt. Visst, möblerna följer med, men det är inte samma sak. Här har var sak sin plats. Det kan tyckas ytligt. Men allt det här har för mig en djupare betydelse, en del kallar det affektionsvärde, för mig är det ett självständigt liv.

När jag sitter här och tittar ut över den öppna ytan förstår jag inte hur jag ska kunna skiljas från det. Jag tycker om att ha kontroll. Jag vill känna den här varma känslan av trygghet. Ingen kan såra mig, ingen kan lämna mig, ingen kan få mig att gråta. Jag är trygg här.
Men trots allt - det är dags för en ny period i mitt liv. Jag måste satsa på familjen, lämna singelmarla bakom mig. Hon finns kanske fortfarande där, och pickar på min axel. Nej hörrni, nu är det dags våga lämna det som varit.